Låt oss föreställa oss återkommande globala samarbetsfestivaler; gigantiska tillställningar dit världens länder skickar människor som bygger, skapar och söker lösningar på gemensamma, globala problem. De inleds på jättearenor med fyrverkerier, kulturmanifestationer och musik. Festivalen varar flera veckor, hårdbevakas av medier världen över och följs av nyfikna och entusiastiska åskådare. Allt för att fira människans förmåga till samförstånd, samhörighet och gemenskap. Låter det fånigt? Kan någon i så fall förklara varför det skulle vara ett dugg mer fånigt än de påkostade och pompösa OS- och VM-tävlingar det satsas enorma pengar på, och människor engagerar sig i som om det gällde livet?

Ändå får jag själv vibbar av öststatskommunism av min tankelek.^⁠ Det känns så ideologiskt styrt och liksom pretentiöst och moralistiskt att manifestera samarbete. Så ute. Tävlande är mycket fräsigare och friare på något vis.

(…)

OS är idag världens absolut främsta och mest prestigefyllda idrottsarrangemang. Läser man på Olympiska kommitténs hemsida blir det uppenbart att inte heller där sparar man på krutet, eller flosklerna: ”Målet för den olympiska rörelsen är att bidra till att skapa en fredlig och bättre värld genom att utbilda ungdomar genom idrott utövad utan diskriminering av något slag och i den olympiska andan, vilket kräver ömsesidig förståelse, en anda av vänskap, solidaritet och rent spel.” Hur yttrar det sig egentligen i praktiken? Ganska många av oss som tittar på OS ser ju i stället snarare fusk, dopning, konkurrens, hat och förakt för svaghet och för mänskliga rättigheter.

(…)

Dopning är en logisk konsekvens av elitidrottens utveckling. Den som slutar vinna, eller som orsakar en förlust för laget, är inte längre något värd – inte i publikens ögon, inte i tränarnas och kanske inte heller i sina egna. Idrottaren är sin prestation, sin yta, och riskerar redan, genom sin extremt hårda träning, skador och sjukdomar för livet. Vad gör dopningen för skillnad? Svaret är att för alla utom den tävlande gör den bara skillnad om den avslöjas. För den tävlande kan den göra stor skillnad, mellan vinst och förlust, folkets kärlek eller folkets hat. Den påverkar också hälsan ytterligare men för många framstår det antagligen som marginellt i det stora hela. Kanske är det värsta att den riskerar att ge dåligt samvete? Det är intressant att många elitidrottare träder fram i efterhand och erkänner att de varit dopade. Ett behov av bikt, eller kanske insikten att det finns annat av värde i livet än att vinna – och ett därpå följande behov av att avslöja karusellens mekanismer för dem som står bakom i kön?

Den finländske etikern Mikael Lindfelt har påpekat att idrottens grundläggande ideal under senare tid kommit att gå från tanken om en sund själ i en sund kropp till ”citius, altius, fortius” – högre, längre, snabbare. Ord som bland annat prydde OS-arenan i Sydney år 2000, med tre meter höga bokstäver. Lindfelt menar att resultatet av den ändrade inställningen till vad idrott handlar om är att elitidrottare blir beredda att gå nästan hur långt som helst för att vinna och han skriver: ”Doping och framtida utsikter om genmanipulation blir endast medel för att nå dit – och samtidigt naturliga uttryck för vår tidsanda.”^⁠