Sedan den kom i höstas har Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans fått mycket uppmärksamhet och jag har hamnat i spontana samtal om den flera gånger, med människor som läst den. Det är intressant eftersom det här inte är någon lättläst text utan en som innehåller en hel del svåra begrepp och snåriga resonemang. Hennes tankar verkar helt enkelt vara något som många är nyfikna på, vilket känns hoppfullt! Folk kanske rentav längtar efter en annan förståelse av, och förhållningssätt till världen än den/det som erbjuds av siffror. Nedan följer min recension av boken för Pedagogiska magasinet.

Filosofen Jonna Bornemark menar att offentlig verksamhet i dag drabbats av ”förpappring”. I stället för att syssla med den verkliga verksamheten hanterar man papper om verksamheten, som inte sällan börjar upplevas som både verkligare och viktigare än det man faktiskt sysslar med. Det personliga omdömet hos personalen rationaliseras bort och de görs till kuggar i ett maskineri, vilket kan leda till etisk stress.

I boken Det omätbaras renässans propagerar Jonna Bornemark för mindre mätande och mindre kontroll. Hon gör det utifrån samtal med människor verksamma inom en rad yrken, framför allt inom offentlig sektor. Hon tar också hjälp av de medeltida filosoferna Nicolas Cusanus och Giordano Bruno samt renässansfilosofen René Descartes. De båda förstnämnda får fungera som vägvisare till insikten att det går att se världen, människan och det mellanmänskliga på andra sätt än vi gör i dag. René Descartes står i stället för urversionen av vårt moderna sätt att betrakta världen, som tydligt uppdelad i kategorier som kan mätas och kontrolleras, där män­niskan och naturen är ett slags maskiner och där kropp och själ, eller förnuft och känsla, är tydligt åtskilda.

Boken rör sig med många och ofta krångliga filosofiska begrepp och Bornemark hade kunnat göra sin bok betydligt mer läsbar genom att nöja sig med att nämna dem och sedan hellre satsa på att förmedla innebörden av dem med andra ord.

Två begrepp är emellertid bärande för hela resonemanget: 1400-talsfilosofen Cusanus’ ratio och intellectus. Ratio är den del av vårt tänkande som hanterar fakta, samband och logik. Intellectus kretsar i stället kring sådant som omdöme, empati, mening, värderingar: allt det som vi inte kan mäta, räkna fram eller läsa oss till i en manual. I vår tid har intellectus trängts undan till förmån för ratio, men intellectus krävs för att ratio ska kunna arbeta väl.

I debatten ligger ofta som ett grundantagande att målet för skolan är att eleverna ska få höga betyg och prestera väl i internationella mätningar, och att allt som inte höjer resultaten därför är bortkastad tid och möda. Men med ett alltför starkt ratio och ett försvagat intellectus kommer ofta dogmatism och fanatism, menar Bornemark. Då blir det plötsligt inte bara trivialt och instrumentellt med en skola fixerad vid mätbara resultat utan också farligt.

Avdamningen av begreppet bildning under 2000-talet är, menar Bornemark, en protest mot att humaniora underordnas krav på kortsiktig ekonomisk nytta. Hon skriver: ”Lärande får betyda resultat eller betyg snarare än bildning. Andra begrepp, som empati, som inte låter sig ratiofieras, försvinner ur fokus. Och med språket utarmas praktikerna.”

Bildning anknyter till intellectus, snarare än ratio. Den som använder sig av sitt intellectus för att resonera kring kunskap och utbildning skulle snarare börja med frågan vad det är skolan ska åstadkomma på ett övergripande plan.

Det omätbaras renässans skulle i sig kunna sägas vara en träning för läsarnas intellectus. Här finns inte ett enda diagram och mycket få siffror. I stället rymmer den ifrågasättande av det rådande, både av samhället och av själva vårt tänkande, och Bornemark räds inte för att dra in vare sig konst eller religion i sina resonemang, trots att flumsmockan ständigt hänger i luften när man vägrar inordna sig under de aggressiva ratioförespråkarnas regim. För den som vill få hjälp att få syn på vår samtid, och verktyg att ­ifrågasätta den, rekommenderas varmt denna bok.