Man måste inte kräla i diken eller springa så långt som möjligt.

Sommaren går mot sitt slut. På berget blommar ljungen och lingonen börjar rodna mellan tallarna. Jag plockar svamp och björnbär och ett och annat blåbär. Min man pratar bekymrat om vårt vedförråd och längtar efter att fälla träd.

I årtusenden har människan försett sig med mat och material i skogen. Den har erbjudit timmer, bär, örter, bränsle och bete för djuren men också material för våra drömmar, rädslor och kulturella föreställningar. Vårt språk är fullt av uttryck som visar hur nära vi levt skogen, och medan efternamn i andra länder ofta knyter an till yrken har vi hämtat våra från träden. 

Vi behövde inte skogen längre

Under 1800-talet inleddes Sveriges industrialisering och städerna växte. Vårt påtagliga beroende av skogen krympte och i takt med det började vi romantisera naturen men också bli medvetna om skogens värde för vårt välmående. Den blev till en rekreationsyta.

Orienteringen utvecklades i Sverige kring förra sekelskiftet och även organisationer som Svenska turistföreningen, Naturskyddsföreningen, Friluftsfrämjandet, Jägareförbundet och Sveriges ornitologiska förening växte fram. I dag organiserar de nära en miljon svenskar.

Svampplockning är ett brett folknöje och vi är många som får vår motion i skogen, genom promenader, löpning, skidåkning och cykling. Skogen har helt enkelt för de allra flesta under 1900-talet gått från att fungera som en hushållningsresurs, eller en källa till försörjning, till att vara en plats för vila, kontemplation, återhämtning eller träning. Vi behöver inte skogen på samma påtagliga sätt som förr, men som material för våra drömmar och föreställningar fortsätter den också att spela sin roll.

Längtan efter omstart

För några år sedan kom filmen Into the wild, en biografisk film om en ung och vilsen man som i sin jakt på äkthet och ensamhet sökte sig ut i Alaskas skogar. Han kom emellertid inte längre än att en gammal övergiven buss blev hans hem. Uppenbarligen hade det en gång gått att köra fram till den plats där den unge mannen i jakt på det orörda vilda till sist svalt ihjäl, oförmögen att dra nytta av de resurser han omgavs av.

Wild, om Cheryl Strayeds vandring längs USA:s hela västkust är en annan av alla berättelser om längtan efter omstart och rening genom naturen. Och i svensk media är reportage som människor som lämnat civilisationen för en tid i skogen återkommande. Som klangbotten för vår längtan efter balans och själsro står skogen ännu stadig.
Ändå kräver naturen kunskap och respekt för att inte vara en farlig plats för oss människor. Det är ett faktum att vi både kan gå vilse, skada oss eller svälta där, om vi inte vet hur man klarar sig.

Det kan tyckas gå på tvärs med balans och själsro men känslan av att vara liten och hjälplös erbjuder också möjligheten att uppleva sig som del av något större, som Torgny Nordin så fint beskrev i sin essä här på kultursidan häromdagen.

Vi mår bra bland träd

Vi mår bra bland träd, trots vår utsatthet. Ändå har jag svårt för den nya vildlivstrenden. I dag framställs det att vara i naturen ofta som en prestation. Vi ska gå, springa eller cykla så långt eller fort som möjligt, klara oss med så lite utrustning som möjligt, ta oss fram i svår terräng, kräla i dikena, utmana oss själva och andra, bli en naturens MacGyver. Vi ska underkasta oss men samtidigt också sträva efter att bemästra.

Det är inget fel med att utmana sig själv, gå eller springa sig trött, tvingas klura över bästa vägen eller hur man gör upp eld eller bygger sig ett vindskydd – tvärtom tror jag vi mår bra av det. Få saker får mig att känna livet i mig (för att citera Madicken) som att ha dykt ner i vatten som är lite för kallt, ha gått lite längre än jag brukar, sovit i tält och vakna upp frusen till regnsmatter mot tältduken. Men om upplevelser i skogen blir till ännu något att checka av på listan över saker att uppleva – och sedan berätta för andra att vi gjort skrämmer det kanske bort fler än det lockar.

Skogen är ingen arena

Jag är också rädd för att det påverkar oss till att se skogen som någon slags arena i stället för ett hem att vara rädd om. Därför vill jag påminna om att skogen inte måste vara dramatik, prestation och storslagna äventyr, eller ens en korg svamp att visa på Facebook eller Instagram.

Skogen kan också vara att sitta på en sten, bli blöt i rumpan av mossan, titta på en myrstack och sedan gå hem utan någon känsla av att ha presterat något alls av intresse, eller ens något värt att lägga på minnet. Bara vilat en stund bland barr och blad, kottar och kattugglor. Kanske som hastigast fått ögonkontakt med ett rådjur eller en ekorre och smakat på sommarens sista blåbär. Det kan väl få räcka så?

 

I GP i onsdags.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s