Det handlar om skam

I helgen hade DN en text om bedragare på film och i verkligheten. En intervjuad forskare förklarade att vi gärna föraktar dem som blir lurade. Vi gör det som ett slags självförsvar: det där skulle aldrig kunna hända mig!
 
Igår när jag skulle hem med tåget från GBG klev en man på och proklamerade mycket högljutt och desperat att hans fru var på väg att föda barn i Skövde, att han behövde komma dit men inte hade pengar. Jag gav honom en summa och fick lite sneda blickar och några kommentarer från andra passagerare: ”Men han sa ju … inte kan det stämma!?”. Jag svarade att jag hellre tror gott än illa om människor (och fick stöd från en annan passagerare) men åkte ändå vidare hemåt med en obehaglig och gnagande känsla att ha blivit lurad.
 
Känslan ville inte släppa, och finns kvar idag också. Det handlar inte om att ha blivit av med pengar i onödan (så stor var inte summan jag gav) utan av att ha varit dum, och säkert i viss mån om att andra som var där såg på mig som dum. Det handlar om skam.
 
Men tänk om jag inte hade givit något? Hade jag skämts över det också då? För det han sa kan ju faktiskt ha varit sant. Eller hade jag suttit där och varit nöjd med att jag var så himla smart som inte gick på den lätte? Eller hade jag kanske förträngt alltihop bums, för inget hade ju egentligen hänt som inbegrep mig?
 
Att välja att tro gott om människor medför att ibland bli lurad (och ibland få bekräftat att man blivit det, ibland inte), men jag tror att jag hellre vill vara en som blir lurad ibland än en som är cynisk och ickeempatiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s