Idag skriver jag i DN om talande träd, och föreslår att vi alla blir animister!

Att träd har känsloliv och förmåga att prata är inga nya föreställningar. Myter och sagor är fulla av berättelser om besjälade, talande träd. Men tidigare har det kunnat avfärdas som just sagor. Nu tycks det faktiskt solida bevis för att det är högst verkligt.

Genom rottrådarna och mycelen kan träden inte bara hjälpa utan också meddela sig med varandra, och de har även en rad andra sätt att kommunicera. Akacieträd som betas av giraffer sänder ut gaser som varnar närstående träd för djuren, så att de kan producera ämnen som är giftiga (det här vet girafferna om, så de betar bara en kort stund på varje träd, och går sedan till ett nytt träd en bra bit från det första – dit varningssignalerna inte hunnit nå). Träd har också, skriver Wohlleben, förmåga att känna smak. När de angrips av insekter kan de avgöra vilken sorts insekt det är utifrån deras spott, och sedan producera dofter som ska locka till sig fiender till den angripande arten. De producerar samtidigt illasmakande ämnen och varnar sina grannar genom elektriska impulser i  rötterna.

Animism är samlingsnamnet för de religioner som ser naturen som besjälad. Enskilda växter och djur anses ha en själ men också sjöar, vattenfall, skogsdungar och gläntor. En modern animism skulle kunna innebära en vördnad som inte behöver vara religiös, bara respektfull, inför allt som lever, och ett erkännande av att vi måste lära oss visa hänsyn inte bara till arter och individer utan till avancerade samspelande system.