Barn av idag är egoistiska och bortskämda och behöver mer regler och gränser. Genom att bemöta dem med viss hårdhet och tydliga krav förbereds de för livet som vuxen och lär sig att för att få något så måste man förtjäna det. Att resonera med barn är fel eftersom de inte har något förstånd och kan få för sig att de har något att säga till om.

Så låter det med jämna och ganska täta mellanrum i debatten om våra barn. Varje gång är det som om personen som framför åsikterna tror sig ha gjort en helt ny upptäckt, eller vågar säga något som andra förtiger. Ofta får de stor medieuppmärksamhet.

Gemensamt för dessa debattörer är att de så gott som undantagslöst menar att det var bättre förr. Det är just dagens barn och ungdomar som är självupptagna och gränslösa. Senast förra året kom David Eberhards bok Hur barnen tog makten, i vilken han hävdar att föräldrars släpphänthet gör barn av idag odrägliga, och Ana Udovics något mer nyanserade Generation Ego – om nutidens narcissistiska tonåringar.

”Jag ser inget hopp för framtiden om vi är beroende av dagens oseriösa ungdom”, har en känd författare skrivit.

Men stämmer bilden? Är barn idag mer egoistiska än tidigare? Nej, det är de inte, menar den amerikanske pedagogen och författaren Alfie Kohn, i sin nya bokThe myth of the spoiled child. Han smular bland annat sönder narcissistauktoritetenJean M Twenge, som Udovic lutar sig tungt emot, och hänvisar till studier som visar att barn och unga av idag är ungefär lika självupptagna och narcissistiska som unga alltid varit. Människor är helt enkelt narcissistiska för att de är unga, inte för att de tillhör en mer självupptagen generation. Eller som Kohn uttrycker det: ”Varje generation är Generation Jag. Så är det, tills de växer upp.” Den kände författaren jag nyss citerade är för övrigt skalden Hesiodos, verksam i Grekland på 700-talet före Kristus. Han tyckte att den dåtida ungdomen inte hade fått lära sig tillräckligt med respekt och lydnad för äldre. Alfie Kohn fyller i sin bok på med liknande citat om barn och unga ända fram till nutid. Tankefiguren om det odisciplinerade barnet fungerar lika bra i vår tid som i Hesiodos’.

På svenska gav oss den danske psykologen Bent Hougaard för ett decennium sedan beteckningen ”curlingföräldrar” – för vuxna som alltför ivrigt sopar banan och underlättar livet för sina barn. Uttrycket har blivit etablerat och är i högsta grad levande i samtalet om barn och föräldrar. I USA pratar man i sin tur kritiskt om ”overparenting” eller ”helicopter parenting”.

Alfie Kohn söker i sin bok efter forskningsstöd för att det skulle kunna vara skadligt för barn att deras föräldrar hjälper dem men hittar inget. Han menar i stället att de ständigt återkommande varningarna för att engagera sig för mycket i sina barns liv kan vara ett tecken på att vi lever i en kultur där självtillräcklighet hålls väldigt högt. Vi vill att våra barn ska bli oberoende och självständiga. Men inget tyder på att barn vars föräldrar engagerar sig mycket i deras liv blir mindre självständiga än andra. Det som har betydelse för barnets utveckling är hur föräldrarnas engagemang ser ut, hävdar Alfie Kohn.

Han citerar en studie som visar att barn till helikopterföräldrar som unga vuxna är sociala, kärleksfulla och känner sig ha stöd i livet. Vi kan inte skämma bort barn med uppmärksamhet eller hjälp i sig, däremot kan vi få barn att må dåligt eller bli osjälvständiga om vår uppmärksamhet blir kravfylld, neurotisk eller kontrollerande.

Ligger det då inget alls i att barn av idag är bortskämda? Det beror på vad man lägger i ordet. En hel del barn i vår del av världen har väldigt många leksaker. En och annan tonåring har uppenbart tillgång till väldigt mycket pengar. Ibland stör jag mig på att föräldrar inte säger ifrån till barn som beter sig illa. Men inget av detta är nytt.

Det är däremot att många föräldrar stressar för att deras barn ska hinna delta i massvis av aktiviteter. Om det är ett tecken på att barn är bortskämda kan man diskutera. Är det inte snarare så att vi föräldrar i ganska hög utsträckning gör det för vår egen skull, för att visa oss själva och andra vilka bra föräldrar vi är, eller för att vi inbillar oss att det är nyttigt för barnen? Något vi gör i jakt på status, av pliktkänsla eller rädsla för att våra barn ska halka efter eller hamna utanför, snarare än för att vi vill lyda våra barns minsta vink.

Alfie Kohn konstaterar att råden från dem som vill se hårdare tag ofta går ut på att föräldrar ska känna sig okej med att orsaka att deras barn mår dåligt. Men vi måste inte träna barn i empatilöshet och hårdhet.

Barn behöver få lära sig att deras åsikter är värda att höras, att kompromisser är möjliga, att man bör tänka efter innan man gör som andra säger åt en och att människor kan dela med sig och hjälpa andra utan att först ha funderat över om de förtjänar det eller ej. Det är inte att skämma bort dem. Det är att förbereda dem för ett ansvarstagande och solidariskt vuxenliv i en demokrati.