Att motverka våldsbejakande extremism i skolan

Det finns inga miljöer där människor samspelar utan att något socialt eller moraliskt lärande sker. Skolan behöver därför vara medveten om, och ta ansvar för allt lärande som äger rum där. Läroplanen är dessutom glasklar med att det ingår i skolans uppdrag att förmedla värden till eleverna, och stödja dem i att bli socialt och demokratiskt fungerande medborgare som kan och vill förstå och påverka sin omgivning i en konstruktiv riktning.

Att arbeta mot våldsbejakande extremism i skolan är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, empati och eget ansvarstagande. Det mesta av det arbetet sker bäst inbakat i den vanliga undervisningen och handlar om sådant som kunskapssyn och människosyn. Eleverna behöver få träna inte bara på faktakunskaper och slutledningsförmåga utan också på samspel, empati, medbestämmande och att reflektera över sin roll i hur samhället utvecklas. I den svenska skoldebatten framställs det ibland som att sådana idéer bara är svenskt flum men diskussionen om vilka värden skolan ska förmedla, och hur, pågår över hela världen. I en intervju uttryckte Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisa-testerna, att debatten om skolan är mer nyanserad i många andra länder än den är i Sverige och han sa: ”Skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste idag är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar.” Han framhöll att faktakunskaper är viktiga men sa också att ”Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Läs mer

En auktoritär vind blåser över världen

Vilket samhälle vill vi att dagens elever ska vara med att forma? Det borde vi prata mycket mer om när vi diskuterar skolan. I denna text för DN gör jag ett försök att fördjupa skoldebatten lite.

 

Jag skriver bland annat:

”Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

(…)

En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.”

Klassförakt kamouflerat som omsorg

Isak Skogstads krönika om skolan i GP idag är så ytlig och förvrängd att jag storknar.

Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide (progressivistiska tankar) härrör INTE från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Att sammanfatta vänsterns syn på skolan under 1900-talet med ”bildningsideal och en syn på att ansträngning ska löna sig” är verkligen att välja vad som passar för den tes han vill föra fram. Japp, bildningsidealet har varit starkt (bra) men att tillsammans med det lyfta upp ”att ansträngning ska löna sig” och inget annat (som att fostra till solidaritet eller utjämna klassklyftor, eller ge alla lika förutsättningar) skapar en helt skev bild.

Påståendet att skolans förfall på 90-talet beror på den progressiva pedagogiken går bara ihop om den progressiva pedagogiken verkligen slog igenom på 90-talet, vilket den alltså inte gjorde. De som hade liknande syn på skolan som Skogstad under 80-talet sa exakt samma sak om 70-talet …

Och så har vi det här med att arbetarklassens barn skulle må särskilt väl av en skola som fokuserar på faktakunskaper, katederundervisning och lärare som har all makt (som han förespråkat i en annan text). Behöver inte arbetarklassens barn också kunna samarbeta med andra (som grupparbeten tränar), reglera sig själva, ta eget ansvar och söka kunskap (som eget arbete tränar), ifrågasätta och bilda sig egna uppfattningar (som diskussioner och demokratiskt inflytande övar upp)? Varför påstås det hela tiden att arbetarklassens barn behöver helt andra saker än medel- och överklassens? För mig lyser det klassförakt ur ett sådant synsätt: arbetarklassen måste minsann styras och regleras och det är skit samma om skolan lär dem att fungera som aktiva medborgare – bara de blir lydiga produktionsenheter i samhällsmaskineriet och inte stör medelklassens barn i klassrummen. Men kamouflerat som omsorg då.

Arbetarklassens barn gynnas av att få öva upp samma förmågor som alla andra barn, och alla barn bör, oavsett klassbakgrund, få det stöd och den hjälp de behöver för att utveckla dem!

Kommentar till GP-krönika om min bok

I GP refererar gästkrönikören Hamid Zafar till min bok Resan från mörkrets hjärta, vilket gör mig väldigt glad! Det är en bra krönika men jag vill gärna utveckla några av sakerna han tar upp.

Han skriver:

”Människan har en förmåga att vilja hitta rationella förklaringar till det oförklarliga. Det kan inte vara vanliga jordbrukare som massakrerar kvinnor och barn. Instinktivt försöker vi hitta bakomliggande orsaker som trauman och övergrepp i barndomen. ”

Vi människor vill, precis som Zafar skriver, gärna hitta rationella förklaringar till saker som händer. Det kan få oss att i efterhand rationalisera både våra egna handlingar och andras. Om vi själva begått övergrepp, mobbat eller skadat något kan vi till exempel leta efter felet hos den som har drabbats, för att försäkra oss själva om att personen förtjänat vad vi åsamkat dem. I själva verket är ofta den drabbade helt utan egen skuld, och vårt handlande beror i stället på att vi dragits med i ett socialt spel, gjort som alla andra, eller lytt en ledare (formell eller informell) utan att tänka efter själva. Samma sker om vi sett andra drabbas av hemska saker men underlåtit att agera – för att slippa skämmas skuldbelägger vi offren. Men vi vill också gärna rationalisera förövares beteende, genom att t ex förklara det med att de själva har sociala problem, dålig barndom eller en stark ideologisk övertygelse som fått dem att begå sina handlingar. I själva verket behöver barndom eller trauman inte ha någon som helst betydelse för beteendet, och den ideologiska övertygelsen kommer ofta efter det att de första övergreppen skett (för att rättfärdiga det man gjort). Så började t ex många hutuer i Rwanda inte hata tutsierna förrän efter det att de redan börjat döda dem, och samma med Tyskland – judehatet bredde ut sig på allvar först efter att avskiljningen och sedan dödandet av dem redan inletts.

Zafar skriver:

”Hultén visar att barn som inte har en trygg och vägledande miljö löper större risk att hamna snett i livet. Sverige är ett samhälle där vissa har uppfattningen att barn ska få göra vad de vill och man ger inte sällan barnen ett ansvar som är större än vad de kan hantera. Det är också ett hårt individualiserat samhälle där ytlighet och konsumtion premieras. Då blir det svårt att hitta de trygga varma gemenskaperna som kan ge ungdomar mening utanför skolan.”

Barn behöver få träna på att ta ansvar, inte bara förväntas lyda, och sedan plötsligt förväntas kunna ta eget ansvar. Som med allt annat lärande bör de därför få utmaningar som pushar dem framåt och får dem att utvecklas. Det finns flera studier som visar hur skolan kan arbeta för att få barn att vilja ta ansvar för andra människors välbefinnande och för samhället. Barn som i forskningssituationer förmåtts bete sig hjälpsamt fortsatte efteråt att dela med sig och hjälpa mer än andra barn. I en studie lät socialpsykologen Ervin Staub ett antal barn tillverka leksaker som förklarades vara till fattiga. Andra barn fick samma uppgift, men utan information om syftet. Försöket visade att de förstnämnda barnen fortsatte att vara mer hjälpsamma efteråt. Det finns också många studier som visar hur bra vi människor mår av att hjälpa och stötta andra. Vi är empatiska och samtidigt meningssökande redan från födseln, och vuxna bör stötta barn i att behålla och utveckla dessa egenskaper. Samhället (och helst också föräldrarna – men alla barn har tyvärr inte föräldrar som är förmögna till det) måste servera dem ett smörgåsbord av möjligheter att känna mening, sammanhang och gemenskap, så att de inte lockas att söka det i rörelser eller grupper som erbjuder just detta, men utan empati för, och solidaritet med alla människor.

Mer finns att läsa i min bok Resan från mörkrets hjärta, på ett bibliotek nära dig, eller att köpa t ex här.

Skolaga är nog inte så dumt ändå

”Jag kräver av dig att du klarar det här matteprovet.”

”Jag tror att du klarar det här matteprovet om du kämpar och anstränger dig.”

Skillnaderna i betydelse mellan de två meningarna borde vara uppenbar för alla som kan svenska men för många som debatterar skolan tycks den ändå obefintlig. Som i Matilda Molanders ledartext i DN igår. Hon beskriver hur hon blir glatt överraskad av Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredrikssons uttalanden om att skolan redan får tillräckligt med pengar och att det går att göra mycket mer inom rådande budget. Så långt allt väl, från min horisont. Sedan övergår hon till att skriva att eleverna måste kämpa sig till sina kunskaper. Här är jag också beredd att hålla med, i stora delar. Vill man få ny kunskap så måste man ofta (men inte alltid) anstränga sig (vilket inte betyder att man måste lida och ha tråkigt samtidigt). Sedan går det snett.

Molander citerar Fredriksson som skrivit att ”Vi ska ha höga förväntningar på eleverna och jobba hårt för att motivera dem, väcka deras drömmar om framtiden och hjälpa dem att förstå vad som krävs för att nå dit. ”Jag håller med Fredriksson helt (men hade gärna sett ett tillägg om att vi också ska ingjuta en känsla av ansvar och lust att bidra till världen i dem). Men Molander tycks göra en väldigt speciell tolkning av vad Fredriksson skrivit och drar utifrån det sina egna slutsatser: ”Och det är väl ungefär där det tidigare har blivit fel i svensk skola. I stället för katederundervisning och rabblande av glosor skulle eleverna ta eget ansvar för sin lärandeprocess. Gott så, men man glömde det här med att samtidigt ställa höga krav. Det är eleverna själva som måste nå målen, men de kommer inte att hoppa högre än ribban. Och den är det skolan som lägger upp.”

Där Fredriksson skriver om att hjälpa eleverna att ställa upp mål och föreställa sig en framtid som de vill ha och kan nå genom skolarbete, och att också hjälpa dem att förstå hur vägen dit då ser ut, skriver Molander om krav och ribbor. Låt mig därför klargöra vad ett krav är. Ett krav är en önskan som också innehåller ett ultimatum. ”Om du inte gör si eller så så händer detta eller detta.” Det vill säga: Om du inte presterar, eller gör rätt sak på rätt sätt, så straffas du. Det man kan börja med att fråga sig är då hur de där kraven ska utformas. ”Jaha, du skiter att du får dåliga betyg, ja men då kräver jag att du ska komma och plugga extra. Jaså, du vägar plugga extra, ja men då kräver jag att du kommer på kvarsittning. Oj då, kommer du inte på kvarsittningen, ja men då ringer jag dina föräldrar. Hoppsan, du skiter i det också, ja men då eh … ja då, öh … kanske skolaga vore bra att återinföra ändå?”

Krav och förväntningar är inte samma sak, som Molander verkar tro. En förväntan kan se ut på lite olika sätt. Den kan presenteras i formen av tilltro: ”Jag tror att du klarar att åstadkomma detta!” Den kan också presenteras i en mer negativ form: ”Jag förväntar mig att du gör detta, annars blir jag besviken på dig.” Den typ av förväntan som är mest effektiv om man faktiskt vill att någon ska klara av något är den som ingjuter en känsla av styrka och förmåga i mottagaren. Den andra sorten kan visserligen fungera sporrande på en del, men riskerar alltid att slå väldigt fel, framför allt hos dem som redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Den bygger också på att människor ska göra saker för att inte andra ska bli besvikna, inte för att de själva behöver/vill/ser nyttan av det.

I en skola som bygger på krav och tvång är det i allra högsta grad troligt att de flesta elever väljer att inte hoppa högre än ribban. I en skola som  i stället arbetar med elevernas egen motivation och hjälper dem att skapa målbilder kommer många fler att vilja hoppa högre än ribban, helt enkelt för att ribban är ointressant och flygturen och var man landar är det intressanta.

 

Barnen – de små monstren

Vi vuxna älskar att projicera våra egna brister och tillkortakommanden på barnen. De beskylls gärna för att vara egoistiska och våldsamma och om vuxna som bråkar använder vi uttryck som att ”bete sig som dagisbarn” eller säger att de uppför sig ”som i sandlådan.” Att vara barnslig är något negativt.

Det är som vanligt: människor som sitter på makt ondgör sig över och tillskriver människor utan makt dåligt beteende. Det här gör mig upprörd, dels för att det är smutskastning av människor som i stor utsträckning saknar egen röst att försvara sig, och dels för att de här fördomarna gör oss blinda för allt vi skulle kunna lära oss av små barn.

Barn är nämligen inte alls små egoistiska monster utan i stället generellt små under av empati och hjälpsamhet. Kolla till exempel in den här filmen, från en studie av forskaren Michael Tomasello, om hur redan mycket små barn försöker läsa av andra människor för att osjälviskt kunna hjälpa dem, och hur de (till skillnad från schimpanser) som regel fördelar godsaker och annat rättvist, alldeles av sig själva. Det är sannerligen mer än vad man kan säga om väldigt många vuxna!

En personlig anekdot: när min dotter som treåring började få lördagsgodis blev hon så glad över det att hon genast ville dela med sig till andra. Hon sprang och ställde sig vid affärens entré och bjöd alla som gick ut eller in. Det var inte min idé utan hennes.

Redan som spädbarn stressas vi av att höra andras gråt och forskare inom psykologi menar idag att vi föds empatiska och altruistiska och att vi snarare uppfostras till att bli egoistiska och kalla inför andras behov. Psykologiforskaren Martin L Hoffman har konstaterat att vuxna har lättare att komma på situationer där de inte är villiga att dela med sig än vad barn har, och att små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan vuxna tycker att fördelning ska ske efter förtjänst. ”Vi tvingar barn att lära om, från jämlikhet till förtjänst”, skriver han.

Vi vuxna lär alltså barn vad som gäller i samhället: roffa åt dig, satsa på dig själv, håll andra borta från grytorna. Och sedan baktalar vi dem. Vad ska vi kalla ett sådant egoistiskt, ickeempatiskt beteende? Vuxet?

Feltänket med betyg

Här är en klok och informativ artikel om problemen med vårt sätt att se på och använda betyg. Betygs- och motivationsforskaren Alli Klapp skriver bl a om hur incitamenten för betyg hämtats från ekonomiska teorier, och varför dessa faktiskt inte är applicerbara på elever:

”En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.”