Jag får inte släppa ut giftgas på min mark men får jag kalhugga? I debatten om den svenska skogen har äganderätten blivit ett av de starkaste tillhyggena för skogsindustrierna och skogsägarorganisationerna. 

Äganderätten påstås vara hotad eftersom man inte får avverka hur man vill och måste skydda biotoper och arter. Men det har alltid funnits gränser för äganderätten. Vi har starka restriktioner mot att bygga på jordbruksmark eftersom den är viktig för vår försörjning och man får inte uppföra små kärnkraftverk eller släppa ut gifter på sin egen mark eftersom människor, växter och djur långt utanför ägornas gränser kan drabbas.

Detsamma gäller för klimatförändringar och havererande ekosystem. Det jag gör på min mark kommer påverka andra. Vi kommer inte kunna överleva utan odlingsbar mark men inte heller utan ett hyfsat stabilt klimat eller fungerande ekosystem – som båda hotas av dagens skogsbruk. Så var går äganderättens rätta och rimliga gränser?

Kritiska idéer kring vad man har rätt att äga, om något alls, finns i religiösa urkunder med flera tusen år på nacken – inte minst Bibeln. Allmänningar var vanliga långt in på 1900-talet och existerar fortfarande. Privat ägande av mark har så länge det funnits varit omdiskuterat och inte setts som självklart ens inom västerländsk tradition särskilt länge.

Min familj äger skog i Jämtland. Vilka restriktioner och påbud från myndigheter skulle vi göra uppror mot? Alla som skulle innebära risker för vår skogs hälsa och biologiska mångfald.

Sådana har det historiskt sett varit gott om. Lagkrav har tvingat skogsägare att avverka skogar som ansetts för lågproducerande och i stället ersätta dem med monokulturer. Somliga har vägrat följa påbuden. I deras skogar har mycket av skogens biologiska värden bevarats. Att göra motstånd mot staten kan ibland vara det enda rimliga. Men hur ska vi hantera ett motstånd som i hög utsträckning tycks handla om att man vill få bestämma själv och slippa ta hänsyn till allt annat levande, inklusive kommande generationer? Många protesterar ju även om de får ekonomisk ersättning. Ska vi verkligen ha frihet att kvadda ekosystem och klimat för att vi äger mark?

Äganderätt är ett mänskligt påfund medan naturens lagar är skrivna i sten. Och i luft, vatten, träd, insekter och allt annat vi är beroende av för vår överlevnad. Ändå ses äganderätten som en samhällelig grundbult medan naturens fysikaliska lagar verkar betraktas som förhandlingsbara.

Kanske kan rätten till liv, som står inskrivet i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter och EU:s stadga för grundläggande rättigheter, bli ett argument för insnävad äganderätt? Hittills har de främst ansetts handla om frihet från statligt förtryck, tortyr eller avrättningar. Men vi skulle kunna läsa dessa paragrafer som att alla har rätt att se fram emot ett rimligt långt och friskt liv; eller som rätten till överlevnad för människan som art. Kan man tänka sig ett juridiskt mål där dagens markägare stäms av representanter för framtida medborgare för allvarliga inskränkningar av deras rätt till liv? Eller – om man väljer att sätta ekonomin i centrum – av framtida markägare för kapitalförstöring? Det blir ju svårt att bedriva skogsbruk i havererade ekosystem.

Det enda rimliga och anständiga är att rätten till liv går före rätten att äga, och att rätten att äga inte jämställs med frihet att göra sådant som orsakar storskaliga skador på våra ekosystem eller skapar oöverblickbara risker för andra.

I GP igår.