Julen och statusen

Kommer barnen bli glada för tröjan och hörlurarna vi köpt åt dem i julklapp? Det beror på kompisarna. Vi mäter våra prylars värde inte bara i vad de kan ge oss för känslor och upplevelser utan också i vilken ställning de ger bland våra vänner. Presenterna blir en bricka i jakten på placeringar i statusligan och där spelar kärleken bakom dem ingen roll.

Idag uppmuntras vi överallt till jämförelser med andra. Vi översköljs av reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda om vi inte har mer och bättre än andra. Tävlandet på TV får oss att fundera över våra egna talanger och värden. På sociala medier får vi ständig feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Konkurrensen det föder äter sig in i oss och tar plats i vårt innersta. Den påverkar hur vi förhåller oss till oss själva, till varandra och till samhället. Föreställningen att konkurrens och tävlan alltid är bra och utvecklande är så stark att den utvecklats till en ideologi: konkurrism.

Konkurrismen alienerar oss från själva och varandra och skadar våra relationer. Medmänniskor reduceras till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi försöker boosta vår självkänsla. Ett samhälle som hävdar att alla kan lyckas, skuldbelägger dessutom dem som inte gör det. Det leder till känslor av skam och värdelöshet.

På ett privat plan kan vi självklart försöka att förändra våra attityder för att bättre stå ut med det samhälle vi lever i men att jobba med bara sig själv i den här frågan är lite som att springa bakåt i ett framrusande tåg. Tävlingshetsen är så genomgripande att det krävs ett mycket starkt psyke för att komma undan. De flesta av oss är inte så starka och vi borde inte lämnas med individuellt ansvar för att hantera sjuka samhällsnormer. Vi skulle behöva en massiv folkrörelse mot både reklam, idrottslig tävlingshets och såväl social som samhällelig konkurrens. Att se att tävlandet verkar djupt in i våra jag och våra relationer och påverkar vårt samhälle på alla nivåer och i alla sammanhang, är en början. När vi uppmärksammar konkurrismen, i stället för att bara ta den för självklar, kan vi också ifrågasätta den, kämpa emot och börja sträva efter att ersätta den med empati, solidaritet och samarbete i stället.

 

I tidningen Grus & Guld

 

 

 

 

 

3 reaktioner på ”Julen och statusen

  1. Såg en artikel från dig i Dagens Nyheter och blev nyfiken på din senaste bok – om konkurrism och om att tävlingshetsen försämrar vår förmåga att samarbeta. Just detta med dialog och samarbete är något jag själv försökt lyfta fram som centralt för mänsklig utveckling. Min ingång har varit socialt kapital och dess beståndsdelar tillit och tolerans. Utan socialt kapital är det svårt att få till något samarbete över huvud taget.

    Jag håller till stora delar med dig – konkurrismen och den polarisering som den leder till försämrar vår samarbetsförmåga. Men jag tror på balans mellan olika krafter, så har jag ändå en del invändningar. Det blev ett inlägg på min blogg http://www.socialtkapital.nu.

    Inlägget kanske blev lite mer kritiskt än jag från början tänkt mig. Jag håller ju som sagt till stora delar med dig. Men jag tror du har missat en sak vad gäller lagidrotten där vi faktiskt tränar oss på att samarbeta, ha tillit till varandra och ha förståelse för att vi kan vara olika – även om vi samtidigt konkurrerar mot andra lag.

    Gilla

    • Hej

      Vad trevligt att du är nyfiken på min bok! Jag har läst ditt blogginlägg, som är mycket intressant. Jag kan lugna dig med att jag inte förespråkar kommunism, eller något förbund mot tävlande. Jag tror som du, att viss konkurrens är naturlig (däremot tror jag inte på någon tävlingsinstinkt – olika människor är olika mycket tävlingsinriktade). Det jag vänder mig emot är konkurrens och tävlande som ideologi, tron att tävlande och konkurrens alltid är nyttigt, bra och utvecklande. Jag vill att vi ska bli mer medvetna om problemen och nackdelarna som följer med, och börja fundera mer över när det är OK med konkurrens och när det inte är det (och reglera det hårdare på många områden). Om tävlandet begränsas, inte används på fel områden, hålls lekfullt och inte är förknippat med stora belöningar eller förluster så kan det också för många vara både roligt och prestationshöjande för en del.

      Vad gäller idrott är jag oerhört kritiskt till väldigt mycket som har med den att göra, men bokens längsta kapitel handlar just om idrott, så det finns utrymme för nyanser även där. Jag har f ö själv idrottat mycket under hela min uppväxt (och skulle gärna spela volleyboll i något korplag även idag, om jag hade tid och möjlighet), så jag vet att det är en härlig känsla när samarbetet i ett lag fungerar och man hamnar i ett slags flowtillstånd. Men jag har också sett baksidorna: de framgångsrika som använder övriga i laget som språngbrädor för att glänsa, konkurrensen och osämjan inom laget kring vem som är bäst, tränare, föräldrar och medspelare som blir sura när det går dåligt eller någon gör misstag, topping och elithets som dödar lusten och glädjen, osv.

      Gilla

  2. Tack för svaret! Det måste ju finnas en tydlighet i budskapet när man skriver en bok eller artikel, så jag förstår ditt budskap och håller som sagt till stora delar med.

    Men mina erfarenheter kring lagidrott skiljer sig från dina. Visserligen har jag inte tävlat på elitnivå, men jag kommer från en fotbollsfamilj där nästan alla i den närmaste släkten spelat fotboll eller sysslat med andra idrotter. Och det finns så mycket glädje och stolthet i detta. Och jag har som sagt aldrig upplevt pennalism och osämja i någon högre grad. Individualismen är ju väldigt stark idag – många har svårt att förhålla sig till andras perspektiv och att underordna sig ett kollektiv. Många menar ju att sammanhållningen var bättre förr, att det är så mycket annat som drar idag. De egna behoven sätts främst och andra ska anpassa sig. Jag tror därför inte det är själva tävlandet inom idrotten som skapar det du beskriver, utan det beror på andra saker som hänt i samhället.

    Och jag tror ju som sagt att lagidrott är en träning i att samarbeta och det är genom samarbetet som vi når en hållbar samhällsutveckling.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s