Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?