Sedan Donald Trump blev en politisk maktfaktor har analytiker försökt tolka vad han säger och förutspå vad han ska göra. Jag tror att merparten av det arbetet har varit bortkastat. 

Det bygger på att Trump är rationell: ”Han säger/gör si eller så, för att han vill uppnå detta eller detta.” Idéer om logik appliceras där ingen logik och ingen rationalitet står att finna. Han är en impulsiv, egoistisk gaphals som strävar efter beundran och underkastelse eftersom han är besatt av att vara en vinnare.

Så varför har vi varit så ivriga att tolka ut elaborerade agendor och avancerade mål ur hans svammel och påhitt?

För att det ger oss en känsla av trygghet. Om han agerar logiskt och rationellt går det att räkna ut vad som ska hända. Då blir framtiden förutsägbar och vi kan förbereda oss. Men sanningen är att vi inte kan ha en aning om vad som ska hända eftersom det inte finns någon logik, ingen rationalitet, ingen stor plan. Inte hos Trump själv i alla fall. 

Sånt här skrev jag om i min bok Resan från mörkrets hjärta som kom ut för 12 år sedan. Jag skrev om människors förmåga till båda ondska och godhet, om anpasslighet, lydnad, auktoritet och likgiltighet; om olika typer av ledarskap och om hur vårt behov av trygghet och tillhörighet kan få oss att underkasta oss irrationella ledare och göra saker som går på tvärs med våra tidigare värderingar och moral. 

Vi behöver inte bara vara vaksamma på vad galningar som Trump hittar på utan också på hur vi själva reagerar på och påverkas av samhällsanda, grupper vi ingår i eller ledare som har makt över oss eller vi ser upp till. Det är inte bara Mark Zuckerberg som börjat kräla och anpassa sig i förväg. Det gör alla som är rädda och sådana finns det ganska många av just nu. Vi skyr otrygghet på de sätt vi kan. Bland annat genom att rationalisera och genom att anpassa oss.