Klara färdiga gå! recenserad i Pedagogiska magasinet

Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.

Pisa – vart vill vi, och varför?

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

Idag skriver jag i DN om konkurrism

Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi. Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

 

Läs mer i DN.

Snälla chefer kommer längst

Tävlande och press används regelbundet för att få människor att prestera bättre, men det som verkligen funkar är snällhet! Forskning från Stanford visar att det är de omtänksamma och snälla cheferna som vinner i längden. Människor som känner sig trygga presterar bättre och lojaliteten ökar, vilket också höjer prestationerna.

En studie genomförd av Google visar samma sak. Det handlar om trygghet. Harvardprofessorn Amy Edmonson definierar i artikeln psykologisk trygghet som ”att man känner sig så trygg i gruppen att man vet att man inte riskerar att bli förödmjukad, straffad eller utslängd när man tar till orda”. Att t ex komma sist i en ranking eller tävling upplever nog de flesta som förödmjukande. Vilket i stället för att peppa oss att prestera bättre nästa gång alltså leder till att vi mår sämre och presterar sämre. Bara tanken på att bli sist stressar oss – och får oss därmed också att prestera sämre.

En svensk studie om ledarskapsprogrammet schibbolet visar också att vår tilltro till tydlig auktoritet är feltänkt. Forskaren, musikern och ledarskapskonsulten Julia Romanowska lät chefer se och höra skådespelare läsa upp texter som handlade om ondska, katastrofer, empati och kärlek, till ackompanjemang av musik. Före och efter sessionerna fick försökspersonerna skriva ner sina tankar och känslor och även samtala med varandra.

Det visade sig att dessa chefer utvecklades på ett mer positivt sätt och förbättrade sina chefsegenskaper mer än den kontrollgrupp som fått gå en traditionell ledarskapsutbildning. Personlighetstester visade att schibboletcheferna blivit mer altruistiska, empatiska och samarbetsinriktade. De hade fått mätbart högre mängder av hormonet DHEA-s, som reparerar och stärker celler och skyddar mot infektioner, skadlig stress och för tidigt åldrande. Också deras medarbetare hade fått bättre hälsa och högre halter av hormonet och de tyckte att cheferna blivit bättre ledare. När det gällde kontrollgruppen ansåg medarbetarna istället att deras chefer blivit sämre och både chef och medarbetare hade lägre halter av DHEA-s. Cheferna själva trodde emellertid att de blivit bättre.

Romanowskas förklaring är att schibboletcheferna blivit mer ödmjuka och mer motiverade att ta ansvar. I kontrollgruppen pratade cheferna i stället mer om sin ökade förmåga att hantera makt och påverkan. Men det är när vi lär oss att reflektera kring vår mänsklighet, och tränar oss i att bry oss om och samspela med varandra som vi blir bättre på att leda, inte när vi tillhandahålls en knippe tekniker för att få andra att göra som vi säger.

Om detta, och mycket annat, skriver jag om min bok Klara färdiga gå, en bok om konkurrism. Se trailer här!

Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion

I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Läs mer

Macchiarini och Sundhage

Tävlingshets var en bidragande orsak till Macchiariniskandalen, enligt Karolinska sjukhusets utredare Kjell Asplund. Idag skriver Anders Johansson klokt om samma sak i Aftonbladet:

”Lägg ner excellensidealen, begrav era barnsliga Nobelprisdrömmar, sluta betrakta tillvaron som en tävling, och befria universiteten från alla dessa meningslösa utvärderingar.”

Vill man lyssna på någon som befinner sig mitt i en extrem tävlingskarusell men ändå lyckats behålla en sund inställning till tävlande så bör man lyssna på Söndagsintervjun med Pia Sundhage.