De som hjälper och de som blir hjälpta

Ni inger dessa människor hopp. Titeln på Stefan Gurts reportagebok är ett citat från en kvinna som hör av sig till en av bokens huvudpersoner. Gurt skriver: ”Hon sa det i anklagande ton, som om det var själva kärnan i det brott hon menade att Sven och hans vänner begått”.

Ja, det är många som har åsikter om de fattiga EU-migranterna som kommer till Sverige, och även om dem som hjälper. De är naiva, bidrar till att locka hit fler, låter sig manipuleras och luras. Vänner till mig berättar om hur de fått utskällningar när de givit pengar i muggarna på marken och alla som hjälper får höra historier om kriminalitet och om hur ”de” egentligen bor i slott i sina hemländer och bara låtsas vara fattiga. Men ber man om bevis lyser de vanligen med sin frånvaro. Det är alltid någon annan som ”sett det själv” eller drabbats.

Så är då de som lägger sin tid på att hjälpa fattiga människor, naiva? En del är det. Det finns en vilja att se alla man uppfattar som offer som goda. Men de flesta inser så klart att det även bland de fattiga och oftast tiggande rumänerna och bulgarerna (som är de länder de flesta kommer ifrån) finns alla sorters människor. En del stjäl och somliga ljuger och runt de skjul som byggts upp i skogsdungar runt våra städer blir det ofta skräpigt. Det förekommer utpressning inom gruppen. Men de flesta allvarliga brott som Stefan Gurt berättar om i sin bok riktas mot gruppen av EU-migranter. De utsätts för mordbrand, trakasserier och hot och får sina ägodelar konfiskerade eller förstörda.

Stefan Gurt är framför allt skönlitterär författare men kom för några år sedan ut med boken Så dödar vi en människa, om brister inom svensk äldreomsorg. Med Ni inger dessa människor hopp blir han än en gång, till en början ofrivilligt, rapportör från de mindre vackra sidorna av vårt samhälle. Det är hans vän Sven Hovmöller som ber honom att skriva. Hovmöller har börjat engagera sig för EU-migranterna i Stockholm. Genom föreningen HEM kämpar han för att de ska få bättre boendeförhållanden och möjligheter att tjäna pengar. Föreningen trycker bland annat upp och distribuerar häftet Sofia Z-4515, som är en stor framgång. Stefan Gurt följer med som ordningsvakt när häftet ska fördelas bland försäljarna. Tillsammans besöker de också några av de eländiga bosättningarna runt Stockholm och Gurt intervjuar både fattiga romer (de flesta fattiga EU-migranter är romer, men inte alla), hjälpare och makthavare. Under en resa till Rumänien besöker han och Sven Hovmöller några av de områden som många av romerna lämnat för att komma till Sverige. För den som tagit till sig vad svenska medier faktiskt förmedlat är det kanske inte så mycket som är nytt när det kommer till situationen i Rumänien, men det är fint att följa hur Stefan Gurt själv efterhand når nya insikter, mjuknar, nyanseras i sin syn på EU-migranterna. Hur både empatin men också kunskapen om problemets hela komplexitet växer.

Utöver Sven Hovmöller porträtteras också bland andra HEM:s grundare Anna Silver, samt svenskrumänska Crina, som är anonymiserad för att slippa bli trakasserad av nät- och irl-hatare. Alla tre låter främmande människor bo hemma hos sig, kör ut mat och kläder, hjälper till att hitta nya platser att bo på, kontaktar myndigheter, restauranger, företag, alla som kan tänkas hjälpa. Det är oerhört rörande, men också lite skrämmande att läsa om. Det är lätt att själv gå under när man ger sig in i att mildra en misär utan ände. Stefan Gurt ser hur pressade de är, hur nära bristningsgränsen av trötthet och frustration. Någon skulle behöva hjälpa dessa hjälpare att skydda sig själva, tänker jag. För vem mår bra av att de bränner ut sig?

Stefan Gurt beundrar deras envishet och initiativförmåga, deras många praktiska insatser, men han är också noga med att göra dem mänskliga, visa fram även bristerna. Den starka pressen leder ibland till känslor av uppgivenhet och vanmakt och då är det är lätt att själv göra övertramp. Någon av de fattiga knycker en telefon och hela gruppen får en orättvis utskällning. Det är också lätt som hjälpare att bli auktoritär, att tycka sig veta vad som är bäst för ”de andra”, att missbruka den makt man som resursstark har över den som saknar allt, även när syftet är att stötta.

Alla Stefan Gurt skriver om blir människor med både företräden och brister. Godhet är handlingar och inte en perfekt karaktär. De som utför de goda handlingarna skildras inte som änglar (ibland tycker jag rentav att författaren går lite väl hårt åt dem) och de som behöver hjälp är också som folk är mest, både lata, småsinta, rädda, modiga och hjälpsamma.

Det jag har emot boken är att författaren ibland alltför okritiskt återger obekräftade uppgifter och oprecisa anklagelser. Det florerar redan så oerhört mycket rykten både kring de fattiga EU-migranterna och kring dem som hjälper. Det man som reportageförfattare i sådana lägen inte har ork eller tid att kolla upp bör därför hellre lämnas därhän, även om jag anar att Gurts syfte kanske är att visa just hur svårt det är att navigera bland rykten.

Ger då den här boken något hopp? Ja, det gör den. Människor som bemöts värdigt blir stärkta, pengarna vi ger gör nytta och lokala organisationer i Rumänien gör goda insatser. Allra gladast blir jag av romske Tudor Lakatos, som Gurt och Hovmöller möter i Rumänien. Han arbetar med att bygga växthus och skapa arbeten för andra romer i byn där han bor. Skildringen av hur den elvisälskande entreprenören Tudor bjuder de båda svenskarna och deras två rumänska guider på en oförglömlig kväll med mat och musik är bokens höjdpunkt. Det är vackert!

I GP idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s