Jag pratade i OBS i P1 om Macchiariniskandalen och vår oförmåga att tänka själva:
”Som del i en forskningsstudie ombeds du att fylla i en enkät. Du gör det i ett rum tillsammans med två andra personer. Din koncentration på frågorna avbryts när din hjärna registrerar brandlukt och du höjer blicken. Från dörrspringorna kommer något som ser ut som rök. Brinner det någonstans? Du tittar på de andra men de verkar inte bekymra sig. Inte ens när röken blir kraftigare gör de en ansats att lämna rummet. Vad gör du?
Det troligaste är att du inte gör någonting. I ett psykologiskt experiment visade det sig att bara en av åtta slog larm. När försökspersonerna var ensamma i rummet så slog i stället 75 procent larm till försöksledarna. Som förklaring till passiviteten i det första fallet angav studiens forskare att människor definierar en situation utifrån hur dem runtomkring dem reagerar. Om ingen annan verkar finna röken i rummet anmärkningsvärd så gör vi det inte själva heller. De flesta människor döljer sina känslor när de befinner sig bland folk, vilket leder till att andra tror att allt är okej, eftersom ingen verkar bekymrad. På så sätt förleder vi varandra till passivitet och brist på ansvarstagande.
Jag kommer att tänka på denna studie när Karolinska sjukhusets rapport om fallet Macchiarini presenteras. Paolo Macchiarini är kirurgen som utförde operationer där patienter fick syntetiska luftstrupar. Han hyllades först som en stjärna men sparkades i våras från sin tjänst, efter bland annat ett nu prisbelönat reportage i SVT:s Dokument inifrån. Två av tre patienter som fått nya strupar i Sverige har dött och den tredje lever med svåra smärtor och komplikationer.
Utredningen är hård i sin kritik av sjukhuset. Brister vad gäller rekrytering, patientsäkerhet och ansvarsfördelning är några av punkterna. Men utredaren Kjell Asplund har också försökt förstå de sociala faktorer som gjorde att personer runt Macchiarini bortsåg från frågetecken kring hans arbete eller gjorde det möjligt för bristerna att uppstå. Kjell Asplund skriver om en tystnads- och konkurrenskultur och rädsla att mista sin egen position. Han tar också upp grupptänkande.
I en grupp kan egna normer och värden skapas och medlemmarna få svårt att se kritiskt på vad som händer eller att lyssna på kritik utifrån. I gruppens hägn kan det som utifrån ter sig underligt eller rent av extremt normaliseras och gruppen bli irrationell. Det handlar inte om rädsla för att säga ifrån utan om förlorad förmåga att ens se att det finns något att säga ifrån om.”
Eva-Lotta Hultén 