Vem vill bli politiker?

Ibland kommer blamageguden och hälsar på mig. Det är när jag kommer att tänka på något pinsamt eller dumt jag en gång sagt eller gjort. Jag vrider mig och ryser och vill bara glömma men kan inte.

Att känna skam är obehagligt men har samtidigt en god funktion: den hjälper oss att känna ödmjukhet och undvika att begå samma misstag igen. Men om vi fastnar i skammen blir vi rädda, handlingsförlamade och oförmögna att ta nya tag. Att skambelägga andra är därför något av det mest effektiva vi kan göra om vi vill kväsa och tysta dem. Så vad händer med ett samhälle där skam blir ett vapen vi ständigt riktar mot dem som har ett av de mest kompexa jobben i vårt samhälle – våra politiker?

Jag säger inte att Åsa Romson gjorde allt rätt, men så här med den senaste ”skandalen” några veckor bakom oss – var upprördheten rimlig? Fick granskningen av hennes värv rätt proportioner? Fokuserade den på rätt områden? Insatta personer menar exempelvis att hon varit kunnig och har uträttat viktiga ting på klimatpolitikens område, inte minst i samband med klimattoppmötet i Paris. Högst relevant kompetens och goda åstadkommanden för en miljöminister, kan man tycka. Men det sammanvägda intrycket jag fått av media är snarare den av en inkompetent pajas.

De traditionella mediernas nagelfarande av varje ord, varje tonfall, varje möjlig undertext i politikers uttalanden får numera sällskap av ett än mer snaskigt och taskigt söndertuggande i sociala medier. Fokus hamnar ständigt på detaljer som gått snett, snarare än på de stora och komplexa helheter våra politiker borde lägga sin kraft på att hantera. Inget ordval eller misstag är för litet. Inga omdömen längre för hårda att fälla, inga hårdragningar eller avsiktliga missförstånd för löjliga eller fula. Spelet är allt, det verkliga innehållet intet.

Vilken typ av politiker ger oss den här typen av skamkampanjer? Vilka vågar välja dessa utsatta positioner och vilka klarar att stå kvar? Kanske inte de som är mest lämpade att leda vårt land, utan i stället de som är starkast rustade att hantera skitstormar och smutskastning, och som har mest ork för tjafs. Och kanske också de som bryr sig minst om sina uppgifter. För vem orkar i längden stå maktlös stå vid sidan av och se hur allt viktigt man arbetar med, alla sammanhang och långsiktiga mål, drunknar i en kakofoni om detaljerna och futtigheterna?

Jag är rädd att det snart blir så att inte en enda människa som är det minsta känslig vågar bli politiker. Samtidigt står heller varken kunskaper eller eftertänksamhet högt i kurs. Men just kunskaper i kombination med förmåga att känna och tänka borde ju vara den allra bästa grunden för att fatta kloka beslut för en större grupp människors räkning. I stället lämnas arenan till de tvärsäkra narcissistiska estradörerna med ett skal av teflon. Tacka media av alla sorter för det.

 

 

Fotnot

Blamageguden är hämtad ur Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes, där han regelbundet hemsökte huvudkaraktären Cello.

 

Publicerad i GP idag (och ska bli betald, enligt uppgift).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s