Orättvisa betyg och sociala medier i skolan

Jag tycker om att skriva långa texter där jag verkligen får chans att fördjupa mig i ett ämne men ibland räcker det faktiskt med litet utrymme för att få mycket sagt. Här är två kortkorta intervjuer för Pedagogiska magasinet, som var roliga att göra och som jag tycker rymmer en hel del tänkvärt stoff.

 

Björn Tyrefors om att pojkar får orättvist låga betyg i matematik  i grundskolan:

”Något som går igen i många studier är att de som presterar relativt dåligt i skolan, det kan vara pojkar, elever med utländsk bakgrund eller barn med svag socioekonomisk bakgrund, verkar bestraffas i betygsättningen. De får orättvist låga betyg. Jag tror det beror på omedvetna stereotyper om vad en bra elev är och hur den beter sig.”

 

Carol Chandler Thompson om varför de använder sociala medier i undervisningen:

”De lär sig att föra en hälsosam och evidensbaserad debatt och de får öva på att skilja på löst tyckande och underbyggda åsikter. Vi tränar dem också i att se hur de kan använda sociala medier för att förbättra samhället. Många kommer att ha användning av sociala medier professionellt, om de exempelvis blir entreprenörer eller jobbar med marknadsföring. Vi pratar även om hur man kan reglera sitt eget användande och stänga av när man behöver det för att må bra.”

Varför lockar betyg så?

Vad är det med betyg som gör dem så enormt lockande för många? Jag begriper det faktiskt inte. Varför fastnar vi där gång på gång?

Om man följer debatten i media är det lätt att få intrycket att det antingen saknas forskning eller att det finns både sådan forskning som visar på positiva effekter och sådan som visar på negativa effekter och att det väger ungefär jämnt dem emellan. Sanningen är att den sammanvägda forskningen visar att tidiga betyg har negativa effekter. Det har nu även det nya Skolforskningsinstitutet (förordnat av Jan Björklund) visat i en stor rapport:

” Att i nuläget gå ner i åldrarna med betyg, när det finns så tydliga varningssignaler i forskningen – framför allt med hänsyn till dem som har det svårast i skolan, tycker vi inte är att följa idén att skolan ska vila på vetenskaplig grund, säger Christian Lundahl.”

Men det är inget som bekymrar Jan Björklund, som i en intervju med svt förklarar att ”Var och en som har en tonåring hemma vet att de anstränger sig mer när det finns betyg”, och slår fast att forskarna har fel när de hävdar att ett lands betygssystem spelar liten roll för hur landet presterar i Pisa-undersökningarna.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:det är fullkomligt absurt att vi under åtta år har haft en UTBILDNINGSminister som tycker att forskning bara kan viftas bort; en minister som pratat sig varm för en ”kunskapsskola” men som uppenbarligen tycker att han personligen kan strunta i att skaffa sig kunskaper för egen del eftersom han liksom känner på sig vad som är rätt. Gammal vidskepelse som att barn lär sig bättre under press går före modern vetenskap som visar att barn (såväl som vuxna) lär sig bättre om man arbetar med lust, nyfikenhet, sammanhang, meningsfullhet – alltså inre motivation i stället för yttre. Och att feedback är mest effektiv om den är framåtsyftande (formativ) istället för sammanfattande (summativ). Det här tycks snart alla med koppling till skolan ha fått kläm på, utom den som till alldeles nyligen varit högste ansvarige, och som tyvärr fortfarande besitter makt att diktera skolpolitiken.