Ibland har jag givit mig på att svara andra skoldebattörer, eller kommentera deras synpunkter. Ibland tänker jag att det i stället är bättre att låta deras inlägg stå obemötta för att inte gå med på att föra debatt på deras låga nivå. Jag vet inte vilket som är bäst. En person som i alla fall konstant bidragit till att dumma ner skoldebatten är Inger Enkvist, professor i spanska, och jag tror inte jag orkat kommentera hennes galna men ändå alltid tvärsäkra inlägg hittills.

Professor i spanska alltså, inte pedagogik eller något annat som har med lärande eller med grundskola och gymnasium att göra – ändå har Enkvist fått enormt mycket utrymme för att tycka till om skolan, och talat med en pondus och auktoritet som vore hon Sveriges främsta skolexpert. Henne stora genomslag beror väl delvis på idén att ju mer kontroversiellt, desto fler klick, gissar jag. Hon är enormt bakåtsträvande och tycker bland annat att vi ska gå tillbaka till en skiktad skola, som vi hade före reformen 1962, eftersom hon menar att det var då det stora förfallet i skolan satte in. I ett blogginlägg kommenterar Klalin denna tokidé på ett alldeles utmärkt sätt. Han skriver bland annat:

”Den modernisering av skolväsendet som ägde rum 1962 är således en tidsmarkör, en logisk utveckling som faller väl in i ett mönster som präglade stora delar av västvärlden under dessa år. Beslutet om enhetsskola var ett resultat av samtidens strömningar, det ”orsakade” inte de effekter som Inger Enkvist hänvisar till, vilket egentligen faller på sin egen orimlighet. En liknande skolpolitisk utveckling ägde rum i flera västländer, exempelvis Finland. I andra länder tilläts de ”graderade” skolsystemen vara kvar. Någon tydlig korrelation mellan vilka system som leder till det ena eller andra i fråga om sådant som studiedisciplin, existerar inte.”