Bakom denna ilsket skygglappade läsning i Pedagogiska magasinet, av Klara färdiga gå! anar jag en stor kärlek till idrotten:

”Halva boken används till att härleda olika samhällsproblems ursprung till idrotten. ‘Våld, hat, smärta är helt enkelt bitar av vad idrott är’, menar Hultén. Flera sporter svartmålas i boken men fotboll får störst utrymme när tävlandets skadeverkningar ska blottläggas. (…) Visst finns problem kopplat till sport men slutsatsen att själva tävlandet är samhällets grundproblem, känns ytterst långsökt. (…) Klara, färdiga, gå! är välskriven, tydlig och onyanserad. En del kommer att gilla den, andra kommer att sky den. Men ingen kommer att glömma den.”

Recensenten har fått för sig att jag påstår att idrotten ligger bakom allt ont i samhället och texten innehåller flera rena faktafel men jag nöjer mig med att kommentera ett av dem: ”Halva boken” ägnas inte åt att ”härleda samhällsproblems ursprung till idrotten”. Det är inte ens halva boken som handlar om idrott (beroende på hur man räknar så kanske man kan säga en tredjedel) och härledande mellan idrott och samhällsproblem kopplade till konkurrens är i sin tur en väldigt liten del av det. Däremot visar jag flera gånger att idrott är en del av samma ideologiska föreställningar som också fött nyliberalism, utförsäljning och konkurrensutsättning inom allmännyttan, tävlingshets i skolan, etc – samt att idrott kan vara en introduktion i konkurristiskt tänkande.

Men jag är inte förvånad över läsningen, jag trodde tvärtom att jag skulle få fler sådana reaktioner. Många människors kärlek till idrott är ju rätt fanatisk.