Nu har jag besökt tre skolor som alla når utmärkta kunskapsresultat.
Två av dem jobbar åldersblandat, två av dem jobbar stora delar av tiden i projekt, i alla tre är stora delar av undervisningen ämnesöverskridande. I alla tre har eleverna mycket stor möjlighet att göra egna val vad gäller tema, material, redovisningsform, arbetsformer mm. Och alla tre har en utvecklad elevdemokrati OCH lärardemokrati. Alla tre jobbar inkluderande med elever med särskilda behov. Och alla tre är statliga skolor (jag har varit i Spanien och Tyskland där skolorna sorteras under delstaterna).

Vilket samhälle vill vi att dagens elever ska vara med att forma? Det borde vi prata mycket mer om när vi diskuterar skolan. I denna text för DN gör jag ett försök att fördjupa skoldebatten lite.

Jag skriver bland annat:

”Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

(…)

En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.”

”Jag kräver av dig att du klarar det här matteprovet.”

”Jag tror att du klarar det här matteprovet om du kämpar och anstränger dig.”

Skillnaderna i betydelse mellan de två meningarna borde vara uppenbar för alla som kan svenska men för många som debatterar skolan tycks den ändå obefintlig. Som i Matilda Molanders ledartext i DN igår. Hon beskriver hur hon blir glatt överraskad av Skolverkets nya generaldirektör Peter Fredrikssons uttalanden om att skolan redan får tillräckligt med pengar och att det går att göra mycket mer inom rådande budget. Så långt allt väl, från min horisont. Sedan övergår hon till att skriva att eleverna måste kämpa sig till sina kunskaper. Här är jag också beredd att hålla med, i stora delar. Vill man få ny kunskap så måste man ofta (men inte alltid) anstränga sig (vilket inte betyder att man måste lida och ha tråkigt samtidigt). Sedan går det snett.

Molander citerar Fredriksson som skrivit att ”Vi ska ha höga förväntningar på eleverna och jobba hårt för att motivera dem, väcka deras drömmar om framtiden och hjälpa dem att förstå vad som krävs för att nå dit. ”Jag håller med Fredriksson helt (men hade gärna sett ett tillägg om att vi också ska ingjuta en känsla av ansvar och lust att bidra till världen i dem). Men Molander tycks göra en väldigt speciell tolkning av vad Fredriksson skrivit och drar utifrån det sina egna slutsatser: ”Och det är väl ungefär där det tidigare har blivit fel i svensk skola. I stället för katederundervisning och rabblande av glosor skulle eleverna ta eget ansvar för sin lärandeprocess. Gott så, men man glömde det här med att samtidigt ställa höga krav. Det är eleverna själva som måste nå målen, men de kommer inte att hoppa högre än ribban. Och den är det skolan som lägger upp.”

Där Fredriksson skriver om att hjälpa eleverna att ställa upp mål och föreställa sig en framtid som de vill ha och kan nå genom skolarbete, och att också hjälpa dem att förstå hur vägen dit då ser ut, skriver Molander om krav och ribbor. Låt mig därför klargöra vad ett krav är. Ett krav är en önskan som också innehåller ett ultimatum. ”Om du inte gör si eller så så händer detta eller detta.” Det vill säga: Om du inte presterar, eller gör rätt sak på rätt sätt, så straffas du. Det man kan börja med att fråga sig är då hur de där kraven ska utformas. ”Jaha, du skiter att du får dåliga betyg, ja men då kräver jag att du ska komma och plugga extra. Jaså, du vägar plugga extra, ja men då kräver jag att du kommer på kvarsittning. Oj då, kommer du inte på kvarsittningen, ja men då ringer jag dina föräldrar. Hoppsan, du skiter i det också, ja men då eh … ja då, öh … kanske skolaga vore bra att återinföra ändå?”

Krav och förväntningar är inte samma sak, som Molander verkar tro. En förväntan kan se ut på lite olika sätt. Den kan presenteras i formen av tilltro: ”Jag tror att du klarar att åstadkomma detta!” Den kan också presenteras i en mer negativ form: ”Jag förväntar mig att du gör detta, annars blir jag besviken på dig.” Den typ av förväntan som är mest effektiv om man faktiskt vill att någon ska klara av något är den som ingjuter en känsla av styrka och förmåga i mottagaren. Den andra sorten kan visserligen fungera sporrande på en del, men riskerar alltid att slå väldigt fel, framför allt hos dem som redan har dåligt självförtroende och låg självkänsla. Den bygger också på att människor ska göra saker för att inte andra ska bli besvikna, inte för att de själva behöver/vill/ser nyttan av det.

I en skola som bygger på krav och tvång är det i allra högsta grad troligt att de flesta elever väljer att inte hoppa högre än ribban. I en skola som  i stället arbetar med elevernas egen motivation och hjälper dem att skapa målbilder kommer många fler att vilja hoppa högre än ribban, helt enkelt för att ribban är ointressant och flygturen och var man landar är det intressanta.

Här är en klok och informativ artikel om problemen med vårt sätt att se på och använda betyg. Betygs- och motivationsforskaren Alli Klapp skriver bl a om hur incitamenten för betyg hämtats från ekonomiska teorier, och varför dessa faktiskt inte är applicerbara på elever:

”En central aspekt i den ekonomiska forskningen om prestationer som nämnts ovan, är att studierna undersökt hur ett företag kan få arbetstagare att prestera bättre på moment eller arbetsuppgifter som de redan kan och har lärt sig. Dessa studier undersöker ofta människor som utför enklare arbetsuppgifter. Arbetstagarna befinner sig i en process där de inte är i en lärandesituation, utan de har redan lärt sig och kan göra det som krävs av dem. Företagen vill snarare att de ska göra mer och göra det snabbare genom incitament som belöningar, i form av lön, och bestraffningar, i form av risk för avsked. I skolan är situationen en annan. Där befinner sig eleverna i en lärandeprocess som innebär att de ännu inte behärskar det som de ska lära sig och där de ibland lyckas och ibland misslyckas. De är inte färdiga och de är unga. Detta gör att det inte går att jämföra arbetstagare och elever.”

Det är hemma barn lär sig vara artiga, hederliga, renliga och ta hand om sina ägodelar. Skolan lär ut matte, svenska, historia och andra ämnen och förstärker bara den uppfostran barnen får hemma. Så kan ett inlägg som nu gör succé på facebook sammanfattas. Och jag suckar.

Ja, visst bör barn få lära sig hemifrån hur man uppför sig och klarar sig, det är väl närmast en självklarhet, men stämmer det verkligen att skolan därmed främst ska ägna sig åt ämneskunskap och nöja sig med att förstärka vad barn har med sig hemifrån? Nix, det gör det inte. I läroplanens inledande del, Skolans värdegrund och uppdrag, står att läsa att

” Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. (…)Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. ”(Kursiveringarna är mina).

Det finns så klart föräldrar som brister i fostran av sina barn av ren slöhet eller felprioriteringar. Gissningsvis är det de som är de tänkta adressaterna för det där facebookinlägget. Men många barn har tyvärr föräldrar som av helt andra skäl inte klarar att förmedla goda värderingar eller att lära sina barn hur man tar hand om sig själv eller beter sig. Jag tänker på psykisk sjukdom, missbruk, olycksfall, sorg, egen bristande social förmåga, skälen kan vara många. Om skolan gjorde som inlägget stadgar, och bara ”förstärker den uppfostran som barnen få hemma av sina föräldrar” skulle vissa barn som p g a brister hos föräldrarna hamnat snett från början, tillåtas hamna ännu mer snett genom att skolan alltså förstärker det. Inte så lyckat.

Skolan har ett oerhört viktigt kompensatoriskt uppdrag. Därför måste skolan inte bara lära ut matte och andra ämnen utan också hela tiden träna eleverna i hur man beter sig som människa och hur man klarar sig och bör föra sig här i världen. Det har vi som väl är en läroplan som tar fasta på och det bör vi vara glada och tacksamma över och inte förminska värdet av.