Idag skriver jag i DN om konkurrism

Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.

I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi. Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

 

Läs mer i DN.

6 reaktioner på ”Idag skriver jag i DN om konkurrism

  1. Läste i DN och kände omedelbart att det var viktiga ord och friskt perspektiv, tack. Jag delar utan tvivel värderingarna och vi skulle både må bättre, prestera bättre och bygga ett bättre samhälle om vi var mer inställda på samarbete. Svårigheten i att sprida insikten ligger i nyanserna. Vi är inte alla lika, det gäller olika för olika situationer, det gäller var man drar gränsen för vi och dem. Det är en realitet att samarbete lönar sig inom gruppen ”vi”, och konkurrens mellan grupper ”dem”. Vi kan bjuda in ”dem” till samarbete, men om de väljer att konkurrera blir priset högt för oss.
    Ser fram emot fler kloka insikter och hoppas att de når spridning.

    Gilla

    • Konkurrens lönar sig ofta inte mellan grupper heller. Jag skriver en hel del om hur fel det blivit med konkurrens i välfärden, i min bok. I debatten låter det som att det viktiga är huruvida vård och omsorg är bäst inom kommunalt driven verksamhet eller inom privat. Men konkurrensen har ju som helhet inneburit sämre vård och omsorg, oavsett hur den drivs, jämfört med innan konkurrensutsättningen. Samma gäller för skolan.

      Men du har helt rätt, det är svårt att samarbeta med andra som väljer att konkurrera. Då kan priset bli högt.

      Gilla

      • Hej igen och tack för svar.
        Jag förstår din poäng med välfärden, men det var inte riktigt det jag menade. Jag tror heller inte att samhället tjänar på att någon grupp går in i ”konkurrens” och hävdar sig mot de andra. Men den enskilda gruppen kan vinna fördel. Som man kan se i forskning om spelteori finns omständigheter där individen kan tjäna på ett konkurrensbeteende på gruppens bekostnad. Och vi befinner oss alltid i ett större sammanhang där någon annan part kan välja konkurrens mot oss och då blir vårt pris högt. Det är den distinktionen ”vi”och” dem” och hur vi ska hantera den som är den största utmaningen.
        Ser som sagt fram mot fortsättningen på diskussionen.

        Gilla

      • Anders Henriksson:
        Då förstår jag vad du syftade på, och ja, så är det ju. Den som konkurrerar när andra försöker samarbeta kan sno åt sig fördelar. Är man hänsynslös och egoistisk kan man tjäna på konkurrens, ur materiell eller ekonomisk synvinkel. Men troligen med förluster på andra områden. Hur kännbara de är beror då på hur man är funtad.

        Gilla

  2. Barn som idrottar lär sig att ge och ta. Att man ibland vinner och ibland förlorar, lär sig turtagning och att vänta, behärska sina impulser och att ge och få feedback samt att reflektera över sina egna, andras och lagets insatser. Barn som idrottar lär sig uthållighet.

    När man lutar sig mot forskning får man som skribent vara noga med vad som är forskat om och hur urvalet såg ut. Att barn som idrottar i tävlingsidrotter blir mindre empatiska handlar mer om tränares roll och vilka budskap de förmedlar. I olika idrotter finns kulturer som formar barnen. Jämför ishockey med orientering och du kommer möta olika individer trots att båda idrotterna tävlar.

    Att tävla och konkurrera är alltid bra! Så länge man tävlar mot sig själv?

    Gilla

    • Under skrivandet av min bok stötte jag på många som hävdade det du skriver nu men ingen kunde hänvisa mig till något forskningsunderlag. Vilken forskning stöder du dig på?

      Att det ser väldigt olika ut inom olika idrotter är jag väl medveten om, och skriver också om det i boken.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s