På avdelningen Stora hjärtat målar barnen den romska flaggan på stora papper på golvet. Det hamnar färg både lite här och var. Emina visar glatt upp sina grönfärgade händer:
– Jag är en groda!
Förskolorna ligger på rad i det barnrika området Gårdsten i Angered i Göteborg. I bottenvåningen på ett vanligt trevåningshus finns Romano Ilo. Namnet betyder romskt hjärta och de två avdelningarna heter Lilla hjärtat och Stora hjärtat. Här går i dag 32 barn. Yvonne Palm är förskolechef och har varit med ända från början.
– Jag arbetade med ett EU-projekt för att hjälpa bosnier som ville återvända. När jag var nere i Bosnien träffade jag några romska familjer där och fick upp ögonen för deras situation. Tillbaka i Sverige fick jag kontakt med en grupp romska kvinnor i Gårdsten som sa ”Yvonne, vi vill också ha ett projekt!”, berättar hon och skrattar.
De började träffas och diskutera. Kvinnorna kom fram till att de ville bli bra förebilder för sina barn genom att visa att de kunde studera och arbeta. Men traditionen bland romerna i Angered var stark: kvinnor ska vara hemma och ta hand om barn och hushåll. Dessutom fanns en rädsla för diskriminering och en stark skepsis mot att lämna sina barn på förskola, med främmande människor och kanske manlig personal.
I samarbete med FIA, folkhögskolan i Angered som har mottot ”en folkhögskola på varje gård”, skapades en kurs där kvinnorna kunde träffas och prata vidare. Så tog tanken på att öppna en egen förskola form. I samarbete mellan socialförvaltning, kommunens EU-kontor, arbetsförmedlingen och folkhögskolan i Angered startades en projektförskola och en barnskötarutbildning för 15 kvinnor. Några av kvinnorna arbetade på projektförskolan och studerade parallellt. Utbildningen pågick i två år och under tiden bildades förskolan Romano Ilo, som är ett personalkooperativ.
Fyra av dem som gick kursen arbetar kvar i dag. En av dem är Sali Resblom. Hon var bara dryga tjugo och hade två små barn när hon började barnskötarutbildningen. Eftersom hennes mamma varit sjuk hade hon tvingats ta hand om yngre syskon och aldrig avslutat grundskolan, men hon tilltalades av tanken på att vara med och starta en romsk förskola.
– Jag hade själv försökt skola in min son på en vanlig förskola, men det gick inte bra. Han kände av min oro.
Sali Resblom mötte mycket motstånd i början, men hennes man har alltid stöttat henne.
– Min man och jag fick ta emot mycket kritik och höra fula ord om oss. Jag grät nästan varje dag, men vi var överens om att vi ville ge våra barn motsatsen till vad vi upplevt. De skulle inte behöva ta hand om oss, de skulle gå i skola.
Eva-Lotta Hultén 