Kvinnokroppen som äckelframkallare

På en badstrand i mitten av 80-talet. En stor och kraftig kvinna solade, som så många andra kvinnor på den tiden, topless. En killkompis ansåg att det såg ofräscht ut och kommenterade harmset ”Hon kan väl stänga in dem lite i alla fall!”. Säkert fnissade jag då men det var också något som stack till. Jag skämdes över min egen kropp och hans, antagligen helt oavsiktliga, budskap blev att det är rätt att skämmas, att kvinnor bör ta ansvar för hur andra reagerar på deras kroppar – och dölja sig för att inte riskera att väcka äckel.

Nyligen skrev sexualupplysaren Sandra Dahlén en krönika i nättidningen Feministiskt perspektiv, om hur nakenhet har blivit alltmer tabubelagt, och att vi behöver avdramatisera den nakna kroppen igen. Vi behöver, menade hon, se fler nakna kroppar för att påminnas om att vi alla ser olika ut. Jag vill lägga till att vi behöver se fler nakna eller lättklädda kroppar utan tillhörande omdömen om dem.

I antologin Mediers känsla för kön skriver medieforskaren Anja Hirdman intressant om femininitet som spektakel i veckopressen. Porträtten av vackra kvinnor i tjusiga klänningar har bytts ut mot bilder av kvinnor i bikini som misslyckas med att leva upp till föreställningarna om den perfekta kroppen. ”Se så mager hon är, se så tjock hon är, se så mycket celluliter hon har, se så misslyckad hennes ansiktslyftning är.”

Det kallas ”body-based shame” – kroppsskam. Defekter ringas in och pekas ut med pilar och i braskande rubriker framställs det som chockerande om de har rynkor eller är överviktiga, men också om de alltför hårt försökt att anpassa sig till idealen och i stället blivit alltför magra. Kvinnors kroppar visas på olika sätt fram som groteska. Läs mer