Idrott – från stenkastande till kommers

Mitt första och enda tjejlopp blev en besvikelse. Jag hade föreställt mig en massa glada kvinnor i en solig park, lite bajamajor och ett informationstält. I stället möttes jag av sammanbitna miner och ett hav av handel. Över alltihop låg en ljudmatta av dånande musik som avbröts då och då när en hurtfrisk kändis försökte övertyga mig om att Helly Hansen hade fantastiska erbjudanden i sitt tält. I mål efteråt fick jag en påse med sponsrade varor – choklad, inkontinensskydd, äckliga chips och en bunt reklamblad. Många reklamblad blev det. En drös kom hem i brevlådan i förväg också. Kommers i stället för folkfest. Hur hamnade vi här?

I boken ”Den svenska idrottens historia” (Natur & Kultur 2020) berättar historieprofessorn Jens Ljunggren om idrottens utveckling i Europa och Sverige. Han beskriver hur folkliga spel och lekar som utvecklades under medeltiden kunde vara mycket våldsamma. Några av spelen bestod helt enkelt i att man kastade sten på varandra eller slogs med svärd. Från 1300-talet och framåt utfärdades i England flera förbud mot våldsam fotboll men utan effekt.

I Sverige var organiserad idrott inte så vanligt förrän betydligt längre fram men här kopplades den under 1800-talet till krigiska ideal. Victor Balck, som kallats för den svenska idrottens fader, menade att ungdomar genom idrotten skulle förberedas för krig och tillvarons kamp. Under andra halvan av 1800-talet ingick vapenövningar i den svenska skolans fysiska fostran. Läroverkselever skulle ägna sig åt övning med gevär och fäktvapen två timmar om dagen och i folkskolan tränade man vapenhandgrepp och marscher.

På 1900-talet inleddes idrottens stora expansion. Staten började stötta idrotten eftersom den ansågs leda till ökad folkhälsa, vara karaktärsdanande, främja nykterheten samt stärka försvaret och minska klassantagonismen. Ändå förekom våld och huliganism redan tidigt. 1906 kastade till exempel publiken sten under en fotbollsmatch mellan IFK Köping och Västerås SK och stormade planen. Matcher mellan IFK Göteborg och Örgryte ledde flera gånger till våldsamma slagsmål och stenkastning mot spelare. Jens Ljunggren konstaterar: ”Sålunda erbjöd fotbollen unga män en arena där de kunde utveckla och upprätthålla en rad olika former av oskötsamhet, vilket gjorde det svårt för idrotten att vinna legitimitet i samhället.” Karaktärsdanande, var det.

I perioder har man kopplat ihop idrotten med våld och menat att det på ett positivt sätt förbereder unga män för att försvara sitt land

I perioder har man öppet kopplat ihop idrotten med våld och menat att det på ett positivt sätt förbereder unga män för att försvara sitt land. Under andra tider har man i stället hävdat att idrotten minskar stridslusten och pacificerar människor. Det är nästan som om idrotten ändrar skepnad med tidsandan. När det råder samhälleliga ideal om nationalism, ja då påstås tävlingsidrotten uppnå det. När idealen i stället är förbrödring över landsgränser, vips så fyller idrotten den funktionen. Efterfrågar staten disciplin så lovar tävlingsidrotten det och när staten vill ha demokrati och gemenskap sägs den leverera det i stället. Idrotten är konstanten men vad den påstås kunna åstadkomma skiftar med samhällsidealen.

Långt in på 1900-talet förekom skarp debatt om idrottandets alla problem och avarter; som att tävlande fostrade till egoism och tog tid från viktigare aktiviteter. Många intellektuella, som Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, engagerade sig i kritiken och använde ord som galenskap, fördumning och mänskligt oförnuft. Arbetarrörelsen var kritisk till tävlingsidrotten som de såg som aggressivt nationalistisk och tävlingsmanisk. De anordnade arbetarolympiader där man försökte tona ner konkurrens och främja internationell samhörighet. Exakt hur man skulle skapa samhörighet med tävlande var nog inte helt klargjort.

Kritiken mot idrotten var alltså spridd och omfattande men idrottandet fortsatte att öka och vändningen nedåt kom inte förrän på 2000-talet. På Centrum för idrottsforsknings hemsida kan man läsa att det råder en hälsotrend bland unga men att antalet som idrottar i en förening ändå minskar. Föreningsidrotten verkar i dag uppfattas främst som en miljö för tävlingsintresserade. De som vill träna för motion och hälsa väljer andra alternativ.

1900-talets idrottshistoria hade kanske kunnat se annorlunda ut om det inte varit tävlingsidrotten som dragit det längsta strået. Under 1800-talet utkämpandes nämligen en strid. Idrotten hade under en lång period utvecklats i två riktningar. Det som blev modern sport föddes i England – med pengar som en viktig drivkraft i form av vadslagning, inträden, priser och kringprodukter. I Tyskland hade man i stället utvecklat gymnastik som tog avstånd från tävlande. Målet var att fostra en ny människa ledd av förnuft och flit och verksam för det allmänna bästa. Gymnastiken ville skapa uppslutning runt nationen och stärka försvarskraften. Det var ideal som låg i tiden och som man delade med tävlingsidrotten. Det kan verka mer sannolikt att tävlingsidrott erbjuder stridsvilja än enskilda gymnastiska övningar men även gymnastiken fylldes alltså med diverse ideal som passade vad som efterfrågades.

Man menade att tävlande riskerade att leda till att människan tappade kontrollen över sig själv som moraliskt väsen, drabbades av självkärlek eller människohat och blev dyster, retlig eller djurisk

I Sverige utvecklades linggymnastiken av fäktmästaren Per Henrik Ling i början av 1800-talet. Målet var en allsidig utveckling av kropp och själ. Läroverken införde gymnastik på schemat och metoderna spreds även utomlands. Inom linggymnastiken menade man att tävlande riskerade att leda till att människan tappade kontrollen över sig själv som moraliskt väsen, drabbades av självkärlek eller människohat och blev dyster, retlig eller djurisk.

Länge var det gymnastiken som hade starkast fäste i Sverige men i slutet av 1800-talet tog friidrotten tog över, med tydliga regler och prestationsideal. Men på sätt och vis har motionsgymnastiken fortfarande ett starkt grepp om Sverige. Friskis och Svettis är en av Sveriges största föreningar och när jag läser om hur Ling i detalj föreskrev hur rörelserna skulle utföras kommer jag att tänka på dagens utbredda yogatrend. Ling talade dessutom om själslig fulländning och harmoni precis som inom yogan. Men idealen om kollektiv styrka och nationell samling är förstås inte gemensamma. Nu handlar gymnastik och yoga om motion för eget välbefinnande. Det är också vad som driver allt fler unga att motionera på egen hand eller i företagsregi. Alla vill helt enkelt inte tävla.

Många barn får med sig positiva erfarenheter och värden från sitt idrottande, men alldeles för många får det inte, och antagligen ännu fler en mix av både negativt och positivt, visar undersökningar av bland andra Friends och Rädda barnen. De senaste åren har Riksidrottsförbundet på olika sätt arbetat för att tona ner tävlingsinriktningen bland yngre barn. Man har regler mot utslagning i cupper, mot seriespel under 13 år och utbildar tränare i att fokusera mindre på resultat och mer på gemenskap. Har vi nått en vändpunkt?

Kanske, men fortfarande jagar stora klubbar talanger bland småbarn och den som satsar inom vissa idrotter kan ha träning flera timmar varje dag i mycket ung ålder. Många föräldrar och tränare motsätter sig eller förlöjligar också utvecklingen mot mindre tävlingsfokus. Ett återkommande argument är att barn minsann mår bra av att lära sig att för att få något så måste man förtjäna det; ett annat att det är bra att lära sig kämpa. Men tänk om det är viktigare att barn lär sig att man visst kan få något utan att ha visat sig vara bäst, att alla har lika värde oavsett prestation och att det ibland är okej att ge upp om målet inte är viktigt eller om man mår dåligt av att sträva mot det?

Jens Ljunggren beskriver hur en ny gym- och träningskultur började växa fram i slutet av 1900-talet. Ideal om samhällsnytta och gemenskap trängdes undan. Tidens ideal löd njutning, självförverkligande och livstillfredsställelse. Tjejloppen som uppstod var till en början motionslopp utan tävlingsinslag. Icke så när jag sprang för några år sedan. I dag sprider sig prestationshetsen uppåt i åldrarna. Man ska inte bara ha en framgångsrik karriär utan också tävla i swimrun, triathlon eller att kräla i lera.

Man ska inte bara ha en framgångsrik karriär utan också tävla i swimrun, triathlon eller att kräla i lera

Filosofen Kutte Jönsson menar att vi under 1900-talet till en början såg idrotten som främst en hälsofråga där den ingick i folkhemsideologins sundhets- och skötsamhetsideal men att den sedan har kommit att kidnappas av kommersiella intressen. Han hänvisar till den franske filosofen Jean Baudrillard som skrivit att vi i dag inte främst eftersträvar förbättrad hälsa utan fitness. En ”kroppens hygieniska strålglans” snarare än kroppens ”organiska jämvikt”.

Vi är våra egna varumärken, som vi stärker genom att prestera och i vår tur konsumera rätt varumärken.

Sedan 1970 har idrotten blivit alltmer kommersialiserad: reklam på tröjor och runt planer, konkurrens från olika tv-kanaler om att få sända och försäljning av spelare. Många klubbar drivs på företagsliknande sätt och medlemsinflytandet minskar. Ändå lever på 2000-talet idrotten ännu i hög utsträckning på offentliga medel. Jens Ljunggren kallar svensk idrottsrörelse för en folkrörelsehybrid. Delvis folkrörelse, delvis företag. Samtidigt erbjuder alltfler verkliga företag motion och tävlingar för både barn och vuxna.

Själv hade jag precis innan pandemin slog till igen bestämt mig för att betala 2000 kronor för en yogakurs. Tidigare har jag några gånger deltagit i yoga för 30 kronor per gång i den lokala ideella gymnastikföreningens regi men den möjligheten finns inte längre. I mitt lilla samhälle finns nu flera yogastudior och två gym. Vem vill behöva engagera sig i en förening när allt man strävar efter är att få en snygg kropp, en harmonisk själ eller åstadkomma prestationer att visa upp på sociala medier?

I DN häromdagen

En reaktion på ”Idrott – från stenkastande till kommers

  1. Trevligt att läsa. Känslor och minnen från barn och ungdom, när jag verkligen visste allt om att förlora och vara sist vald. Tungt i barnasjälen. Lyckligtvis hittade jag så småningom andra gåvor i livet. Men jag känner för småttingarna och även för de bästa, när dom så småningom ”snubblar” kan utsättas för hemska omdömen och spe.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s