I OBS i P1 slår jag ett slag för barns rätt att vara politiska:

”Jag har förstått att många helt saknar minnen från tiden före fem års ålder, och att deras barndomsminnen klarnar först från tolv-tretton. Det gör det mer begripligt varför så många tycks avfärda barndomen som en slags transportsträcka mot det riktiga livet, det som vuxen.

Inom sociologin finns bra begrepp för detta. Barn betraktas inte som ‘beings’ utan som ‘becomings’. Man kan översätta det till ‘blivelser’ i stället för ‘varelser’. Barnets värde ligger inte i vad det är eller upplever nu utan i att det en gång kommer bli vuxet. Det lämnar öppet för åtminstone två olika förhållningssätt: ett där barndomen bör vara en mjukt vadderad bubbla att färdas framåt i, så att man kommer fram så välbehållen som möjligt. Och ett som går ut på att barndomen bör vara en räcka övningar vars nytta man får skörda som vuxen. Det går tyvärr utmärkt att kombinera dessa synsätt med varandra. Inget av dem lämnar emellertid något större utrymme för barnet som aktör eller som politisk varelse.”

Läs, eller lyssna på hela inslaget här.

Och så länk till en mycket bra text av Andreas Ekström, om hur vi hela tiden tenderar att förstora upp vårt eget lidande, och förminska andras:

Om du har en tiggare framför dig så är det tiggaren som har det största problemet.