Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion

I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Läs mer

Macchiarini och Sundhage

Tävlingshets var en bidragande orsak till Macchiariniskandalen, enligt Karolinska sjukhusets utredare Kjell Asplund. Idag skriver Anders Johansson klokt om samma sak i Aftonbladet:

”Lägg ner excellensidealen, begrav era barnsliga Nobelprisdrömmar, sluta betrakta tillvaron som en tävling, och befria universiteten från alla dessa meningslösa utvärderingar.”

Vill man lyssna på någon som befinner sig mitt i en extrem tävlingskarusell men ändå lyckats behålla en sund inställning till tävlande så bör man lyssna på Söndagsintervjun med Pia Sundhage.

Recenserad i GP

Nu har Klara färdiga gå! blivit recenserad i GP också! Eftersom jag skriver för GP har de tagit in en gästskribent och den otippade recensenten heter Lars Näslund och är politisk chefredaktör för Borås tidning (som är en obunden moderat tidning).

Det är en i huvudsak fin recension som bland annat berömmer min bok för ”lättsamt, drivet och vårdat språk”, att jag hänvisar till intressant forskning om mänskligt beteende och har ”intressanta partier och resonemang” även för den som inte håller med om t ex värdet av betyg i skolan (här hade det för mig som författare så klart varit intressant att få veta exakt vilka invändningar han har mot de problem jag lyfter fram men allt kan inte få plats i en recension).

Slutklämmen lyder: ”Boken har goda förtjänster som en pinne i debattbrasan om de inte alltid hälsosamma liv vi lever i Sverige 2016.”

Det får jag ju vara nöjd med, särskilt när recensenten har en helt annan politisk ingång till att förstå samhället, än min egen!

Man måste inte kräla i diken eller springa så långt som möjligt.

Sommaren går mot sitt slut. På berget blommar ljungen och lingonen börjar rodna mellan tallarna. Jag plockar svamp och björnbär och ett och annat blåbär. Min man pratar bekymrat om vårt vedförråd och längtar efter att fälla träd.

I årtusenden har människan försett sig med mat och material i skogen. Den har erbjudit timmer, bär, örter, bränsle och bete för djuren men också material för våra drömmar, rädslor och kulturella föreställningar. Vårt språk är fullt av uttryck som visar hur nära vi levt skogen, och medan efternamn i andra länder ofta knyter an till yrken har vi hämtat våra från träden.  Läs mer

Vi vantrivs i tävlingskulturen

Jag tycker generellt illa om att tävla men uppskattar att spela sällskapsspel som trivial pursuit – och har inga problem med att förlora. Men vad händer om det inte bara handlar om en spelomgång på ett par timmar?

Jag börjar spela quizkampen på min läsplatta. Till en början är det lekfullt men sedan smyger det sig på. Hur ligger jag till i jämförelse med de andra? Är det någon som vinner oftare över mig än tvärtom? Vem leder?

I början låter jag mina barn vara med och chansa när jag inte kan, men det blir allt svårare eftersom jag misstänker att de chansar sämre än jag. Jag lägger större vikt vid att det ska vara lugnt omkring mig så att jag kan koncentrera mig. Små triumfer när jag vinner, längtan efter revansch om jag förlorar, obehag som jag vill döva med bättre resultat när det gått dåligt. Det är dags att sluta. Läs mer

Nu är den här!

Nu har Klara färdiga gå! kommit från tryckeriet och jag har en låda här hemma!

Jag är väldigt spänd på reaktionerna. Första recensionsdag är 5 augusti men det är ganska sällan man får recensioner på en gång.

13686622_10153956031584022_1181630444921988742_n

Tror det kan bli väldigt blandat mottagande. När jag pratat om boken med vänner och bekanta så är somliga (tävlingsmänniskor) snabba att gå i försvarsställning och berätta om allt positivt tävlandet fört med sig för dem. En del är också väldigt tvärsäkra kring hur allt ligger till och jag har då valt att inte säga så mycket – det känns helt enkelt inte meningsfullt att prata om tävlande med någon som inte är intresserad av att lyssna lite också, utan mest av att tävla om att få rätt.

Andra säger ”Åh, den måste jag läsa – jag har aldrig gillat att tävla!”, och verkar nästan lättade att höra att de inte är ensamma om det. Något har verkligen gått snett när så många tycks ha fått för sig att det naturliga är att vara tävlingsinriktad, och att man på något vis är lite apart om man inte är det.

Men boken handlar inte bara om hur vi personligen mår och presterar av att tävla, utan också om tävlande på samhällelig nivå. Och där finns ju väldigt starka krafter och mycket resurser för att propagera för och sjunga konkurrensens lov. Ska bli intressant att se om de går igång, och i så fall med vilka argument och i vilket tonläge. Visst vill jag gärna ha debatt men ännu hellre vill jag ha samtal. Mer möte, mindre tävlande, alltså!

 

Idrott i skolan – hur får vi fler att vilja röra på sig?

Och här är texten som jag alltså inte får betalt för:

På skolidrotten hamnar kroppen och dess förmåga att prestera i fokus och allt du gör blir synligt för andra. Själv längtade jag som elev till avbrotten från stillasittandet i klassrummen men jag var samtidigt väl medveten om att inte alla kände likadant. Ovilja att visa sig naken i duschen, bollrädsla, skam över dålig kondis eller skräck för att få elaka kommentarer laddade idrotten med en hel del ångest. Jag tittar på SVT-serien Gympaläraren och konstaterar att en hel del tycks sig likt sedan jag gick i skolan.

Utgångspunkten för programmet är att barn idag rör alldeles för lite på sig och som en konsekvens riskerar att få välfärdssjukdomar som diabetes typ 2 och benskörhet mycket tidigt i livet. Konceptet känns sedan igen från SVT:s serie Klass 9A. En skola, den här gången Vanstaskolan i Ösmo, har problem – många elever skolkar från idrotten, flera av de som är närvarande rör sig ändå minimalt och på raster och fritid blir det mycket stillasittande. Och så kommer någon utifrån för att hjälpa. Den här gången är det träningsgurun Kalle Zackari Wahlström som återvänder till sin egen gamla högstadieskola.

Läs mer