Forskarna säger en sak men politikerna beslutar en annan. Resultaten är överdokumentation, bristande tillit och tidigare och ändrade betyg på mycket lösa grunder.

 

Svensk utbildning ska enligt skollagen vara evidensbaserad (”vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”), men den pedagogiska forskningen har låg status­ i Sverige. Den diskurs som har stark medvind inom svensk utbildningspolitik stämmer sällan överens med det forskarna säger. Gammaldags drillning och auktoritär styrning beskrivs som nödvändiga för lärande, kontroll uppifrån ses som rätta vägen för att komma till rätta med en lång rad inbillade eller verkliga problem i skolan.

Joakim Krantz, lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet, har tittat på hur ökade krav på dokumentation, som individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram och betygsliknande omdömen, påverkat lärares praktiska kunskaper och arbetssituation under 2000-talet. Han konstaterar att en ökad resultatfixering lett till att lärarna upplevt att det blivit för mycket fokus på betyg och för lite på lärande. En juridisk diskurs med externa krav och skolinspektion har tagit över medan lärarna vill sätta pedagogiken och eleverna i centrum.

– De upplever att de har en redovisnings­skyldighet snarare än professionellt ansvar. Skolkommissionen har pratat om en överdokumentation, säger Joakim Krantz.

Lärare han intervjuat uttryckte att arbetet blivit tråkigt och de kände brist på tillit från huvudmannens sida.

Detta är effekter som med stor sannolikhet inte var avsedda, utan är biverkningar av det man ville åstadkomma med reformerna: ökad tydlighet och standardisering vad gällde elevers kunskaps­inhämtning. Men det kan förstås också vara så att föreställningen att det inte spelar någon roll hur folk mår i sin dagliga verksamhet gäller lika för lärare och elever. Bara de presterar vad de högre upp i hierarkin kräver av dem så räcker det.

Ett färskt riksdagsbeslut som kan komma att öka lärarnas dokumentationsbörda ytterligare är det om skriftliga ordningsomdömen, som fattades i april i år. Christian Lundahl, professor i pedagogik vid Örebro universitet som forskar på just betyg och bedömning, konstaterar att det inte går att hitta något forskningsstöd för att ordningsomdömen skulle ha positiv verkan.

– Det är inte utrett vad det har för effekter men politikerna höftar lite och säger att ”de flesta länder i Europa har det”, vilket inte stämmer. I de länder där det förekommer beror det mest på att det blivit kvar från tidigare och inte på att det gjorts utredningar i nutid.

Just argumentet att andra länder gör på ett visst sätt återkommer då och då men oftast bara när det stämmer överens med vad politikerna i fråga önskar genomdriva, menar Christian Lundahl. Även när det kommer till förslagen om tidigare betyg har politiker hänvisat till att man gör så i andra länder.

När Christian Lundahl för Vetenskapsrådets räkning gjorde en genomgång av forskning kring betyg, där 6 000 artiklar studerades, hittade han inget stöd för att det skulle ha några goda effekter på grundskoleelever. Allianspolitikerna som ville driva igenom beslutet valde då att hänvisa till en enda, icke vetenskapligt granskad rapport och hävdade att ”forskningen inte var entydig”.

En annan betygsreform från senare år är övergången till fler betygssteg, där man från politiskt håll hänvisade till att en sexgradig bokstavsskala används på europeiska universitet och att det därför är en bra förberedelse för elever att bli bedömda på detta sätt. Men i Sverige är det bara Stockholms universitet som anammat systemet.

– Normen på grundskolenivå i Europa är snarare fyra till fem steg med en skala som går från ”otillräckligt” till ”utmärkt” vilket är lättare för lärare att hantera, säger Christian Lundahl.

Det kan med andra ord tyckas som att argumentet ”så gör man i andra länder” används lite som det passar för att matcha de reformförslag man redan bestämt sig för.

Christian Lundahl är också kritisk till att politiska beslut fattas för snabbt. En konsekvens blir att lärare får ansvar för nya områden som de inte fått någon utbildning för.

– Beslutet om betyg från årskurs sex innebar att många lärare skulle sätta betyg utan att ha fått någon utbildning i hur. Politiker behöver tänka mer på att allt som ska göras i skolan är kopplat till lärares kompetens.

Statsvetaren Olof Pettersson granskade för några år sedan hur statliga utredningar förändrats över tid och konstaterade att det har blivit fler enmans­utredningar än breda parlamentariska, och att de har blivit kortare och görs på mindre tid. Politiker tycks alltså allt mer otåliga att driva igenom sin politik. En sådan enmansutredning var den som Jan Björklund tillsatte för att i efterhand undersöka forskningsstödet för reformerna han genomfört. Utredaren konstaterade på punkt efter punkt att stödet var antingen svagt eller obefintligt eller att det saknades forskning. Ändå hävdade Björklund att rapporten visade på goda reformeffekter och fick stort mediagenomslag för det.

När jag i våras intervjuade högsta chefen för Pisa­testerna, Andreas ­Schleicher, uttryckte han en frustration över att svenska politiker under många år refererat till Pisaresultaten på ett felaktigt sätt och menade att det antagligen gjorts för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall.

Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Svenska elever, menade Andreas Schleicher med stöd i Pisaresultaten, behöver inte en mer faktainriktad undervisning (som nu efterfrågas flitigt av debattörer och politiker i Sverige) eftersom de redan är bra på fakta. Det de behöver är att tillägna sig djupare konceptuell förståelse och att träna på att använda sina kunskaper.

Andreas Schleicher kallar den svenska skolan före reformernas 1990-tal för ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram i dag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning.

– Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Det har fått svensk utbildning att gå i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap.

Hur ska vi då komma vidare i en mer konstruktiv riktning från där vi befinner oss i dag? Christian Lundahl har ett förslag. Han skulle gärna se ett arbete med att öka forskningsliteraciteten, alltså förmågan att hitta, tolka och värdera forskning, bland både lärare och politiker.

– I dag hör man alltför ofta ”det är vetenskapligt bevisat” när man kanske refererar bara till en enda enskild studie.

Till det lägger jag själv gärna höjda kunskaper om skolans breda uppdrag och verklighet och mer intresse för fördjupning och verklig internationell utblick hos landets nyhetsjournalister (nej, det finns ingen ”svensk flumskola” – det som beskylls vara flummigt här är tvärtom en trend på stark frammarsch internationellt). Kanske något för Lärarförbundet att arbeta med? Många som bevakar utbildningsområdet behöver bli bättre på att ge en nyanserad och relevant bild av var den svenska skolan befinner sig så vi tillsammans kan tänka klokare kring åt vilket håll den behöver röra sig.

 

I tidningen Specialpedagogik i december.