I boken Den inre ojämlikheten, visar de båda brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med en stor mängd forskning och statistik hur negativ ojämlikhet är för vår psykiska hälsa och vårt välbefinnande. Bland mycket annat skriver de väldigt intressant om det problematiska med begreppet självkänsla och ifrågasätter vurmen för den. De refererar till en studie som visar att ångestnivåerna stigit radikalt bland amerikanska tonåringar parallellt med att självkänslan tycks ha exploderat. Andra studier visar att människor utsatta för diskriminering och fördomar har högre självkänsla än människor som tillhör grupper med högre status. De menar att vi måste göra skillnad på ”säker självkänsla” som bygger på en realistisk syn på den egna kraften och förmågan och en osäker självkänsla, som i stället är ett resultat av försök att pumpa upp det egna egot i en värld som framstår som negativt inställd till en, eller där vi hela tiden riskerar att falla i status.

I mer ojämlika samhällen ökar denna uppblåsta självbild, och så länge vi inte gör skillnad på den självkänsla denna falska uppfattning om jaget föder och den som kommer ur självkännedom och trygg förvissning om andras omsorg, kan psykisk ohälsa växa parallellt med ökad rapportering om allt högre självkänsla.

Det här har väldigt stark koppling till det jag talade om i min essä, som sändes i OBS i P1 häromdagen. Såhär avslutade jag den:

”När en Facebookbekant för ett tag sedan deppade och tvivlade på sitt eget värde skyndade genast många till och intygade att hen var unik och fantastisk. Jag tänker att räddningen när man är nere kanske inte är att tänka ‘jag är unik och fantastisk’ utan snarare ‘jag behöver inte vara unik och fantastisk. Jag är en liten del av allt och allt jag verkligen behöver göra är att vara snäll och visa hänsyn’. Det skulle kanske inte bara kunna hjälpa oss att bli mindre statusstressade och dämpa vårt för miljön så destruktiva belönings- och tröstshoppande (because we’re worth it). Det skulle också kunna ge oss en större känsla av samhörighet med världen och mer lust att engagera oss inte bara i vår egen framgång utan också i andras välmående och i de hotade ekosystem vi alla är beroende av.”

Det vi behöver för att må bra på riktigt, och för att agera på ett gott sätt mot andra, är helt enkelt inte en uppblåst men osäker självkänsla, utan en trygg förvissning om att befinna oss i en gemenskap där vår status och vårt värde inte hela tiden står på spel eller ifrågasätts. De auktoritära vindar som nu blåser över världen, där vägen till ordning och trygghet sägs vara hårda tag och repression, är destruktiva inte bara för de som befinner sig i utkanten av vår redan alltför osäkra samhällsgemenskap, utan för oss alla. Boostade egon kan lätt explodera när de blir kritiserade eller ifrågasatta. En negativ spiral kan lätt skapas, när dessa sårade egon tar till våld, vilket leder till en än mer negativ syn på dem och ökade krav på hårda tag, vilket leder till ännu större behov för dem av att boosta självkänslan, vilket leder till än större känsla av att man har rätt till respekt, prylar, upphöjning – och större känslighet för kritik och ifrågasättande, och så vidare.

En kortsiktig lösning vid akuta problem kan mycket väl vara hårdhet men den långsiktiga lösningen stavas jämlikhet och gemenskap.