Klara färdiga gå! recenserad i Pedagogiska magasinet

Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.

Kan man få välja ett liv med färre val?

När vi till sist lyckats välja nya stolar till hallen och klickar på ”Betala” är jag helt utmattad men också lite stolt över mig själv. Som om jag har uträttat ett tungt men nödvändigt arbete. Jag känner mig nöjd i flera timmar innan jag drabbas av en obehaglig känsla av att jag möjligen valde fel ändå.  Kanske finns det trots allt bättre stolar därute? Sådana som är mer rätt för vår hall, för oss och för den nya tapet som det också tog evigheter att välja? Som har högre kvalitet och mer miljövänlighet till bättre pris?

Jag är så trött på att välja. Inte bara elbolag, telefonbolag, bilbesiktningsfirma och allt annat som staten tidigare skötte åt oss (med betydligt bättre pris som resultat) utan trött rakt av. En jobbresa jag håller på att planera tar evigheter eftersom det tycks finnas precis hur många resebolag och boenden som helst att välja på och som alla erbjuder ungefär det jag efterfrågar men kanske inte riktigt ändå, och jag tycks oförmögen att göra rimliga avgränsningar. Tänk om jag missar något jätteviktigt i det främmande landet om jag väljer fel?

När jag sätter mig för att se på tv på kvällen går tjugo minuter åt till att surfa runt på SVT Play:s utbud (jag lyckas i alla fall hålla mig till att inte leta någon annanstans). Fransk långfilm i svartvitt? Våldsam svensk deckare? Fördjupande dokumentär om antibiotikaresistens? Vad känner jag för just nu? Vem är jag precis i denna stund? Ju längre jag surfar runt i jakt på det rätta desto mer stressad blir jag. Spotify gör mig också utmattad med sitt enorma utbud. Vad jag än väljer så innebär det att jag väljer bort något annat och jag vill ju inte slösa bort min tid eller mina pengar på fel saker, nu när precis det jag vill ha eller behöver antagligen finns därute någonstans.

Överdriver jag? Inte mycket. Jag och valfriheten har en dålig relation just nu.
I sin bok Valfrihetens tyranni beskriver filosofen Renata Salecl valfrihet som en ideologi och en plikt. Vi måste lägga en hel massa av vår tid på att välja för att upprätthålla det ekonomiska system vi har och priset vi betalar är vårt välmående. Hon skriver att ”valfrihetsideologin ’väljer’ en tvångsmässig personlighet åt oss och utser den typ av neuros som kommer bidra mest till kapitalismen i dess nuvarande form.” Vår tid äts upp av att göra välunderrättade val av allt från partner, personlighet, utseende och vänner, till telefonbolag, matvaror, kläder, resor och underhållning. Vi förväntas manifestera vilka vi är och vilken värld vi vill se genom våra val. Vår tid binds upp och lämnar litet utrymme för samhällsengagemang och verklig vila.

I teorin är jag för valmöjligheter på de flesta områden (men staten kunde gott få återta ansvaret för saker som el och telefoni för min del). Men i praktiken längtar jag allt oftare tillbaka till tiden då fast tablå-tv var vad som fanns att titta på, musikutbudet begränsades till skivorna jag hade hemma i hyllan och mina möbelinköp inskränktes till vad som fanns på närmsta loppis. Kan man någonstans få välja ett liv med färre val?

 

Som krönika i GP igår.

Det finns också ett avsnitt i min bok Klara färdiga gå som handlar om valfrihet, där jag bl a skriver om hur avregleringar på en rad marknader marknadsfördes som en valfrihetsreform, men ledde till högre priser och/eller sämre kvalitet på en rad områden. Tågresor, taxi, bilbesiktning, el och posttjänster har t ex alla blivit dyrare. Jag skriver

”Valfrihet är inte i sig något negativt men det kan få konsekvenser som är negativa. Därför behöver vi noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur konkurrensen ska tillåtas se ut. Vi måste sluta tillbe ‘valfrihet’ som vore det en religiös grundtes för vårt samhälle.”

Valfrihet som ideologi och tyranni

Vissa texter är lite roligare att göra än andra, och det här var en sådan! Jag  intervjuar filosofen Renata Salecl om valfrihetens tyranni. Man kan också läsa texten på tidningen Arbetets web, där med fina illustrationer av Max Gustafson.

 

När vi drunknar i alla val orkar eller hinner vi inte göra saker som kanske skulle ha större betydelse för vårt välmående, som att engagera oss i sådant vi tycker är viktigt och roligt. Filosofen Renata Salelc, författare till boken Valfrihetens tyrannni, tycker att vi ska slappna av och tänka mindre på individuella val och mer på hur vi kan förbättra samhället.

När Renata Salecl skulle köpa ost i en delikatessbutik drabbades hon av beslutsångest. Urvalet var enormt och butiksinnehavarens råd hjälpte föga. Hur skulle vännerna bedöma hennes val? Vad skulle överraska dem? Och varför var hon en så dålig konsument som inte kunde välja rätt? När hon gick därifrån mådde hon dåligt.

Renata Salecl är filosof och sociolog och berättar om händelsen i sin bok Valfrihetens tyranni, i vilken hon beskriver valfrihet som en ideologi. Inte bara ska vi orka, vilja och finna nöje i att välja bland ett enormt utbud av konsumtionsvaror, heminredningsprylar och tjänster som telefonbolag och elleverantör, vi förväntas också välja personlighet, vänner, livsstil, utseende, sexualitet och allt annat som har med våra personer att göra. Men vi blir lurade menar Renata Salelc.

– Väljandets ideologi säger oss att vi är förmögna att fatta rationella val och förutsäga vad som kommer ge oss tillfredsställande liv, men vi påverkas från alla håll när vi ska fatta beslut, av vår familj, våra vänner, samhället och vårt eget undermedvetna. Våra val är inte så personliga som vi tror. Vi är också dåliga på att förutspå resultaten av våra val, och dåliga på att veta vad som gör oss lyckliga säger Renata Salecl.

Föreställningen att vi kan och ska välja allt i våra liv leder till otillfredsställelse, ångest och skuldkänslor. Blir vi sjuka, fattiga eller lever mindre tillfredsställande liv skuldbelägger vi oss själva för att ha gjort dåliga val.

– Vi blir passiviserade och oförmögna att förändra yttre omständigheter eftersom vi tror att allt beror på oss själva, säger Renata Salecl. Läs mer

Pisa – vart vill vi, och varför?

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

Idag skriver jag i DN om konkurrism

Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi. Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

 

Läs mer i DN.

Uppdrag granskning och betygsinflationen

Det är systemet med konkurrens som är problemet, säger Anna Ekström i Uppdrag granskning om betygsinflationen. Japp, så är det. Ett systemfel. Konkurrensen är själva problemet. Sedan landar hon ändå i en försiktig slutsats om att knyta slutbetygen tydligare till resultaten på nationella proven, men påpekar också det problematiska i att elevers framtid avgörs av hur de presterar på ett enda prov (och att för mycket fokus på ett prov kan leda till att provet styr undervisningen på ett olyckligt vis). Det är komplext, jovisst. Men om vi håller fast vid tanken att det är själva konkurrensen som skapar grundproblematiken – vad kan och bör vi göra då?

Jag har inget färdigt svar, jag bara längtar efter en seriös diskussion utifrån den frågeställningen. Vi behöver göra något åt det skeva system vi skapat, något mer radikalt än att putsa på detaljer. Hur kan vi döda den destruktiva föreställningen att konkurrens automatiskt leder till utveckling och framsteg? Hur kan vi bygga om systemet så att konkurrens inte skapar många fler problem än det löser?

Snälla chefer kommer längst

Tävlande och press används regelbundet för att få människor att prestera bättre, men det som verkligen funkar är snällhet! Forskning från Stanford visar att det är de omtänksamma och snälla cheferna som vinner i längden. Människor som känner sig trygga presterar bättre och lojaliteten ökar, vilket också höjer prestationerna.

En studie genomförd av Google visar samma sak. Det handlar om trygghet. Harvardprofessorn Amy Edmonson definierar i artikeln psykologisk trygghet som ”att man känner sig så trygg i gruppen att man vet att man inte riskerar att bli förödmjukad, straffad eller utslängd när man tar till orda”. Att t ex komma sist i en ranking eller tävling upplever nog de flesta som förödmjukande. Vilket i stället för att peppa oss att prestera bättre nästa gång alltså leder till att vi mår sämre och presterar sämre. Bara tanken på att bli sist stressar oss – och får oss därmed också att prestera sämre.

En svensk studie om ledarskapsprogrammet schibbolet visar också att vår tilltro till tydlig auktoritet är feltänkt. Forskaren, musikern och ledarskapskonsulten Julia Romanowska lät chefer se och höra skådespelare läsa upp texter som handlade om ondska, katastrofer, empati och kärlek, till ackompanjemang av musik. Före och efter sessionerna fick försökspersonerna skriva ner sina tankar och känslor och även samtala med varandra.

Det visade sig att dessa chefer utvecklades på ett mer positivt sätt och förbättrade sina chefsegenskaper mer än den kontrollgrupp som fått gå en traditionell ledarskapsutbildning. Personlighetstester visade att schibboletcheferna blivit mer altruistiska, empatiska och samarbetsinriktade. De hade fått mätbart högre mängder av hormonet DHEA-s, som reparerar och stärker celler och skyddar mot infektioner, skadlig stress och för tidigt åldrande. Också deras medarbetare hade fått bättre hälsa och högre halter av hormonet och de tyckte att cheferna blivit bättre ledare. När det gällde kontrollgruppen ansåg medarbetarna istället att deras chefer blivit sämre och både chef och medarbetare hade lägre halter av DHEA-s. Cheferna själva trodde emellertid att de blivit bättre.

Romanowskas förklaring är att schibboletcheferna blivit mer ödmjuka och mer motiverade att ta ansvar. I kontrollgruppen pratade cheferna i stället mer om sin ökade förmåga att hantera makt och påverkan. Men det är när vi lär oss att reflektera kring vår mänsklighet, och tränar oss i att bry oss om och samspela med varandra som vi blir bättre på att leda, inte när vi tillhandahålls en knippe tekniker för att få andra att göra som vi säger.

Om detta, och mycket annat, skriver jag om min bok Klara färdiga gå, en bok om konkurrism. Se trailer här!