Skolaga är nog inte så dumt ändå

”Jag kräver av dig att du klarar det här matteprovet.”

”Jag tror att du klarar det här matteprovet om du kämpar och anstränger dig.”

Skillnaderna i betydelse mellan de två meningarna borde vara uppenbar för alla som kan svenska men för många som debatterar skolan tycks den ändå obefintlig. Som i Matilda Molanders ledartext i DN igår. Hon beskriver hur hon blir glatt överraskad av Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredrikssons uttalanden om att skolan redan får tillräckligt med pengar och att det går att göra mycket mer inom rådande budget. Så långt allt väl, från min horisont. Sedan övergår hon till att skriva att eleverna måste kämpa sig till sina kunskaper. Här är jag också beredd att hålla med, i stora delar. Vill man få ny kunskap så måste man ofta (men inte alltid) anstränga sig (vilket inte betyder att man måste lida och ha tråkigt samtidigt). Sedan går det snett.

Molander citerar Fredriksson som skrivit att ”Vi ska ha höga förväntningar på eleverna och jobba hårt för att motivera dem, väcka deras drömmar om framtiden och hjälpa dem att förstå vad som krävs för att nå dit. ”Jag håller med Fredriksson helt (men hade gärna sett ett tillägg om att vi också ska ingjuta en känsla av ansvar och lust att bidra till världen i dem). Men Molander tycks göra en väldigt speciell tolkning av vad Fredriksson skrivit och drar utifrån det sina egna slutsatser: ”Och det är väl ungefär där det tidigare har blivit fel i svensk skola. I stället för katederundervisning och rabblande av glosor skulle eleverna ta eget ansvar för sin lärandeprocess. Gott så, men man glömde det här med att samtidigt ställa höga krav. Det är eleverna själva som måste nå målen, men de kommer inte att hoppa högre än ribban. Och den är det skolan som lägger upp.”

Där Fredriksson skriver om att hjälpa eleverna att ställa upp mål och föreställa sig en framtid som de vill ha och kan nå genom skolarbete, och att också hjälpa dem att förstå hur vägen dit då ser ut, skriver Molander om krav och ribbor. Låt mig därför klargöra vad ett krav är. Ett krav är en önskan som också innehåller ett ultimatum. ”Om du inte gör si eller så så händer detta eller detta.” Det vill säga: Om du inte presterar, eller gör rätt sak på rätt sätt, så straffas du. Det man kan börja med att fråga sig är då hur de där kraven ska utformas. ”Jaha, du skiter att du får dåliga betyg, ja men då kräver jag att du ska komma och plugga extra. Jaså, du vägar plugga extra, ja men då kräver jag att du kommer på kvarsittning. Oj då, kommer du inte på kvarsittningen, ja men då ringer jag dina föräldrar. Hoppsan, du skiter i det också, ja men då eh … ja då, öh … kanske skolaga vore bra att återinföra ändå?”

En förväntan kan se ut på lite olika sätt. Den kan presenteras i formen av tilltro: ”Jag tror att du klarar att åstadkomma detta!” Den kan också presenteras i en mer negativ form: ”Jag förväntar mig att du gör detta, annars blir jag besviken på dig.” Den typ av förväntan som är mest effektiv om man faktiskt vill att någon ska klara av något är den som ingjuter en känsla av styrka och förmåga i mottagaren. Den andra sorten kan visserligen fungera sporrande på en del, men riskerar alltid att slå väldigt fel, framför allt hos dem som redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Den bygger också på att människor ska göra saker för att inte andra ska bli besvikna, inte för att de själva behöver/vill/ser nyttan av det.

I en skola som bygger på krav och tvång är det i allra högsta grad troligt att de flesta elever väljer att inte hoppa högre än ribban. I en skola som  i stället arbetar med elevernas egen motivation och hjälper dem att skapa målbilder kommer många fler att vilja hoppa högre än ribban, helt enkelt för att ribban är ointressant och flygturen och var man landar är det intressanta.

 

Barnen – de små monstren

Vi vuxna älskar att projicera våra egna brister och tillkortakommanden på barnen. De beskylls gärna för att vara egoistiska och våldsamma och om vuxna som bråkar använder vi uttryck som att ”bete sig som dagisbarn” eller säger att de uppför sig ”som i sandlådan.” Att vara barnslig är något negativt.

Det är som vanligt: människor som sitter på makt ondgör sig över och tillskriver människor utan makt dåligt beteende. Det här gör mig upprörd, dels för att det är smutskastning av människor som i stor utsträckning saknar egen röst att försvara sig, och dels för att de här fördomarna gör oss blinda för allt vi skulle kunna lära oss av små barn.

Barn är nämligen inte alls små egoistiska monster utan i stället generellt små under av empati och hjälpsamhet. Kolla till exempel in den här filmen, från en studie av forskaren Michael Tomasello, om hur redan mycket små barn försöker läsa av andra människor för att osjälviskt kunna hjälpa dem, och hur de (till skillnad från schimpanser) som regel fördelar godsaker och annat rättvist, alldeles av sig själva. Det är sannerligen mer än vad man kan säga om väldigt många vuxna!

En personlig anekdot: när min dotter som treåring började få lördagsgodis blev hon så glad över det att hon genast ville dela med sig till andra. Hon sprang och ställde sig vid affärens entré och bjöd alla som gick ut eller in. Det var inte min idé utan hennes.

Redan som spädbarn stressas vi av att höra andras gråt och forskare inom psykologi menar idag att vi föds empatiska och altruistiska och att vi snarare uppfostras till att bli egoistiska och kalla inför andras behov. Psykologiforskaren Martin L Hoffman har konstaterat att vuxna har lättare att komma på situationer där de inte är villiga att dela med sig än vad barn har, och att små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan vuxna tycker att fördelning ska ske efter förtjänst. ”Vi tvingar barn att lära om, från jämlikhet till förtjänst”, skriver han.

Vi vuxna lär alltså barn vad som gäller i samhället: roffa åt dig, satsa på dig själv, håll andra borta från grytorna. Och sedan baktalar vi dem. Vad ska vi kalla ett sådant egoistiskt, ickeempatiskt beteende? Vuxet?

Feltänket med betyg

Här är en klok och informativ artikel om problemen med vårt sätt att se på och använda betyg. Betygs- och motivationsforskaren Alli Klapp skriver bl a om hur incitamenten för betyg hämtats från ekonomiska teorier, och varför dessa faktiskt inte är applicerbara på elever:

”En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.”

Jo, skolan ska visst uppfostra!

Det är hemma barn lär sig vara artiga, hederliga, renliga och ta hand om sina ägodelar. Skolan lär ut matte, svenska, historia och andra ämnen och förstärker bara den uppfostran barnen får hemma. Så kan ett inlägg som nu gör succé på facebook sammanfattas. Och jag suckar.

Ja, visst bör barn få lära sig hemifrån hur man uppför sig och klarar sig, det är väl närmast en självklarhet, men stämmer det verkligen att skolan därmed främst ska ägna sig åt ämneskunskap och nöja sig med att förstärka vad barn har med sig hemifrån? Nix, det gör det inte. I läroplanens inledande del, Skolans värdegrund och uppdrag, står att läsa att

” Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. (…)Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. ”(Kursiveringarna är mina).

Det finns så klart föräldrar som brister i fostran av sina barn av ren slöhet eller felprioriteringar. Gissningsvis är det de som är de tänkta adressaterna för det där facebookinlägget. Men många barn har tyvärr föräldrar som av helt andra skäl inte klarar att förmedla goda värderingar eller att lära sina barn hur man tar hand om sig själv eller beter sig. Jag tänker på psykisk sjukdom, missbruk, olycksfall, sorg, egen bristande social förmåga, skälen kan vara många. Om skolan gjorde som inlägget stadgar, och bara ”förstärker den uppfostran som barnen få hemma av sina föräldrar” skulle vissa barn som p g a brister hos föräldrarna hamnat snett från början, tillåtas hamna ännu mer snett genom att skolan alltså förstärker det. Inte så lyckat.

Skolan har ett oerhört viktigt kompensatoriskt uppdrag. Därför måste skolan inte bara lära ut matte och andra ämnen utan också hela tiden träna eleverna i hur man beter sig som människa och hur man klarar sig och bör föra sig här i världen. Det har vi som väl är en läroplan som tar fasta på och det bör vi vara glada och tacksamma över och inte förminska värdet av.

När var rätt ”förr”?

”När var egentligen förr?”, undrade Claes Eriksson i en sketch som drev med människors önskan att slippa förändring. Den frågan är väl värd att ställa om dagens högtid. I en bok med titeln Lucia i nytt ljus gör Nordiska museets intendent Lena Kättström Höök en genomgång av hur olika vi firat. Tomtar, pepparkakor och andra figurer i tåget är inget nytt. Vid 1900-talets början var både bagare och sotare vanliga och tomtar av båda könen förekom. Då är stjärngossar i tåget nyare. De brukade tidigare dyka upp trettondagen.

I 1800-talets bondesamhälle var firandet ofta ett skabröst fylleslag. Lucia hade rykte som lössläppt och det var svårt att hitta någon frivillig till rollen. Det blev gärna en äldre kvinna med låg status. Idealet att lucia ska vara ung och blond är knappt 90 år gammal och introducerades av Stockholms dagblad.

De som stör sig på att det förekommer lucior med snopp bör även betänka att sådana varit vanliga i flera hundra år. I exempelvis Småland klädde flickor ut sig till pojkar och pojkar till flickor och så gick de runt och samlade gåvor till behövande. Kanske är det rätt ”förr”?

 

Publicerad i GP idag.

Pisa – vart vill vi, och varför?

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

John Dewey en av världens främsta filosofer

Elever ska uppmuntras att ifrågasätta, ämnesuppdelningen ska brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Det menade John Dewey, en av förgrundsgestalterna för det som kallas progressiv pedagogik. I år fyller hans mest inflytelserika bok, Demokrati och utbildning, 100 år. Den har haft mycket stor betydelse för hur skolan, inte minst i Sverige, kommit att se ut.

John Dewey arbetade som universitetslärare och blev så småningom professor i filosofi. Han skrev om bland annat logik, vetenskapsteori, estetik och politik. Doktorsavhandlingen handlade om Kants psykologi. Med tiden riktade han alltmer in sig på pedagogik, som då betraktades som en underdisciplin till filosofi.

Dewey var i hög grad intresserad av livet utanför akademin och 1896 grundade han tillsammans med hustrun Alice Chipman-Dewey en experimentskola i Chicago. Där studerade de barnen och prövade ny pedagogik.

Läs mer