Jag har aldrig trott på historikern Philippe Ariès’ tes att människor förr var så rationella att de inte älskade sina barn. Hans spridda teori är att föräldrars starka kärlek till sin avkomma är en modern uppfinning som möjliggjorts av den ökade överlevnadsgraden för små barn.
Självklart går det trender i det mesta, också i mänskliga förhållningssätt. När det är modernt för män att gråta och visa känslor så gör många fler det än i tider där machoideal råder. Ska kvinnor vara väna och tystlåtna så blir fler det än om trenden är käck frimodighet. Ändå har jag haft svårt att köpa föreställningen att kärlek till barn skulle vara något tidsbundet. Kanske för att jag inte ser några belägg i samtiden för att det skulle vara något vi kan styra över. Älskar föräldrar sina svårt sjuka barn mindre än de friska? Det kanske förekommer men är knappast regel. Inte heller tycks mig idén rimlig ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte i alla tider närmast automatiskt älskat våra barn hade vi väl inte överlevt som art?
Jag är så klart inte ensam om att ifrågasätta Ariès. I nyutkomna boken De små då, tar historikern Eva Österberg spjärn mot hans idéer när hon undersöker hur barns liv, och föräldrars kärlek, såg ut under medeltiden. Hon intresserar sig framför allt för de nordiska länderna eftersom de tillhörde Europas periferi. Om den europeiska medeltidens barnsyn var så kall, borde inte det i så fall ha avspeglat sig extra tydligt i det på den tiden underutvecklade Norden? Med hjälp av historiska krönikor, isländska sagor, nedtecknade lagar och rättsprotokoll, ballader och mirakelberättelser tecknar hon barnens historia. Och en helt annan berättelse än Ariès’ träder fram.
När sjuåriga Helena från Åbo i Finland gick bort sig i skogen organiserade hennes far skallgång med grannarna. De sökte i flera dagar. Innan de gav upp lovade fadern att om dottern trots allt kom tillbaka skulle han vallfärda till Vadstena och tacksäga den heliga Birgitta. Följande dag hittade Helena, efter tio dagar i skogen, hem igen. Fadern tog då henne och flera grannar med sig hela den långa vägen till Vadstena där han vittnade om Birgittas godhet.
Flera liknande mirakelberättelser tyder på att föräldrar på medeltiden, precis som föräldrar idag, blev förtvivlade om något ont hände deras barn och gjorde allt de kunde för att rädda dem. De var dessutom beredda att gå många mil till en helgongrav eller ett kloster, för att tacka om barnet klarat sig. Så gör knappast den som inte håller av sitt barn. Även ballader och isländska sagor tyder på att medeltidens människor innerligt älskade sina söner och döttrar.
Österberg visar också, även där på tvärs med Ariès, att det fanns en utbredd förståelse för barndomen som en särskild tid i livet. Barn sågs inte alls som ofullständiga vuxna utan som varelser i utveckling. Lagar och rättsprotokoll delar in barn efter förmåga till ansvar och de kunde visserligen dömas i domstol men hänsyn togs till att de ännu inte hade fullt utvecklat förstånd. Inte heller var det accepterat att fostra sina barn alltför hårt. Även om aga var tillåtet så fanns det gränser. Den som allt för illa slog sina barn kunde straffas. Dåtidens barn levde i ungefär samma grundläggande känslovärld som vi, där de oftast var älskade och i viss mån respekterade.
Men visst skilde sig synen på barn också åt i en del väsentliga avseenden. Idag är det självklart att barn behöver kontinuitet och närhet i relationen till sina föräldrar. Att placera ett barn i fosterfamilj ses som en sista utväg. De isländska sagorna visar på ett annat sätt att betrakta saken. I exempelvis Njals saga berättas om hur Njal tar sig fostersonen Höskuld efter att ha imponerats av hans intelligens. Barn i alla åldrar kunde lämnas bort, som en del i att bygga allianser mellan familjer men även för att ge barnet fler möjligheter. Såväl barnet som föräldern eller fosterföräldrarna kunde vara initiativtagare. Det som beskrivs i de isländska sagorna påminner om svenskt 1600-tal, då det inte heller var ovanligt att adliga eller borgerliga familjer lämnade sina barn till släktingar. Det handlade inte om brist på kärlek eller om vanvård i den ursprungliga familjen utan om omsorg om barnets framtid. Man ville utöka deras kontaktnät och ge dem erfarenheter de kunde ha nytta av. Precis som föräldrar idag planerar för sina barns framtid gjorde de det även förr, även om formerna var annorlunda.
Ytterligare en stor skillnad var naturligtvis synen på lämplig sysselsättning för barn, arbete eller skolgång? Ur ett europeiskt perspektiv var medeltiden en mellanperiod vad gäller utbildning. De katedralskolor som Karl den store låtit öppna var under flera hundra år viktiga undervisningsinstitutioner i Europa, men förbehållna ett fåtal. Barnarbete i olika former var norm och skolgång undantag. På medeltiden vallade svenska barn boskap, hämtade vatten, hjälpte till med odlingar, tillverkade saker eller såg till syskon. Deras liv liknade hur många barn ännu idag har det runtom i världen.
Och med den insikten blir vår moderna syn på medeltidens föräldrar och barn extra värd att reflektera över. För om dåtidens föräldrar skulle älskat sina barn mindre än idag för att de löpte så stor risk att dö, ligger tanken nära att det skulle gälla också i dagens u-länder, där barnadödligheten är hög. Det vore att tillskriva utsatta människor en rent omänsklig hårdhet, att förfrämliga dem och förminska deras lidande.
Kanske är det Ariès’ människosyn, snarare än föräldrakärleken som sådan, som är en frukt av det moderna. Han bygger ju sin teori på föreställningen att människan är rationell och beräknande. Enligt Ariès är vi kapabla att styra, och ställa oss över, varje känsla utifrån vilken utdelning de kan tänkas ge. Det är en syn som i förlängningen möjliggör en obehaglig föreställning om att vi nutida västerlänningar älskar våra barn eftersom det är trendigt och rationellt och att mer utsatta människor lider mindre än vad vi gör. Det är en cynisk inställning men som väl är visar Österberg att den inte håller i mötet med verkligheten.
Eva-Lotta Hultén 