#Deadline – om övergrepp i medievärlden

Jag är en av undertecknarna av uppropet #deadline, om övergrepp i medievärlden. Berättelserna är grova och obehagliga och visar på en kultur, som vi alla är del av, och som tillåter somliga att gång på gång gå över gränsen och kränka eller skada andra. Jag har aldrig själv råkat ut för något grovt eller sett någon annan bli utsatt för något grovt i samband med min yrkesutövning (som frilans är jag ju sällan på redaktioner) men däremot upplevt en del som varit förvirrande, obehagligt, tvetydigt. Situationer där jag efteråt tänkt: vad var det som hände? Vad betydde det där? Varför sa jag inte ifrån? Och jag skäms över de situationer där jag sett andra utsättas för liknande saker utan att säga ifrån för deras del. Nedvärderande kommentarer, blickar, fnysningar, antydningar, härskartekniker, beröringar som bär på något annat/mer än vänlighet. För att inte tala om det jävla system av manligt ryggdunkande och automatiskt nedvärderande som håller kvinnor tillbaka både genom att rent konkret stänga dem ute från befordringar och möjligheter och genom att ge dem dålig självkänsla (så fantastiskt bra skildrat i Grotescos Ladies night).

Det jag verkligen, verkligen gillar med #metoo är att skam och skuld nu börjat placeras där de hör hemma: hos förövarna. Och att det faktiskt skulle kunna leda till verklig förändring av den här skeva kulturen. Förhoppningsvis slutar vi att normalisera tafsande, slutar blunda eller släta över när övergrepp sker rakt framför våra ögon, börjar lyssna och ingripa när andra berättar vad de varit med om, börjar säga ifrån mot verbala såväl som fysiska kränkningar. Förhoppningsvis är det många som rannsakar sig själva, ber om ursäkt och bättrar sig. Så kan vi kanske alla bli de människor vi vill och borde vara.

Och en reflektion till:

#metoo har förhoppningsvis nu en gång för alla slagit fast att övergrepp och tafsande inte är ett problem kopplat specifikt till invandring och att kvinnor inte tycker det är fruktansvärt när invandrade män går över gränsen men en kul och skojsig grej när etniskt svenska män gör det. Det handlar i stället om makt. De som har makt kommer undan med en massa skit, men när män som står längst ner på skalan gör samma sak, då går minsann maskineriet igång som det ska. Denna flathet! Denna feghet! Denna rasism!

Pisa – vart vill vi, och varför?

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

Ja, vad är det som håller på att ske i Sverige?

Vad är det som håller på att ske i Sverige? frågade sig Alice Teodorescu i GP igår. Ja det kan man undra.

Texten börjar med att hon räknar upp fula ord hon får i mejl. Somliga är verkligt stygga, andra är jag själv beredd att använda om henne. Som ”SD-omhuldad” (det är hon ju!) och ”högerpopulist” (inte av det mest extrema slaget, dock). Genom att blanda in dem i den radda ord hon räknar upp ordnar hon in helt rimliga beskrivningar av hennes gärning i samma kategori som avskyvärt hat och rena hot.

Sedan fortsätter hon med att konstatera att 90 procent av alla mail och all respons hon får är vänliga och uppmuntrande. Aha, tänker man då – nästan hela världen håller alltså egentligen med Alice Teodorescu.

Därefter får vi veta att ”Avgrunden mellan höger och vänster har fördjupats”. Håller med.  Och Teodorescu är en del av den problematiken. Hon avslutar sin text med just en sådan uppvisning.

Hon inleder visserligen med att det finns en polarisering även inom blocken, där påhopp sker både från höger och vänster. De exempel Teodorescu ger, på personer som går över gränsen, brukar t ex inte räknas in i vänstern (Anne Ramberg och Cecilia Hagen). Men slutklämmen i hela texten blir ändå att det är vänstern som är problemet.

Teodorescu skriver ”När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättade om sin vardag av trakasserier, hot och hat var vi många borgerliga opinionsbildare som utan minsta tvekan tog henne i försvar. (…) Frågan är hur ofta motsatsen sker? Hur ofta ställer sig vänstern på barrikaderna för en meningsmotståndares rätt att slippa utsättas för hat och hot från vänstertroll?” Det är svepande kritik som blir extra konstig när man väljer att nämna just Linderborg, som ju personifierar en vänstermänniska som går mycket långt i sin strid för allas rätt att höras.

Sammantaget är Teodorescus budskap: vänstern är generellt dummast, men det går också en ny skiljelinje mellan dem som vill debattera invandring på ett klokt sätt (där invandring visserligen kan målas upp som ett gigantiskt hot mot vårt samhälle men ingen uttryckligen förespråkar våld) och dem som vill debattera på ett farligt sätt (där allt från att vilja hjälpa för många till att kalla extremhögern för brunråttor sorteras in). Teodorescu själv befinner sig lyckligtvis på rätt sida i båda dessa avseenden och är själva mätaren för sans, balans och god ton.

Vi behöver prata om samtalsklimatet i den offentliga debatten, där är jag överens med Teodorescu. Men med denna text, liksom med så många andra, har Teodorescu på ett försåtligt sätt bänt upp den där avgrunden hon beklagar sig över ytterligare en liten bit.

 

 

Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion

I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Läs mer

Visst ska läraren vara ledare!

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan.

Ett av dem är historielöshet. 
Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på sammanhang. 

Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor – borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn.

Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

 

Som krönika i GP idag.

Den låga debattnivån är f ö en följd av en medielogik som säger att alla klick är bra klick – det krävs ingen höjd alls på debattinläggen, bara de orsakar rabalder eller oreflekterat medhåll.

Vem vill bli politiker?

Ibland kommer blamageguden och hälsar på mig. Det är när jag kommer att tänka på något pinsamt eller dumt jag en gång sagt eller gjort. Jag vrider mig och ryser och vill bara glömma men kan inte.

Att känna skam är obehagligt men har samtidigt en god funktion: den hjälper oss att känna ödmjukhet och undvika att begå samma misstag igen. Men om vi fastnar i skammen blir vi rädda, handlingsförlamade och oförmögna att ta nya tag. Att skambelägga andra är därför något av det mest effektiva vi kan göra om vi vill kväsa och tysta dem. Så vad händer med ett samhälle där skam blir ett vapen vi ständigt riktar mot dem som har ett av de mest kompexa jobben i vårt samhälle – våra politiker? Läs mer

Om GP och rekonstruktionen

Hade det här varit en vanlig dag så hade jag lagt upp min text om skolidrott här och hänvisat till att den publicerats i GP idag. Det är en text jag är ganska nöjd med och det känns bra att den exponeras på GP:s kultursida. Vad som känns mindre bra är att jag troligen inte kommer att få betalt för den.

Betalningen borde ha kommit in redan i torsdags eftersom det var då fakturan förföll. Men GP har så länge jag kan minnas satt i system att betala några dagar för sent. De har alltså i 18 års tid snott åt sig ränta på min bekostnad. Vilket idag känns väldigt symtomatiskt för hur GP skötts. Lite ful- och rackarspel sådär, så att ägarna har kunnat få lite guldkant på tillvaron. Eller ganska mycket guldkant, då.

Nu har de ansökt om ”rekonstruktion” för att få ordning på finanserna. I går morse visste jag inte riktigt vad rekonstruktion var för något, men det vet jag nu. Det är ett sätt att kunna göra sig av med gamla skulder för att rädda företaget. Och det låter ju fint att rädda företaget – problemet är bara att jag, och andra leverantörer, betalar för att rädda det som andra äger och kan tjäna pengar på att äga. Drygt 15 000 kronor (två fakturor jag troligen aldrig kommer få betalt för) får jag nu pytsa för att familjen Hjörne i framtiden ska kunna fortsätta ge mig uselt betalt, sno mig på ränta, dela ut bonusar till sina kompisar och plocka ut vinster till sig själva.

Så här skriver Petter Larsson i HD: ”SVT:s Uppdrag granskning berättade för ett år sedan hur miljonerna rasslat iväg till samma ägare och chefer som fattat de fatala expansionsbesluten. Mellan 2005 och 2013 kostade chefer och styrelsemedlemmar totalt 800 miljoner kronor i bonusar och annat. Detta alltså ut-över lönerna. Under samma period betalade koncernen ut 265 miljoner i utdelning. Det var en tredjedel av vinsten, vilket är mycket högt. Storägaren Peter Hjörne kammade bara 2009–2103 hem 78 miljoner.”

För mig verkar det rimligt att ägarna får betala förbaskat dyrt, med EGNA medel, för att få tillbaka sitt företag. Jag gissar att de, trots guldkant, kan ha lite kvar på banken.

Fast egentligen tycker jag att journalistik är för viktigt för att lämnas i händerna på storhetsvansinniga girigbukar.  Mycket hellre än att hjälpa till och mata de som redan är övermätta skulle jag vilja gå ihop med ett antal anställda och en drös andra frilansar och köpa loss GP, starta ett personalkooperativ och börja göra ett veckomagasin med riktigt bra gräv, långa reportage, vassa krönikor (byggda på riktig substans) och djuplodande analys- och kulturtexter.

Medier borde ju drivas av en vilja att berätta viktiga saker, inte av en önskan att bygga imperier och plocka ut vinst.