Vad blir vår demokrati värd om vi inte kan prata med varandra om det som är viktigt?

Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med samhällsprogram i radio eller TV. Deras uppgift är att hitta människor som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).

Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som jag ombeds att vara med. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Ett par gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het. Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på de andra.

I hela mitt liv har jag tyckt om att diskutera och debattera. Och jag erkänner att det har funnits en vilja hos mig att göra min motdebattör svarslös – alltså en ambition att vinna. En önskan som ibland har fått mig att verbalt tryckt till och ned människor. Med åren har jag börjat tycka alltmer illa om denna tendens hos mig själv och jobbat för att göra mig av med den. Idag söker jag hellre samtal än debatt.  Övriga mediesamfundet tycks gå i motsatt riktning. Den som vill få medieutrymme bör hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerheten och viljan att vinna blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det?

Ger dessa aggressiva TV- eller radiosända debatter verkligen något, i form av förståelse, fördjupande kunskaper, en tydlig uppfattning om vem av de debatterande som har mest på fötterna? Samtalen uteblir och ersätts av tvärsäkra åsikter om saker som många av tyckarna vet ytterst lite om. Meningsmotståndare trycks till med ord som ”flummig”, ”extremfeminist” eller andra epitet vars enda syfte är att framställa den andre som ovärdig att lyssna på. Ett annat vanligt debattknep är att hitta på åsikter åt meningsmotståndaren som man börjar argumentera emot som om de uttalats på riktigt och inte bara är sprungna ur den egna fantasin. På så sätt omöjliggörs ett verkligt meningsutbyte. Jag har med åren blivit väldigt trött på alla de debattörer som förväxlar tvärsäkerhet med insikt, och besviken på alla de mediala forum – i radio, TV och i tidningar – som tillåtit debatten att hamna på träsknivå genom att avsiktligt lyfta fram tvärsäkra pajaser på bekostnad av människor med verklig kunskap. Feminism, integration och etnicitet är exempel på ämnen som idag är närmast omöjliga att diskutera utan att det spårar ur i personangrepp, hot, tillmälen och utbrott av sårade egon.

Tyckartävlandet uppstår intressant nog inte bara i sammanhang där människor matchas ihop för att tycka så olika som möjligt. Vid ett par tillfällen har jag deltagit i samtal kallade Sverige 3.0. De initierades av journalisten och musikern Navid Modiri med syfte att skapa ett forum för samtal om hur vi kan göra Sverige till ett gott och tryggt mångfaldssamhälle. En av grundtankarna för det löst sammanhållna nätverket var att samtal är vägen framåt och att alla ska ha rätt att höras i ett vänligt och lyssnande klimat. Ändå urartade några av de gruppsamtal jag hamnade i i ett tuppfäktande. Några personer, företrädesvis män, slogs om att framhäva sig själva och få prata mest. Viljan att lyssna blåste bort i kampen om att vara gruppens stjärna; den som framstod som godast och mest engagerad. Inte ens i ett sammanhang där det uttalade syftet är att mötas, lyssna och samtala, och där målet är ungefär detsamma för alla, kan alltså alla låta bli att tävla.

I andra sammanhang är åsiktstävlandet sanktionerat och försöken att tysta motståndaren helt öppna. Ett exempel är diskussionen om hur vi bäst för den antinazistiska och antirasistiska kampen. Hösten 2013 utbröt ett tårtkrig i media (sociala såväl som traditionella). Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson hade blivit tårtad under ett kampanjmöte på Söder. En del uttryckte att tårtningen var kontraproduktiv och bara skulle öka sympatierna för sverigedemokraterna medan andra menade att det tvärtom var ett bra sätt att visa sin avsky för deras politik. Och vad är väl en tårta mot ett järnrör – ingen blir ju skadad av grädde, löd ett av argumenten. Det vill säga, ger man sig in i leken med järnrör så får man finna sig i tårtor. En skribent raljerade över dem som var tårtningsmotståndare: ”att bli överraskningstårtad är säkert obehagligt, men någon fara svävade de aldrig i. Att det skulle börja med en tårta och sluta med en handgranat, som en del debattörer drämt till med, är nog mest fantasifoster. Vi har ju flera tårtningar redan, men inte i ett enda fall har de följts av bomber⁠1.” I en flitigt delad krönika tackade en ung kvinna tårtaren och kallade henne för hjälte, men hon nöjde sig inte med att tacka för egen del utan skrev i vi-form: ”Vi vill hylla och tacka dig för att du vägrade vara tyst. Din tårta prickade mitt på våra känslor.⁠2”  Hon riktade sparkar mot ”etablissemanget” och avslutade med att hälsa från ”alla ungarna på fritidsgårdarna, alla som vi träffat på t-banan på väg till jobbet, alla som vi stött på i centrum.” Skribenten tog sig rätten att göra sig till företrädare för en mycket stor, och väldigt odefinierad grupp och ställde upp ett ”vi” mot ett ”dom”. Ungefär som när sverigedemokrater menar sig prata för alla vanliga svenskar.

Gemensamt för dem som hyllade tårtningen, eller förminskade dess betydelse utifrån tanken att en tårta inte kan jämställas med våld, är att de tycktes se två tydliga motpoler i kamp mot varandra, där den ena sidan måste nedkämpa den andra för att rädda samhället. Själv var och är jag emot tårtning, vem den än riktar sig emot. Tårtning som metod är kontraproduktivt inte bara för att den riskerar att stärka meningsmotståndarens martyrskap och mandat och öka deras sympatier utan också för att det legitimerar hot och förnedring som politisk metod.

I en facebooktråd skrev jag att det kanske är en bra idé att inte bara protestera mot sverigedemokraternas politik utan också att försöka resonera och prata, både med höga företrädare och väljare. Jag skriver att jag vill ”skapa ett större vi där vi förhoppningsvis blir lite mindre rädda för varandra och mindre hotfulla.” Jag får svar som att ”Vi är inte hotfulla. SD hotar många människor med utvisning mm. Vad kan man diskutera om det?” och ”I en utopisk värld kan man konvertera rasister till att bli icke-rasister …”

Så vad återstår då, om det inte är någon idé att försöka diskutera, och man samtidigt vill bli av med rasismen? Hur hotfullt är det inte att skriva att det är en utopi att försöka få människor att ändra sig? Och vart är det vi ska komma genom att skrämma, hota eller förnedra våra meningsmotståndare? Kampen om ett gott samhälle är ingen tävling mellan två sidor, där den ena kan vinna över den andra och sedan är allt klart. För vart ska de där ”onda” människorna ta vägen i vårt ”goda” samhälle? Målet måste vara att få så många människor som möjligt att omfamna mångfald, inte att vinna över dem som inte gör det. Satsar vi på det senare och lämnar överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till att öka hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch, utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta. Och vad var då ”vinsten” värd?

Det här betyder inte att jag inte tycker att man ska protestera på ett synligt och tydligt sätt mot sverigedemokraternas politik. Inför valet 2014 deltog jag själv i ett par tysta manifestationer när Jimmie Åkesson talade. Tillsammans med 100 000-tals andra svenskar valde jag att besöka platser där Åkesson valtalade, och tyst vända ryggen till. Det var ett sätt att visa att vi är många som är beredda att öppet ta ställning för ett annat samhälle än det sverigedemokraterna vill skapa. Eftersom en tyst manifestation inte inbegriper hot eller aggressivitet signalerar den samtidigt öppenhet (den är en traditionell ickevåldsmetod). Vid båda de torgmöten jag deltog i fanns också grupper som försökte dränka talet i ljud. Det går att diskutera vem som vinner mest på att ett parti ges tillfällen att utmåla sig som offer och kalla sina meningsmotståndare för extremister som hindrar demokratin, men framför allt bör vi fundera över vad synen på ett torgmöte som en match att vinna har för samhälleliga effekter.

Självklart behöver meningsmotsättningar och skilda åsikter komma upp i dagen och tydliggöras. Vi behöver få veta var de politiska partierna skiljer sig åt för att kunna göra välunderrättade val. Men i sin medierade version har politik i allt högre utsträckning blivit ett politiskt spel. Att se en partiledardebatt lämnar en ofta helt utan kunskaper om vad partierna faktiskt åstadkommit och med bara luddiga insikter om vad de vill göra i framtiden. I stället har man fått se en kamp full av anklagelser, arrogans och förvrängningar. I andra medier kommenteras sedan debatten som om den vore en fotbollsmatch: ”Löfven vann”, ”Lööf blev debattens stora vinnare”. Hela artiklar skrivs, utan att man får veta något om vilka åsikter politikerna faktiskt uttryckt eller vad de vill uppnå. I stället analyseras debatteknik och antalet tilltryckningar av de övriga debattörerna. Hur självsäkra de framstått och hur de sagt saker blir viktigare än vad de sagt. Eftersom målet så uppenbart främst är att vinna debatten, och inte att få ut underbyggda politiska förslag eller klargöra skillnaderna i ideologi tycks det inte heller vara så noga för vare sig politikerna själva eller för de kommenterande journalisterna, om den bild som ges av motståndarnas förslag är korrekta eller förvrängda intill oigenkännlighet. Konkreta frågor från motståndarna dribblas bort (kanske inte så konstigt i och för sig, eftersom merparten av frågorna är retoriska, eller ställda på ett sätt som bara syftar till att framställa motståndaren i så dålig dager som möjligt) och de kloka saker som emellanåt trots allt yppas drunknar i käbbel och tjafs.

En konkurrensinriktad nyhetsjournalistik leder samtidigt till snabbhet men många fel, ytlighet istället för fördjupning. Det är viktigare att vara först än att rapportera korrekt. Journalister blir redskap för lobbyorganisationer som tävlar om utrymme. Intervjuer med politiker och andra makthavare blir ofta närapå parodiska, när de, medietränade ut i fingerspetsarna, envist styr bort kritiska frågor genom att börja prata om annat, eller papegojlikt upprepar att de inte har några kommentarer. De framstår som mer intresserade av att vinna över journalisten, i bemärkelsen trötta ut eller förvilla tills journalisten inte längre orkar söka svar på sina frågor, än att tänka vad som på lång sikt är klokast – att ha ”vunnit” över en journalist eller att ha givit ett ärligt intryck och ett relevant svar. Det var ju knappast till Maud Olofssons fördel att hon med ett litet beskäftigt leende på läpparna lyckades dribbla bort Aktuellts reporter. Han försökte fråga ut henne om hennes roll i Nuon-affären, och huruvida statsminister Fredrik Reinfeldt var informerad om köpet i förväg⁠3. Hon vann, men gjorde bort sig totalt.

Politikerna har anpassat sig efter en medielogik som målar världen i svartvitt, för dramaturgins skull. Medierna avgör om politiker blir hissade eller halshuggna och om förslag och reformer ska framställas som flippar eller floppar. Vinna eller förlora. Samma mediedramaturgi gör också att vi översköljs av opinionsundersökningar. Det förstärker intrycket av att det viktigaste för partierna är att vinna opinionen, inte att åstadkomma samhällsförändringar i vissa ideologiskt bundna riktningar. Makten ses som ett mål i stället för ett medel. Själva mätningarna – i stället för politiken – blir nyheten och genom dem riskerar medierna att styra politiken mot populism och kortsiktighet.

Dagens medier är hopplöst fast i en konkurrensdriven ”snabbmatsrapportering” – fort ska det gå, billigt ska det vara och så många som möjligt ska vara beredda att svälja (och må lagom illa) oavsett innehåll. Det skulle krävas en detoxkur av gigantiska mått för att få styr på den medierade politiska debatten. Men samtalet om vårt samhälle är värt att kämpa för. För vad blir vår demokrati värd om vi inte kan prata med varandra om det som är viktigt?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s