Barnen – de små monstren

Vi vuxna älskar att projicera våra egna brister och tillkortakommanden på barnen. De beskylls gärna för att vara egoistiska och våldsamma och om vuxna som bråkar använder vi uttryck som att ”bete sig som dagisbarn” eller säger att de uppför sig ”som i sandlådan.” Att vara barnslig är något negativt.

Det är som vanligt: människor som sitter på makt ondgör sig över och tillskriver människor utan makt dåligt beteende. Det här gör mig upprörd, dels för att det är smutskastning av människor som i stor utsträckning saknar egen röst att försvara sig, och dels för att de här fördomarna gör oss blinda för allt vi skulle kunna lära oss av små barn.

Barn är nämligen inte alls små egoistiska monster utan i stället generellt små under av empati och hjälpsamhet. Kolla till exempel in den här filmen, från en studie av forskaren Michael Tomasello, om hur redan mycket små barn försöker läsa av andra människor för att osjälviskt kunna hjälpa dem, och hur de (till skillnad från schimpanser) som regel fördelar godsaker och annat rättvist, alldeles av sig själva. Det är sannerligen mer än vad man kan säga om väldigt många vuxna!

En personlig anekdot: när min dotter som treåring började få lördagsgodis blev hon så glad över det att hon genast ville dela med sig till andra. Hon sprang och ställde sig vid affärens entré och bjöd alla som gick ut eller in. Det var inte min idé utan hennes.

Redan som spädbarn stressas vi av att höra andras gråt och forskare inom psykologi menar idag att vi föds empatiska och altruistiska och att vi snarare uppfostras till att bli egoistiska och kalla inför andras behov. Psykologiforskaren Martin L Hoffman har konstaterat att vuxna har lättare att komma på situationer där de inte är villiga att dela med sig än vad barn har, och att små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan vuxna tycker att fördelning ska ske efter förtjänst. ”Vi tvingar barn att lära om, från jämlikhet till förtjänst”, skriver han.

Vi vuxna lär alltså barn vad som gäller i samhället: roffa åt dig, satsa på dig själv, håll andra borta från grytorna. Och sedan baktalar vi dem. Vad ska vi kalla ett sådant egoistiskt, ickeempatiskt beteende? Vuxet?

Ogenomtänkt likgiltighet är det stora problemet, inte godhet

En del debattörer har åter kritiserat godhet. Ett av argumenten är att godhet som delvis utförs för att hjälparen själv ska må bättre är dålig eller ogenomtänkt. Varför skulle det finnas ett sådant samband? Normalt funtade människor som insett att någon mår dåligt mår bra av att hjälpa. Det är vanlig empati och säger inget alls om kvaliteten på det man gör.

Ett annat argument är att många som tycker att Sverige ska hjälpa hycklar eftersom de inte själva är beredda att göra något utan bara vill höja sin status. Visst finns sådana personer, men den som säger att vi bör hjälpa påverkar samtidigt sina egna värderingar och egen fortsatta förmåga och vilja att hjälpa i en positiv riktning. Orden övergår i konkret handling. ”Hyckleriet” kan alltså vara början på något bra (men långt ifrån alltid, förstås). Läs mer

Vi och dom – ett farligt tänkande

Den här texten skrev jag för LO-tidningen 2011. Då varnade jag för att vi-och-domtänkande riskerar att övergå i demonisering och avhumanisering. Är vi där nu? I mitt flöde på Facebook dyker allt fler berättelser upp som handlar om hur människor var utseende inte matchar det ”ursvenska” utsätts för kränkningar på stan. Det skrämmer mig något oerhört och jag kan bara hoppas att vi alla hjälps åt att reagera och säga ifrån när vi ser sådant hända. Den som inte gör det är en del av problemet.

Nu till själva texten:

En dag på gymnasiet trängde sig en kille från skolans coola gäng fram emellan mig och mina vänner. Jag fick en hård knuff i magen och ropade argt efter honom: ”Men URSÄKTA mig!” Jag minns så väl hans min när han vände sig om. Han kunde inte sett mer häpen ut om han upptäckt ett gäng myror med talförmåga på golvet där han just gått.

Vår tendens att dela in människor i grupper gör underliga saker med oss. Psykologiprofessorn James Waller visar i sin bok Becoming evil hur vi överskattar likheter inom vår egen grupp, likaväl som inom andra grupper, och att vi också grovt överskattar skillnader mellan grupperna. Vi får allt svårare att se de likheter som finns och ser också mer eller mindre automatiskt den andra gruppen som sämre. Detta illustreras väl av en studie utförd av den brittiske socialpsykologen Henri Tajfel. Han lät ett antal försökspersoner veta att de enligt ett test antingen tyckte bäst om målaren Klee eller i stället föredrog den likaledes expressionistiske målaren Kandinsky. Det var allt som krävdes för att de som gillade Klee sedan skulle diskriminera dem som gillade Kandinsky, och tvärtom.

Tajfel hade för avsikt att undersöka hur stora skillnader som behövdes mellan två grupper för att det skulle uppstå grupptänkande. Hans plan var att börja med grupper utan några uppenbara skillnader alls för att därefter introducera fler och fler skillnader, tills vi-och-dom-tänkade uppstod. Han upptäckte att det var fullt tillräckligt bara med själva indelningen – till och med när man singlat slant uppstod diskriminering. Att dela in människor i ett ”vi” och ett ”dom” är ett beteende som kan ha gynnat oss under den (mycket långa) period då vi levde i små grupper där individens överlevnad hängde på gruppens förmåga att samarbeta och hålla andra grupper på avstånd från de egna vattenhålen och fruktträden. I dagens samhälle kan sådana psykologiska mekanismer i stället orsaka allvarliga problem för oss.

Psykoanalytikern Ludvig Igra menade i sin bok Den tunna hinnan att narcissism i kombination med människans stora symboliseringsförmåga gör att de föreställningar vi gör oss om andra människor ibland ställer sig i vägen för de verkliga människorna. Vi förleds att se andra människor som symboler för olika saker, snarare än som verkliga människor och snart kan vår symboliska bild börja leva ett eget liv, alldeles oavsett vad de verkliga människor den utgår ifrån tar sig för. Så hur bra är då vårt moderna samhälle på att hantera de negativa konsekvenser som riskerar att uppstå av vi-och-domtänkande? Inte alls bra. Vi och dom-tänkande uppmuntras snarare än motarbetas. I vårt extremt tävlingsinriktade samhälle jämförs och rankas grupper i förhållande till varandra hela tiden.

Inom sport, musik, näringsliv och utbildning ställs lag eller nationer emot varandra. Ingen ifrågasätter det rimliga i ambitionerna att bevisa att vi är bättre än andra eller att sno åt oss fördelar på andras bekostnad. Tvärtom, att trycka till andra – eller titta på när det händer – är en folknöje. Vårt samhälle underblåser en av de allra mest negativa egenskaperna hos oss – tendensen att nedvärdera andra.

Sedan i september har vi också ett parti i riksdagen som aktivt arbetar med att sprida ett budskap om att det finns två grupper som står emot varandra: svenskar och invandrare. När SD precis kommit in i riksdagen framhöll många vikten av att inte låta dem sätta agendan. Deras sätt att tänka och att se på människor skulle inte tillåtas normaliseras. Idag kan man konstatera att det finns anledning att tycka att vi har misslyckats. Visst raljeras det över korkade sverigedemokrater som trampar i klaveret men det sker samtidigt en förskjutning av hur vi pratar om och ser på etniska skillnader. Ulf Nilssons gräsliga krönika i Expressen – där han varnade för ”pursvenskarnas” utrotning eftersom muslimska kvinnor föder så många barn – är ett av de kanske tydligaste exemplen på hur människor med vagt främlingsfientliga åsikter nu ges utrymme. Opportunistiska populister tillåts också utnyttja att det finns en utbredd föreställning om att obekväma sanningar inte tillåts komma fram. Media anklagas för att dölja problem som invandringen orsakar. Det får till följd att många journalister ryggar bakåt när de konfronteras med främlingsfientliga påståenden. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört i radio och TV där man missat att ställa nödvändiga och ytterst simpla följdfrågor som ”vad bygger du det påståendet på?” eller ”hur menar du att de två sakerna är kopplade till varandra?”.

Vi har stor anledning att vara på vår vakt. Från vi-och-domtänkande är steget inte långt till demonisering och avhumanisering av de grupper vi skiljt ut. Det räcker med att som passiv åskådare se hur människor behandlas illa av andra för att själv börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: ”denna person är mindre värd än andra, därför hade jag ingen skyldighet att ingripa”. Vi har också ett behov av att tro att världen är rättvis och att det finns logik och konsekvens i det som händer: ”Just-world-thinking”, kallas fenomenet. Ser vi människor lida så söker vi efter sådant som kan göra lidandet till ett rättvist straff för något de har gjort. På så vis kan vi slippa känna otrygghet och rädsla för att själva råka ut för orättvisor och grymheter.

Men när världen faktiskt inte är logisk och rättvis utan i själva verket ofta djupt ologisk och orättvis blir just-world-thinking ett hinder för oss att reagera mot avhumanisering och orättvisa. Ett samhälle kan sträva efter att minimera riskerna för grupptänkande genom en aktiv debatt om frågorna, genom lagar och politik som signalerar inkludering och respekt för olikheter och genom ett skolsystem som tar sitt demokratiuppdrag på allvar. Det är inte verkliga skillnader mellan grupper som är problemet utan hur vi väljer att prata om och se på olikhet som skapar problem. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Om vi inte vill se ett samhälle där motsättningar ökar måste vi ständigt påminna oss om risken med att låta oss påverkas av en retorik som säger att vi ska låta våra mest primitiva instinkter forma vårt samhälle.

De som hjälper och de som blir hjälpta

Ni inger dessa människor hopp. Titeln på Stefan Gurts reportagebok är ett citat från en kvinna som hör av sig till en av bokens huvudpersoner. Gurt skriver: ”Hon sa det i anklagande ton, som om det var själva kärnan i det brott hon menade att Sven och hans vänner begått”.

Ja, det är många som har åsikter om de fattiga EU-migranterna som kommer till Sverige, och även om dem som hjälper. De är naiva, bidrar till att locka hit fler, låter sig manipuleras och luras. Vänner till mig berättar om hur de fått utskällningar när de givit pengar i muggarna på marken och alla som hjälper får höra historier om kriminalitet och om hur ”de” egentligen bor i slott i sina hemländer och bara låtsas vara fattiga. Men ber man om bevis lyser de vanligen med sin frånvaro. Det är alltid någon annan som ”sett det själv” eller drabbats.

Så är då de som lägger sin tid på att hjälpa fattiga människor, naiva? En del är det. Det finns en vilja att se alla man uppfattar som offer som goda. Men de flesta inser så klart att det även bland de fattiga och oftast tiggande rumänerna och bulgarerna (som är de länder de flesta kommer ifrån) finns alla sorters människor. En del stjäl och somliga ljuger och runt de skjul som byggts upp i skogsdungar runt våra städer blir det ofta skräpigt. Det förekommer utpressning inom gruppen. Men de flesta allvarliga brott som Stefan Gurt berättar om i sin bok riktas mot gruppen av EU-migranter. De utsätts för mordbrand, trakasserier och hot och får sina ägodelar konfiskerade eller förstörda.

Läs mer

Vi måste prata med varandra

I mitt förra inlägg skrev jag om hur unga människor skjuter varandra, och att begränsning av skjutvapen bara är en (om än viktig) sida av att komma tillrätta med det problemet. Idag har svärdsattacken i skolan i Trollhättan givit oss en mycket sorglig bekräftelse på det. Den som vill döda eller skada andra behöver inte skjutvapen. En kniv, eller som i det här fallet ett svärd, är också ett vapen och knivar kan vi inte förbjuda. Återstår då att försöka förstå, och göra något åt, själva grundproblemet – att människor bestämmer sig för att de vill skada andra.

Jag vet ännu mycket lite om den aktuella gärningsmannen, men kanske är han en av de där unga männen som upplevt sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin, vilket väckt ett begär efter revansch. Kanske är dådet rasistiskt motiverat, eller beror på en kombination av dem båda. Oavsett vilka skälen är så har de i alla fall med stor sannolikhet sina ursprung i den unge mannens relationer till, och föreställningar om andra människor. Och där brister många av oss i kunskap.

Vi vet för lite om hur vi människor fungerar, vad som väcker rädslor, främlingsfientlighet och känslor av att stå lägst i rang. Vi kan för lite om hur demonisering, vi- och dom-tänkande och avhumanisering uppstår, och ännu mindre om hur vi kan bemöta det och dämpa det. Vi dras med av irrationella känslor som skräck och hat, och börjar demonisera demoniserarna, hata dem som hatar ”dom”, och avhumanisera avhumaniserarna.

Men det går inte att hata bort hatare. För var skulle vi egentligen göra av de där ”monstren” när vi hatat bort dem från scenen? Vi måste ge oss in i processen att försöka förstå den andres rädsla och hat för att vända det till något annat. Vi måste prata med varandra.

 

 

Tävlingssamhället och de våldsamma förlorarna

Varför skjuter unga människor andra unga människor?

Häromdagen stängde Lunds universitet eftersom studenter fått hot om skjutning, i USA sker återkommande massmord av unga förövare på skolor och i andra miljöer där unga vistas och skolskjutningar har skett i flera andra länder också. Och i Göteborgs förorter har gängkrig med dödliga skjutningar pågått i många år nu.

Ett skäl till att unga kan skjuta varandra är naturligtvis att de har tillgång till vapen. Med färre vapen i omlopp blir det färre skjutningar. Det är helt logiskt och därför ett mycket gott skäl för att införa hårdare vapenlagar i länder med svaga sådana, och att försöka få stopp för försäljning av stulna eller illegala vapen i Göteborgs förorter. Men tillgången till vapen förklarar inte varför unga vill skjuta andra, och att strypa vapentillgången gör inget åt den viljan.

I den här kloka krönikan skriver Elisabeth Åsbrink om vad många av skolskyttarna i USA har gemensamt. De upplever sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin. Hon skriver ”Det utmanande med dessa kunskaper är att lösningen faktiskt finns hos oss andra, i vilket samhälle vi skapar varje dag genom våra handlingar och ord. Hur ser våra arbetsplatser och skolor ut? Ser vi varandra, bryr vi oss om varandra? Stoppar vi utfrysning, mobbning, stigmatisering? Lyssnar vi?”

Svaret på min inledande fråga är dubbel. Unga skjuter ner andra unga för att de kan men också för att de av något skäl vill. Och även om jag självklart är för hårda vapenlagar och polisinsatser för att begränsa antalet illegala vapen i omlopp så önskar jag att vi pratade mycket mer om hur vi ska bygga det där samhället där unga faktiskt inte vill skjuta varandra längre. Och då tror jag svaret ligger i våra sociala relationer och en uppluckring av hierarkierna.

Vi lever i ett tävlingssamhälle som uppmuntrar oss att betrakta andra människor som redskap för vår framgång, språngbrädor i våra karriärer. Känslan av delta i en ständigt pågående tävling gör något med våra relationer och vår självkänsla. Andra människor hotar vår status; de blir konkurrenter. Och det går inte att undkomma rangordnandet. Alla som är del av ett samhälle är inordnade någonstans i samhällets hierarki, vi är deltagare i tävlingen om status och rang vare sig vi vill eller ej.

Idag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra.  Extremt mycket av utbudet på TV handlar om tävlande, vilket får oss att fundera över våra egna talanger. Vi badar i reklam som går ut på att tala om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi hänger på twitter, instagram och Facebook och matas med andras lyckade liv och får högst konkret feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Den norske filosofen Thomas Hylland Eriksen har skrivit: ”Konkurrensen fungerar stimulerande på självbilden och livsglädjen så länge du vinner, men när du förlorar behöver du något annat, till exempel medmänsklighet.” Det är inte säkert att han har rätt, om man ser det i ett lite vidare perspektiv. Också själva den typ av individualism som föder konkurrens är dåligt för oss. Medan indvidualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra egna vänner, och uppleva frihet från socialt tvång och grupptryck gör oss lyckliga, bidrar konkurrensinriktad individualism som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka. Vi människor vill hellre känna gemenskap med, än vinna över andra. Men tävlingssamhället fostrar oss till hårdhet och konkurrens och i ett sådant samhälle kryllar det av människor som upplever sig vara förlorare, och som kommer försöka ta sig ur de rollen på de sätt de kan. Det förlorar vi alla på.

 

 

Myten om homo economicus

Efter att höstbudgeten lades fram förra veckan fylldes media av rubriker som ”Så mycket förlorar du” eller ”8 av 10 är förlorare”. Ekonomiska justeringar för att minska klyftorna i samhället reducerades till en personlig förlust för delar av befolkningen.

Termen homo economicus, ”den ekonomiska människan” myntades i slutet av 1800-talet, av kritiker till John Stuart Mills idéer. Mill hade förklarat att han såg människan som ”en varelse som oundvikligen gör det som kan ge honom den största mängden förnödenheter, bekvämligheter eller lyx, men den minsta mängden arbete eller fysiska insatser med vilka de kan erhållas”. Termen kom snabbt att bli ett vedertaget begrepp som användes av Mills efterföljare, som skapade ekonomisk-matematiska modeller som byggde på antagandet att människan var ekonomiskt rationell, det vill säga rakt igenom egoistisk. Men vi människor är inte generellt egoister, vilket forskare inom flera discipliner visat. Vi tycker om, och mår bra av att ge och dela med oss.

Läs mer