Föräldrar älskade sina barn också på medeltiden

Jag har aldrig trott på historikern Philippe Ariès’ tes att människor förr var så rationella att de inte älskade sina barn. Hans spridda teori är att föräldrars starka kärlek till sin avkomma är en modern uppfinning som möjliggjorts av den ökade överlevnadsgraden för små barn.

Självklart går det trender i det mesta, också i mänskliga förhållningssätt. När det är modernt för män att gråta och visa känslor så gör många fler det än i tider där machoideal råder. Ska kvinnor vara väna och tystlåtna så blir fler det än om trenden är käck frimodighet. Ändå har jag haft svårt att köpa föreställningen att kärlek till barn skulle vara något tidsbundet. Kanske för att jag inte ser några belägg i samtiden för att det skulle vara något vi kan styra över. Älskar föräldrar sina svårt sjuka barn mindre än de friska? Det kanske förekommer men är knappast regel. Inte heller tycks mig idén rimlig ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte i alla tider närmast automatiskt älskat våra barn hade vi väl inte överlevt som art? Läs mer