I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem.

Men ingen kan ensam lastas för problem av den här arten och omfattningen. Björklund har omgivits av människor som borde vetat bättre och försökt tala förstånd med honom. En forskare jag intervjuade berättade om ett märkligt möte med Björklund. Hen var uppkallad till departementet i egenskap av expert på sitt område och skulle ge råd inför en av alla tänkta reformer. Björklund lyssnade inte, verkade sakna grundläggande kunskaper om hur skolan fungerar och kläckte den ena grodan efter den andra. Inget förvånande så långt. Men forskaren i fråga berättade också hur hen upplevde att de andra närvarande på mötet, Björklunds stab, verkade förstå att det han sa var galet men istället för att ifrågasätta eller korrigera honom tycktes försöka släta över dumheterna och få det han sa att framstå som smartare än det var. Själv har jag pratat med folkpartister som skämts över alla dumheter från det egna partiets företrädare, men jag kan inte minnas att jag sett något öppet ifrågasättande. Det hade varit nyttigt.

Många inom media har också bidragit till att ge Björklund den enorma makt han haft att förändra skolan. De har okritiskt svalt hans utspel och beten, släppt fram okunniga personer och hållit tillbaka kunniga.

Sedan får man heller inte glömma att Björklunds idéer är del av en världsvid skolinfektion, som den finländske skolexperten Pasi Sahlberg kallat GERM.

Det är en knippe föreställningar, en slags inofficiell agenda om utbildning, som har erövrat världen sedan 1980-talet. Förkortningen står för Global Education Reform Movement och Sahlberg och har spridits via politiker och media. Konsekvenserna blir sjuka skolor, lärare som mår dåligt och elever som lär sig sämre. De senaste decennierna har GERM:s idéer fått mycket stort inflytande i bland andra USA, Australien, Kanada, Storbritannien och några av de skandinaviska länderna.^⁠ Läran innefattar att standardisera undervisning och lärande, fokusera på färdigheter, läsning och matematik, skapa centralt fastställda läroplaner, införliva reformidéer från näringslivet samt arbeta med provbaserat resultatansvar och kontroll. Det handlar om renodlat marknadstänkande. Lärare och skolor tvingas att konkurrera med varandra om elever och resurser genom jämförelseindex, enhetliga bedömningar och prov och utbildningsstandarder. Och i spåren har sanktioner och belöningar följt. Resultatansvar ställs mot professionalism, individuell lärarskicklighet mot kollegialt samarbete, teknik mot pedagogik, lösryckta strategier mot systemtänkande.

I boken The death and life of the great american school system^⁠ beskriver pedagogikprofessorn Diane Ravitch hur GERM:s idéer tog sitt grepp om USA. Där manifesterades marknadstänket bland annat i två program för att förbättra skolorna, initierade under en demokratisk respektive en republikansk president. No child left behind och Race to the top handlade båda om att skapa valfrihet, mäta allt och belöna eller bestraffa för att styra elever, lärare och skolor åt rätt håll. När man såg vad som gav dåliga resultat antogs man välja bort det till förmån för något bättre. Det vill säga: dåliga skolor skulle välja att bli bättre, alternativt konkurreras ut. Belöningar och bestraffningar skulle skynda på processen: dåliga skolor skulle straffas genom att få mindre resurser, bra skulle belönas genom möjligheten att vinna till sig mer.

Diane Ravitch var en av dem som skapade programmet No child left behind. Men hon tillhör de människor som kan omvärdera sina ståndpunkter och se kritiskt på egna insatser. När alla studier hon tog del av sammanvägda överlägset talade till mätandets, konkurrensens och belöningarnas/bestraffningarnas nackdel gick hon över till att bli en envis kritiker av systemet. I sin bok hänvisar hon till en lång rad studier som visar hur tävlingen mot toppen i stället för goda resultat gav avstannade eller sämre. Hon pekar ut allvarliga biverkningar som att elever får träna för prov i stället för att ges en bred och allsidig undervisning och att de får lägre studiemotivation. Skolor skär bort ämnen som anses onödiga eftersom de inte förbereder eleverna för prov (som främmande språk, idrott och humaniora). Fuskande med provresultaten bland både elever, lärare och hela skolor eller skoldistrikt har blivit utbrett, välfungerande skolor har tvingats lägga ner, lärare har omotiverat fått sparken och segregation och byråkrati har ökat. Diane Ravitch konstaterar att eleverna i många fall tränas, snarare än utbildas.

Ett litet men talande exempel på Sveriges egen GERM-infektion: När det i Sverige för några år sedan infördes möjligheter för duktiga lärare att ta ett steg framåt så gavs den nya tjänsten inte namnet utvecklingsledare, eller pedagogisk ledare, eller något annat som sa något om vilka uppgifter den medförde, utan ”förstelärare”. Till skillnad från alla de andra lärarna, som minsann skulle veta att de bara var tvåor, får man förmoda. Tanken var så klart att förstärka känslan av konkurrens. Men kombinationen otydliga kriterier (det saknas riktlinjer för vad som kvalificerar någon att utses till förstelärare) och ett olyckligt valt namn bäddar nog snarare för avundsjuka som riskerar att orsaka negativ gruppdynamik. Och hur bra kommer det då gå för försteläraren att inspirera eller lära ut saker till de andra i kollegiet?

Det finns inga belägg för att GERM:s idéer skulle förbättra kvaliteten eller öka jämlikheten i utbildningssystemet. Men det hindrar inte viruset från att fortleva och spridas, också alldeles utan Jan Björklund.

Jag skriver mer om detta och mycket annat i min bok Klara färdiga gå! En bok om konkurrism.