Spåren i skogen

På lite avstånd ser de stora ekarna ut som kruspersilja. Jag passerar under dem och följer grusvägen upp i skogen. Det brakar till ett trettiotal meter in bland träden. Troligen rör sig en älg rakt emot mig och jag gör mig beredd att springa. Vid den här tiden på året kan de ha fått kalvar och bli aggressiva om de uppfattar att ungarna är hotade. Men så stannar djuret, det blir tyst och jag fortsätter. Ovanför backen viker jag av från vägen och går ut på det några år gamla hygget. Här vajar en och annan rankig björk i sällskap med lite stadigare tallar mellan alla stubbar. En ny generation av småträd, mest gran och mera björk, är på väg att växa till sig. Om några år kommer de unga träden ha tagit över och området bli svårgenomträngligt.

Från ett träd inte långt borta hörs en gransångare. Marken är fuktig och det växer kärrull och björnmossa i stora tuvor. Jag sjunker ner lite vid varje steg men svårast att ta sig fram är det över de rishögar som placerats ut där maskinerna en gång for för att avverka och hämta virket. Medan det fortfarande var skog här fanns en stig att följa upp mot berget. Den är borta nu. Som markägare är man skyldig att återställa stigar efter avverkning men jag har aldrig sett det göras, utom för markerade leder.

Jag sätter mig på en stubbe och smakar på ett par lingonblommor. De smakar svagt av lingon, men utan minsta tillstymmelse till den sötma som blåbärsblommor har. Vinden kommer från öster och tar med sig ljud från motorvägen. Det är mycket få områden i södra Sverige som inte nås av ljud från trafik och den här skogen hör inte till dem. Den svenska skogen genomkorsas också av ett finmaskigt nät av skogsbilvägar – sammanlagt 21000 mil, att jämföra med 10 000 mil statliga vägar och 4000 mil kommunala. Hälften av all skog ligger inom 300 meter från en väg. Överallt sticker de in som sprickor i naturen, och slutar ofta vid en vändplan där skotarmaskinerna kan stapla de fällda stockarna i väntan på timmerbilarna.

Jag trasslar mig fram över en rishög där hallon och skogsstjärna letar sig upp mellan de döda grenarna och följer ett skotarspår. Maskinen har på många ställen gjort mer än halvmeterdjupa fåror i marken. Spår som inte kommer försvinna på tiotals år, kanske hundratals. I botten på dem är marken våt och geggig. Här har inget ännu börjat växa trots att det är flera år sedan avverkningen.

Stora maskiner borde bara röra sig i skogen när marken har god bärighet – på vintern när det är tjäle eller under torra perioder på vår, sommar och höst – men det finns inte ekonomi att vänta in rätt tidpunkter. Maskinerna är dyra och måste tjäna in till räntorna för ägarna, som ofta är de enskilda maskinförarna. De går året runt. Även där det inte syns kan skador ha uppstått. Marken pressas samman under den gigantiska tyngden vilket försämrar närings- och vattenupptag för kvarstående växter. Träden kan drabbas av rotröta.

På en granstam alldeles intill skotarspåret är lite bark bortskavd. Ett annat träd, ett som inte ligger kvar utan har fällts av människor, har fallit lite olyckligt. Nu blöder trädet kåda som rinner längs stammen och trädet riskerar svamp- eller skadedjursangrepp.

 

Precis som skogsbilvägarna slutar maskinspåren tvärt, eller gör en loop tillbaka till där de startade. På det visat liknar de även djurspår. De är opålitliga att följa för den som vill ta sig någonstans. Jag viker av från spåret och kommer in i en skog med höga, tjocka stammar. På marken ligger några rotvältor och mellan de stående träden växer kvastmossa och blåbärsris. Solen silar ner mellan gran, tall och björk och det doftar solvarm skogsmark. Jag börjar följa ett äldre maskinspår uppför branten när en mycket gammal stubbe fångar min blick. Den är halvt förmultnad, genomborrad av insekter och vackert grönskimrande. På ena sidan har en hackspett letat mat. Kanske har stubben stått sedan det avverkades senast här. Att döma av de stora träden runtomkring, som troligen planterats efter det, gissar jag att det skedde för 70-80 år sedan.

Någon har sedan skött den här skogen med omsorg. Mellan de stående stammarna ligger en massa fällda små – gallrade av en noggrann skogsägare. Nu är här en riktig pelarsal, sådan natur som uppskattas av många svenskar – en gles och öppen skog med höga, raka träd, jämnt utspridda. En plantage, med andra ord. Naturliga skogar ser sällan ut som välstädade parker.

Jag fortsätter uppför och kommer äntligen till en riktigt vild del av skogen. Här ligger fallna träd i olika stadier av förmultning, rönn, tall, ek, gran och björk i alla åldrar växer huller om buller. En vriden torraka, alltså en död, ännu stående stam, med en diameter på 40 centimeter tronar som en kung. När den levde höll den nere sina grannar genom att ta ljus och näring. När de andra fick chansen började de växa. Det är så tillväxten ser ut i en naturlig skog. Små plantor finns under de stora och när de får utrymme sätter de igång att växa.

Jag sätter mig på en fallen granstam och dricker lite vatten. Den som vill klaga över att det är svårt att ta sig fram på ett hygge eller i tät ungskog bör i ärlighetens namn också erkänna att det inte är helt lätt att ta sig fram i en riktig naturskog heller. Å andra sidan erbjuder den vandringen en väldigt mycket rikare upplevelse. Sådana här små fickor, fria från spåren efter skogsbruk, går att hitta i otillgängliga marker dit inte skogsmaskinerna når. Men inget hindrar förstås en människa som vill få ut resurser ur naturen. I Norge och andra bergiga länder avverkar man i svår terräng med hjälp av linbanor.

Uppe på toppen av berget får jag fin utsikt över odlingslandskapet söderut och över skogklädda kullar. Jag fantiserar bort husen och gårdarna därnere, försöker föreställa mig att de öppna ytorna av åkrar och hagar betas av visenter och uroxar och att skogarna jag ser är vild natur som ännu väntar på att genomkorsas av människan.

Drygt hälften av Sveriges yta är täckt av skog. Nedanför fjällen är bara lite mindre än två procent skyddad och ungefär tre procent är naturskog, alltså skog som vuxit upp naturligt. Men här uppifrån syns inte skogsbrukets monumentala inverkan på den svenska naturen. Sprickorna är osynliga. Kruspersilja blandas med granars och tallars mörkare grönska. Det är fagert och förrädiskt.

 

Publicerad i GP häromdagen

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s