”John Bauer-skog”. Orden dyker upp i huvudet när jag vandrar på stigen längs den lilla jämtländska tjärnen med sina vita näckrosor, och de grova träden på alla sidor om den, och jag är kluven.

Skogarna i John Bauers bilder är melankoliska, mystiska och fyllda av lufsiga, stornästa troll, grönhåriga huldror och väna prinsessor. Det var i den årligen återkommande sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” som de flesta av hans mest kända bilder publicerades, från 1907 och framåt. 1915 tröttnade han på uppdraget men de följande utgåvorna av boken innehöll varje år någon av de av Bauer illustrerade sagorna. På så vis fick ständigt nya generationer barn sig Vill Vallareman, prinsessan Tuvstarr och deras skog till livs.  Och medan sagorna i många fall är bortglömda är bilderna av dunkla skogar med sagoväsen fortfarande levande på de flesta svenskars näthinnor.

John Bauer var i hög grad ett barn av sin tid – symbolism, sagor och sägner, naturromantik och lokalpatriotism var tydliga strömningar runt sekelskiftet 1900. Han var alltså inte ensam i nordisk konst om att skildra storslagen natur eller använda sig av sagomotiv men det är honom vi minns framför de andra. Hans trolska bilder av dunkelt ljus, raka stammar och mossbeklädda stenblock har blivit lika viktiga för vår bild av skogen som Carl Larssons interiörer i hemmiljö har blivit för vår syn på vad som karakteriserar en riktig familjeidyll. Kanske är John Bauer rentav den konstnär som allra starkast format våra föreställningar om skogen.

Skogar vi uppfattar som vilda och orörda får ofta epitetet ”Bauerskog” men det är alldeles åt skogen fel. Det är därför jag är kluven, där på min promenad vid den lilla tjärnen. För samtidigt som jag uppfattar naturen runtom mig som vacker, i Bauerskt avseende, ser jag också dess brister, som skog betraktad.

John Bauer älskade skogen och var en naturmystiker. I hans brev till vänner återkommer ofta beskrivningar av naturen och han skildrar vackert de känslor den väcker hos honom. I ett brev formulerar han det såhär: ”Så svepte åter igen vinden något hårdare kring nejden och ven så hemskt genom gärdesgårdarna och träden. Jag kände mig stå ansikte mot ansikte med naturen. Det var naturen som talade genom vinden. Den sa Vad är du [för] något din stackare. Jag såg på mig. Jag såg på mina små ben, min kropp och armar i proportion. Jag såg vidderna omkring mig. Jag såg himlavalvet. Jag kunde tänka. Jag hade krav inom mig att dana nya kroppar och nya tänkande hjärnor. Jag var en länk i människosläktet. Återigen tjöt vinden hemskt. Det är naturen eller den ursprungliga kraften som givit dig tänkande hjärnor och de som givit dig förmågan att fortplanta dig. Jag bockade mig och var åter liten.”

Bauer beskriver sig vara i naturens makt och han är liten och vördnadsfull inför den. Kanske är det just denna dyrkan som gör hans behov av att idealisera så stort. Naturen måste vara perfekt eftersom den är gudomlig och utan ordning och reda ingen perfektion. Fortsätt läsa →

På lite avstånd ser de stora ekarna ut som kruspersilja. Jag passerar under dem och följer grusvägen upp i skogen. Det brakar till ett trettiotal meter in bland träden. Troligen rör sig en älg rakt emot mig och jag gör mig beredd att springa. Vid den här tiden på året kan de ha fått kalvar och bli aggressiva om de uppfattar att ungarna är hotade. Men så stannar djuret, det blir tyst och jag fortsätter. Ovanför backen viker jag av från vägen och går ut på det några år gamla hygget. Här vajar en och annan rankig björk i sällskap med lite stadigare tallar mellan alla stubbar. En ny generation av småträd, mest gran och mera björk, är på väg att växa till sig. Om några år kommer de unga träden ha tagit över och området bli svårgenomträngligt.

Från ett träd inte långt borta hörs en gransångare. Marken är fuktig och det växer kärrull och björnmossa i stora tuvor. Jag sjunker ner lite vid varje steg men svårast att ta sig fram är det över de rishögar som placerats ut där maskinerna en gång for för att avverka och hämta virket. Medan det fortfarande var skog här fanns en stig att följa upp mot berget. Den är borta nu. Som markägare är man skyldig att återställa stigar efter avverkning men jag har aldrig sett det göras, utom för markerade leder. Fortsätt läsa →

Idag skriver jag i DN om talande träd, och föreslår att vi alla blir animister!

Att träd har känsloliv och förmåga att prata är inga nya föreställningar. Myter och sagor är fulla av berättelser om besjälade, talande träd. Men tidigare har det kunnat avfärdas som just sagor. Nu tycks det faktiskt solida bevis för att det är högst verkligt.

Genom rottrådarna och mycelen kan träden inte bara hjälpa utan också meddela sig med varandra, och de har även en rad andra sätt att kommunicera. Akacieträd som betas av giraffer sänder ut gaser som varnar närstående träd för djuren, så att de kan producera ämnen som är giftiga (det här vet girafferna om, så de betar bara en kort stund på varje träd, och går sedan till ett nytt träd en bra bit från det första – dit varningssignalerna inte hunnit nå). Träd har också, skriver Wohlleben, förmåga att känna smak. När de angrips av insekter kan de avgöra vilken sorts insekt det är utifrån deras spott, och sedan producera dofter som ska locka till sig fiender till den angripande arten. De producerar samtidigt illasmakande ämnen och varnar sina grannar genom elektriska impulser i  rötterna.

Animism är samlingsnamnet för de religioner som ser naturen som besjälad. Enskilda växter och djur anses ha en själ men också sjöar, vattenfall, skogsdungar och gläntor. En modern animism skulle kunna innebära en vördnad som inte behöver vara religiös, bara respektfull, inför allt som lever, och ett erkännande av att vi måste lära oss visa hänsyn inte bara till arter och individer utan till avancerade samspelande system.