Vad blir vår demokrati värd om vi inte kan prata med varandra om det som är viktigt?

Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med samhällsprogram i radio eller TV. Deras uppgift är att hitta människor som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).

Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som jag ombeds att vara med. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Ett par gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het. Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på de andra.

I hela mitt liv har jag tyckt om att diskutera och debattera. Och jag erkänner att det har funnits en vilja hos mig att göra min motdebattör svarslös – alltså en ambition att vinna. En önskan som ibland har fått mig att verbalt tryckt till och ned människor. Med åren har jag börjat tycka alltmer illa om denna tendens hos mig själv och jobbat för att göra mig av med den. Idag söker jag hellre samtal än debatt.  Övriga mediesamfundet tycks gå i motsatt riktning. Den som vill få medieutrymme bör hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerheten och viljan att vinna blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det? Läs mer

Arenan får inte lämnas till de hårdhudade och skrupelfria

Att ha ordet i sin makt ger ett särskilt ansvar. Det är så lätt att få saker att se sanna och kloka ut, även om det är illa underbyggt eller rentav fel. Jag försöker att tänka på det när jag har starka åsikter som jag vill uttrycka. Det jag lägger fram som fakta måste så klart stämma, men jag vill också att de ordval jag gör, det jag utelämnar, det som underförstås, inte ska bidra till att lura läsarna att tycka samma som jag. Jag vill inte heller bidra till en debatt som mer handlar om att trycka till, eller få tyst på någon. Jag vill helt enkelt, på ett juste sätt, bidra till att föra ett samtal framåt.

Det här är svårt och ibland misslyckas jag. Allra värst den gång då jag skrev en krönika som på ett fult sätt lämnade ut en person som hade stort inflytande över mitt liv när jag var yngre. En kombination av tanklöshet och fortfarande sårade känslor ledde till både faktaslarv och hänsynslöshet för att driva fram en poäng jag kunde gjort på bättre sätt. Jag tänker fortfarande på det och skäms varje vecka.

Men oftast är vare sig min egen eller andras ordmakt riktigt så uppenbart missbrukad. Mycket vanligare är det att skribenter ställer upp falska dikotomier (om det är så här, så kan det inte samtidigt vara så där), gör värdeomdömen förklädda till fakta (det här är hur det faktiskt ligger till), förminskar meningsmotståndare i stället för att bemöta deras argument (kära vän, det förstår du väl egentligen att…), använder sig av guilt by association (jag behöver inte bry mig om vad du säger för du var ju en gång k-o-m-m-u-n-i-s-t), tillskriver människor åsikter de inte har eller uttalanden de inte gjort (som såna som du ofta brukar säga …) eller använder sig själv som den enda korrekta måttstocken (eftersom jag bara mådde bra av …/jag har själv sett att…). Att vinna debatten blir viktigare än att det som sägs är rättvisande, underbyggt och genomtänkt.

Näthat är ett gigantiskt problem, det får många att bli rädda och tystna, men det finns så mycket mer vi skulle behöva prata om när det kommer till det offentliga samtalet. Som det är nu premieras tvärsäkerhet, snabbhet och hetsighet framför eftertänksamhet, reflexionsförmåga, kunskap och vilja att ta till sig nya kunskaper och tänka om. Det underminerar samtalet på ett försåtligt sätt. De som mår dåligt av påhopp, fulspel, falska tillvitelser och nedlåtande bemötande drar sig också undan. Själv hänger jag i, men känner ibland hur det jag beskrivit här nöter ned mig (och hur det ibland får mig att dras med, och må dåligt över det), och jag har pratat med andra som känner samma sak. Men arenan får inte lämnas bara till de hårdhudade och skrupelfria, därför behöver vi prata om hur vi driver det offentliga samtalet framåt, och inte bara varandra till vansinne för att få sista ordet.