Man måste inte kräla i diken eller springa så långt som möjligt.

Sommaren går mot sitt slut. På berget blommar ljungen och lingonen börjar rodna mellan tallarna. Jag plockar svamp och björnbär och ett och annat blåbär. Min man pratar bekymrat om vårt vedförråd och längtar efter att fälla träd.

I årtusenden har människan försett sig med mat och material i skogen. Den har erbjudit timmer, bär, örter, bränsle och bete för djuren men också material för våra drömmar, rädslor och kulturella föreställningar. Vårt språk är fullt av uttryck som visar hur nära vi levt skogen, och medan efternamn i andra länder ofta knyter an till yrken har vi hämtat våra från träden.  Fortsätt läsa

Vi vantrivs i tävlingskulturen

Jag tycker generellt illa om att tävla men uppskattar att spela sällskapsspel som trivial pursuit – och har inga problem med att förlora. Men vad händer om det inte bara handlar om en spelomgång på ett par timmar?

Jag börjar spela quizkampen på min läsplatta. Till en början är det lekfullt men sedan smyger det sig på. Hur ligger jag till i jämförelse med de andra? Är det någon som vinner oftare över mig än tvärtom? Vem leder?

I början låter jag mina barn vara med och chansa när jag inte kan, men det blir allt svårare eftersom jag misstänker att de chansar sämre än jag. Jag lägger större vikt vid att det ska vara lugnt omkring mig så att jag kan koncentrera mig. Små triumfer när jag vinner, längtan efter revansch om jag förlorar, obehag som jag vill döva med bättre resultat när det gått dåligt. Det är dags att sluta. Fortsätt läsa

Nu är den här!

Nu har Klara färdiga gå! kommit från tryckeriet och jag har en låda här hemma!

Jag är väldigt spänd på reaktionerna. Första recensionsdag är 5 augusti men det är ganska sällan man får recensioner på en gång.

13686622_10153956031584022_1181630444921988742_n

Tror det kan bli väldigt blandat mottagande. När jag pratat om boken med vänner och bekanta så är somliga (tävlingsmänniskor) snabba att gå i försvarsställning och berätta om allt positivt tävlandet fört med sig för dem. En del är också väldigt tvärsäkra kring hur allt ligger till och jag har då valt att inte säga så mycket – det känns helt enkelt inte meningsfullt att prata om tävlande med någon som inte är intresserad av att lyssna lite också, utan mest av att tävla om att få rätt.

Andra säger ”Åh, den måste jag läsa – jag har aldrig gillat att tävla!”, och verkar nästan lättade att höra att de inte är ensamma om det. Något har verkligen gått snett när så många tycks ha fått för sig att det naturliga är att vara tävlingsinriktad, och att man på något vis är lite apart om man inte är det.

Men boken handlar inte bara om hur vi personligen mår och presterar av att tävla, utan också om tävlande på samhällelig nivå. Och där finns ju väldigt starka krafter och mycket resurser för att propagera för och sjunga konkurrensens lov. Ska bli intressant att se om de går igång, och i så fall med vilka argument och i vilket tonläge. Visst vill jag gärna ha debatt men ännu hellre vill jag ha samtal. Mer möte, mindre tävlande, alltså!

 

Idrott i skolan – hur får vi fler att vilja röra på sig?

Och här är texten som jag alltså inte får betalt för:

På skolidrotten hamnar kroppen och dess förmåga att prestera i fokus och allt du gör blir synligt för andra. Själv längtade jag som elev till avbrotten från stillasittandet i klassrummen men jag var samtidigt väl medveten om att inte alla kände likadant. Ovilja att visa sig naken i duschen, bollrädsla, skam över dålig kondis eller skräck för att få elaka kommentarer laddade idrotten med en hel del ångest. Jag tittar på SVT-serien Gympaläraren och konstaterar att en hel del tycks sig likt sedan jag gick i skolan.

Utgångspunkten för programmet är att barn idag rör alldeles för lite på sig och som en konsekvens riskerar att få välfärdssjukdomar som diabetes typ 2 och benskörhet mycket tidigt i livet. Konceptet känns sedan igen från SVT:s serie Klass 9A. En skola, den här gången Vanstaskolan i Ösmo, har problem – många elever skolkar från idrotten, flera av de som är närvarande rör sig ändå minimalt och på raster och fritid blir det mycket stillasittande. Och så kommer någon utifrån för att hjälpa. Den här gången är det träningsgurun Kalle Zackari Wahlström som återvänder till sin egen gamla högstadieskola.

Fortsätt läsa

Kan ”förstelärare” bli ”pedagogisk utvecklingsledare” i stället?

I en rapport får nu förstelärarreformen kritik. Jag är inte förvånad. Reformen var, som de flesta andra av Björklunds reformer, framhastad och illa underbyggd. I en artikel i Skolvärlden konstateras att det rått otydlighet kring hur tjänsterna tillsatts och vad de innebär i nya, konkreta arbetsuppgifter.

Jag skrev om förstelärarreformen för Chef & ledarskap i våras och intervjuade då ett par ledarskapsforskare som båda framhöll vikten av tydlighet i tillsättningarna, för att inte konflikter eller osäkerhet skulle uppstå. De ville också se att hela kollegiet bjöds in för att diskutera vad försteläraren ska bidra med.

Tidigare har ”karriär” varit liktydigt med att lämna undervisningen, vilket är tokigt. Den som är skicklig i att undervisa bör naturligtvis kunna få fortsätta göra det OCH sprida sina kunskaper till övriga kollegiet. Men förstelärarreformen som den utformades under Björklund, tycks ha gått ut på att tävlandet om att utses till förstelärare i sig skulle räcka för att höja kompetensen. Som om det bara handlade om att konkurrensen skulle få lärarna att anstränga sig mer för att bli bättre. Fortsätt läsa

Slut på matchen – debatten om övergrepp i backspegeln

Det började med övergrepp i Köln och fortsatte med festivaler i Sverige. Några hävdade att det berodde på deras kultur. Andra svarade med att det snarare berodde på kön eftersom problemet inte var nytt. Då sa några att andra sagt att det BARA berodde på kön, och att kulturen inte hade någon betydelse. De hävdade också att andra sagt att kvinnoförtrycket i Sverige är lika illa som det i Saudiarabien (eller något annat muslimskt land långt borta). Andra försökte tala om att det hade de inte alls sagt, men fick veta att det hade de visst.

Sedan sa några att de inte fick diskutera kultur utan att bli kallade rasister. Andra försökte tala om att det fick de visst, men inte på vilka sätt som helst, för vissa sätt att diskutera kultur är just rasistiska. Samtidigt dök det upp en och annan som faktiskt hävdade att kultur inte spelar någon roll ALLS, vilket genast togs som intäkt för att alla som ville diskutera mer kön och mindre kultur tyckte likadant. Och de fick så klart massa medieutrymme – för det blir ju så kul med polariserade tokdebatter, ju. Många klick blir det.

Och så försökte ytterligare några nyansera med att säga att hallå, klass och utbildning spelar också roll och vi måste kunna prata om detta utifrån många parametrar och med forskning som underlag, men de fick inget genomslag, för nu handlade inte debatten längre om sexuella övergrepp utan om vem som kallat vem för vad, och i vilken ton de gjort det, och om de inte egentligen menade något helt annat än det de faktiskt sagt eller skrivit.

Vinnare blev som vanligt SD, och förlorare alla kvinnor och alla med annan etnisk eller kulturell bakgrund än svensk. Slut på matchen.

Vad blir vår demokrati värd om vi inte kan prata med varandra om det som är viktigt?

Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med samhällsprogram i radio eller TV. Deras uppgift är att hitta människor som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).

Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som jag ombeds att vara med. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Ett par gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het. Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på de andra.

I hela mitt liv har jag tyckt om att diskutera och debattera. Och jag erkänner att det har funnits en vilja hos mig att göra min motdebattör svarslös – alltså en ambition att vinna. En önskan som ibland har fått mig att verbalt tryckt till och ned människor. Med åren har jag börjat tycka alltmer illa om denna tendens hos mig själv och jobbat för att göra mig av med den. Idag söker jag hellre samtal än debatt.  Övriga mediesamfundet tycks gå i motsatt riktning. Den som vill få medieutrymme bör hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerheten och viljan att vinna blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det? Fortsätt läsa

Tävlingssamhället och de våldsamma förlorarna

Varför skjuter unga människor andra unga människor?

Häromdagen stängde Lunds universitet eftersom studenter fått hot om skjutning, i USA sker återkommande massmord av unga förövare på skolor och i andra miljöer där unga vistas och skolskjutningar har skett i flera andra länder också. Och i Göteborgs förorter har gängkrig med dödliga skjutningar pågått i många år nu.

Ett skäl till att unga kan skjuta varandra är naturligtvis att de har tillgång till vapen. Med färre vapen i omlopp blir det färre skjutningar. Det är helt logiskt och därför ett mycket gott skäl för att införa hårdare vapenlagar i länder med svaga sådana, och att försöka få stopp för försäljning av stulna eller illegala vapen i Göteborgs förorter. Men tillgången till vapen förklarar inte varför unga vill skjuta andra, och att strypa vapentillgången gör inget åt den viljan.

I den här kloka krönikan skriver Elisabeth Åsbrink om vad många av skolskyttarna i USA har gemensamt. De upplever sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin. Hon skriver ”Det utmanande med dessa kunskaper är att lösningen faktiskt finns hos oss andra, i vilket samhälle vi skapar varje dag genom våra handlingar och ord. Hur ser våra arbetsplatser och skolor ut? Ser vi varandra, bryr vi oss om varandra? Stoppar vi utfrysning, mobbning, stigmatisering? Lyssnar vi?”

Svaret på min inledande fråga är dubbel. Unga skjuter ner andra unga för att de kan men också för att de av något skäl vill. Och även om jag självklart är för hårda vapenlagar och polisinsatser för att begränsa antalet illegala vapen i omlopp så önskar jag att vi pratade mycket mer om hur vi ska bygga det där samhället där unga faktiskt inte vill skjuta varandra längre. Och då tror jag svaret ligger i våra sociala relationer och en uppluckring av hierarkierna.

Vi lever i ett tävlingssamhälle som uppmuntrar oss att betrakta andra människor som redskap för vår framgång, språngbrädor i våra karriärer. Känslan av delta i en ständigt pågående tävling gör något med våra relationer och vår självkänsla. Andra människor hotar vår status; de blir konkurrenter. Och det går inte att undkomma rangordnandet. Alla som är del av ett samhälle är inordnade någonstans i samhällets hierarki, vi är deltagare i tävlingen om status och rang vare sig vi vill eller ej.

Idag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra.  Extremt mycket av utbudet på TV handlar om tävlande, vilket får oss att fundera över våra egna talanger. Vi badar i reklam som går ut på att tala om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi hänger på twitter, instagram och Facebook och matas med andras lyckade liv och får högst konkret feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Den norske filosofen Thomas Hylland Eriksen har skrivit: ”Konkurrensen fungerar stimulerande på självbilden och livsglädjen så länge du vinner, men när du förlorar behöver du något annat, till exempel medmänsklighet.” Det är inte säkert att han har rätt, om man ser det i ett lite vidare perspektiv. Också själva den typ av individualism som föder konkurrens är dåligt för oss. Medan indvidualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra egna vänner, och uppleva frihet från socialt tvång och grupptryck gör oss lyckliga, bidrar konkurrensinriktad individualism som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka. Vi människor vill hellre känna gemenskap med, än vinna över andra. Men tävlingssamhället fostrar oss till hårdhet och konkurrens och i ett sådant samhälle kryllar det av människor som upplever sig vara förlorare, och som kommer försöka ta sig ur de rollen på de sätt de kan. Det förlorar vi alla på.

 

 

Ledarmakt i sportens värld

I en artikel publicerad på GP:s sportsidor i våras kunde man läsa om tränaren Felix Magath och artikeln har stannat i mitt minne. Magath hade just anställts som tränare för engelska laget Fulham och artikelförfattaren berättade att han har kallats både ”Saddam” och ”Diktatorn” och att hans träningsmetoder benämnts som tortyr. Han bestraffar sina spelare med fysiska övningar så de kollapsar och bötfäller dem (10 000 kronor för varje onödig hemåtpassning). Artikelförfattaren skrev: ”Många skulle kalla honom galen och utdaterad, men kanske är Felix Magath precis vad Fulham behöver för att lyckas hänga kvar i Premier league”.

Ja, vad är väl lite kränkningar och sjukligt hård människosyn att gnälla om, bara laget får spela i Premier League?

Det finns något som tjusar med tanken på stenhårda tränare. Inpräntat i många av oss sitter föreställningen att om man bara anstränger sig tillräckligt hårt så kan man lyckas. När spelarnas motivation tryter ska tränarens piska driva dem vidare. Men i våra egna möten med tränare är det helt andra egenskaper vi uppskattar, och som får oss motiverade att anstränga oss.

I nyutkomna forskarrapporten Tränares makt över spelare i lagidrotter, sett ur French och Ravens maktbasteori, reflekterar ledarskapsforskaren Pär Rylander kring vilka typer av makt en tränare kan använda sig av, och vilka effekter det får på lagmedlemmarna. En tränare som uppträder som en i gänget och som använder uppmuntran och beröm har större chanser att få spelare att göra som hen säger, än en som skäller. Att hänvisa till sina kunskaper i stället för till sin maktposition är också mer effektivt om man vill skapa en god lärandemiljö, visar Rylander. Det är rentav så att ju mer en tränare hänvisar till sin position (”du ska göra som jag säger för att jag är din tränare”) desto mindre effektivt blir hens ledarskap. Kunskaper, ödmjukhet och lite vanlig trevlighet tycks helt enkelt fungera bäst också i idrottens värld. Pär Rylander skriver (min översättning från engelska): ”Resultaten från denna studie kan bli ett verktyg för att få tränare att reflektera kring sin egen ledarstil och vilka källor de hämtar styrka från som ledare. Genom att höja medvetenheten om andra sätt att använda (som informations- och expertmakt) blir det möjligt att minska de dåliga strategierna (som tvång) och skapa en mer positiv lärandemiljö för atleter.”

Efter läsningen av Rylanders rapport kollar jag upp hur det gick för Felix Magath. Bara tre av 19 matcher gav vinst för Fulham och Magath har fått kritik för sin höga spelaromsättning, sammanlagt 47 spelare under de sju månaderna. Tidigare i höstas fick han sparken. Kanske springer han nu straffrundor och bötfäller sig själv för att bli bättre, men ärligt talat betvivlar jag det.