Idrott i skolan – hur får vi fler att vilja röra på sig?

Och här är texten som jag alltså inte får betalt för:

På skolidrotten hamnar kroppen och dess förmåga att prestera i fokus och allt du gör blir synligt för andra. Själv längtade jag som elev till avbrotten från stillasittandet i klassrummen men jag var samtidigt väl medveten om att inte alla kände likadant. Ovilja att visa sig naken i duschen, bollrädsla, skam över dålig kondis eller skräck för att få elaka kommentarer laddade idrotten med en hel del ångest. Jag tittar på SVT-serien Gympaläraren och konstaterar att en hel del tycks sig likt sedan jag gick i skolan.

Utgångspunkten för programmet är att barn idag rör alldeles för lite på sig och som en konsekvens riskerar att få välfärdssjukdomar som diabetes typ 2 och benskörhet mycket tidigt i livet. Konceptet känns sedan igen från SVT:s serie Klass 9A. En skola, den här gången Vanstaskolan i Ösmo, har problem – många elever skolkar från idrotten, flera av de som är närvarande rör sig ändå minimalt och på raster och fritid blir det mycket stillasittande. Och så kommer någon utifrån för att hjälpa. Den här gången är det träningsgurun Kalle Zackari Wahlström som återvänder till sin egen gamla högstadieskola.

Kalle Zackari Wahlströms entusiasm är stor men han är inte alltid särskilt pedagogisk. Saker han prövar slår fel och det är sympatiskt att få se; det är svårt att vara lärare. Så oerhört mycket handlar om att kunna läsa av elever, stämningar och situationer; och om kommunikation och kreativitet. Efter visa bakslag lyckas Kalle Zackari Wahlström ändå med ganska enkla medel får elever att röra på sig mer. Han tar med ett rep till skolan och vips är det dragkamp i korridoren. På en lektion gör han tillsammans med en dataspelande elev om counterstrike till en fysisk lek – och får tidigare inaktiva att glatt delta. Han inför ”tisdagsträningar”, ett frivilligt motions- och styrkepass efter skoltid, och peppar osäkra elever till ett självförtroende som låter dem gå till gymmet efter skolan. Han är skicklig på att hjälpa eleverna att hitta motivation och det är både rörande och roligt att se dem utvecklas.

Kalle Zackari Wahlström samarbetar med den ordinarie läraren Tommy. De lär av varandra men det går inte alltid friktionsfritt. Tommy har vare sig Zackari Wahströms tid, kontakter eller resurser till förfogande. Och som han också lite syrligt påpekar: att få eleverna att röra på sig i största allmänhet är inte hans enda uppgift. Han måste också följa läroplanen.

 

Enligt läroplanen för grundskolan ska undervisningen i Idrott och hälsa syfta till att eleverna ”utvecklar allsidiga rörelseförmågor och intresse för att vara fysiskt aktiva och vistas i naturen.” De ska bland annat få tillfälle att förbättra sin samarbetsförmåga och respekt för andra och få god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga. Men det går att urskilja två parallella idéer om idrottens nytta. Dels ska den syfta till att få eleverna att röra på sig både nu och i framtiden, och dels ska eleverna få med sig praktiska kunskaper i en rad idrotter, samt kunskaper om friluftsliv och hälsa. Det är det senare spåret som går att betygsätta eftersom prestationer och kunskaper till skillnad från lust, motivation och långsiktiga mentala effekter, går relativt lätt att mäta och bedöma. Kanske som en följd av det tycks prestationstänkandet breda ut sig för mycket – och det riskerar att motverka lusten att röra på sig.

I en rapport från 2012, byggd på 36 undersökta skolor, konstaterade Skolinspektionen att undervisningen i Idrott och hälsa hade lös koppling till kursplanen. De teoretiska delarna tenderade att falla bort och elevernas erfarenheter, tänkande och lärande kom i skymundan. Skolorna var dåliga på att förebygga och identifiera både kränkningar mellan elever och utsatthet i samband med lektionerna. Undervisningen var för enahanda med exempelvis för lite utevistelse, dans och rytmik. Rapporten konstaterade att en del lärare ”tenderar att lägga stor betoning på tävling och resultat”. Det leder till att elever med erfarenhet från idrottsrörelsen och tävlingsidrotten känner sig mer hemma och bekväma med miljön på undervisningen i idrott och hälsa.

Idrottsrörelsen har tidigare haft ett mycket stort inflytande över skolidrotten, vilket kan leva kvar i ämnets praxis. Det bidrar också till en könsobalans eftersom pojkar generellt uppskattar tävlande och prestation mer än flickorna. I rapporten På pojkarnas planhalva skriver Skolverket att elever kan uppfattas som inaktiva, när det i stället är så att deras kunskaper i ämnet osynliggörs genom val av aktiviteter. Skolidrotten låter helt enkelt inte alla elever komma till sin rätt.

I TV-serien Gympaläraren nämner flera elever att de inte gillar tävlandet på idrotten. Ordet tävling nämns inte med ett ord i vare sig läro- eller kursplaner men blir naturligtvis ett inslag vare sig man vill eller ej, när regelstyrda idrotter hamnar på schemat i de högre årskurserna. Med tävlingar följer förlorare. För den som inte är duktig eller inte tycker om att tävla och inte heller känner sig hemma i idrottsvärlden blir det då självklart ett problem att skolidrotten ser ut som den gör, om man tar målet att alla elever ska fås att röra på sig (och vilja fortsätta med det), på allvar.

Att många barn lever ett alldeles för stillasittande liv behöver vi göra något åt, inte bara av hälsoskäl utan också för att motion får våra hjärnor att lära bättre. Och som Kalle Zackari Wahlström konstaterar: om skolidrotten inte får barn att vilja röra på sig, då måste vi ändra på den. Mitt eget försiktiga förslag är att en början kanske vore att döpa om ämnet till ”rörelse och hälsa”, vilket faktiskt skulle motsvara läro- och kursplaners innehåll bättre och ge tydligare riktlinjer för vad som borde utspela sig på lektionerna.

Vänner till mig har berättat hur de först som vuxna häpet upptäckt att de faktiskt tycker om, och mår bra av att träna. Tänk om motion kunde få bli lekfullt och mindre tävlingsinriktat i skolan, så att alla kan hitta glädjen i att röra på sig på ett sätt som passar dem? Till både folkhälsans och inlärningens fromma.

 

 

2 reaktioner på ”Idrott i skolan – hur får vi fler att vilja röra på sig?

  1. När barnen börjar skolan läggs det väldigt mycket energi på att få barnen att inte röra sig, att sitta stilla! Det är kanske som med lusten till skolan och lektioner i stort – den är stor när barnen är små och mindre när barnen blir stora.

    Att utveckla bättre ute miljöer för spontanlek tror jag är viktigt, kanske inte minst när barnen blir större! Går det att köra dunkgömme, klättra, åka rullbräda, hoppa rep på alla skolgårdar?

    Gilla

    • Ja, knasigt. Det är inte fel att sitta stilla ibland men för att klara att sitta stilla när det behövs så måste många barn få röra ganska mycket på sig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s