Varför skjuter unga människor andra unga människor?

Häromdagen stängde Lunds universitet eftersom studenter fått hot om skjutning, i USA sker återkommande massmord av unga förövare på skolor och i andra miljöer där unga vistas och skolskjutningar har skett i flera andra länder också. Och i Göteborgs förorter har gängkrig med dödliga skjutningar pågått i många år nu.

Ett skäl till att unga kan skjuta varandra är naturligtvis att de har tillgång till vapen. Med färre vapen i omlopp blir det färre skjutningar. Det är helt logiskt och därför ett mycket gott skäl för att införa hårdare vapenlagar i länder med svaga sådana, och att försöka få stopp för försäljning av stulna eller illegala vapen i Göteborgs förorter. Men tillgången till vapen förklarar inte varför unga vill skjuta andra, och att strypa vapentillgången gör inget åt den viljan.

I den här kloka krönikan skriver Elisabeth Åsbrink om vad många av skolskyttarna i USA har gemensamt. De upplever sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin. Hon skriver ”Det utmanande med dessa kunskaper är att lösningen faktiskt finns hos oss andra, i vilket samhälle vi skapar varje dag genom våra handlingar och ord. Hur ser våra arbetsplatser och skolor ut? Ser vi varandra, bryr vi oss om varandra? Stoppar vi utfrysning, mobbning, stigmatisering? Lyssnar vi?”

Svaret på min inledande fråga är dubbel. Unga skjuter ner andra unga för att de kan men också för att de av något skäl vill. Och även om jag självklart är för hårda vapenlagar och polisinsatser för att begränsa antalet illegala vapen i omlopp så önskar jag att vi pratade mycket mer om hur vi ska bygga det där samhället där unga faktiskt inte vill skjuta varandra längre. Och då tror jag svaret ligger i våra sociala relationer och en uppluckring av hierarkierna.

Vi lever i ett tävlingssamhälle som uppmuntrar oss att betrakta andra människor som redskap för vår framgång, språngbrädor i våra karriärer. Känslan av delta i en ständigt pågående tävling gör något med våra relationer och vår självkänsla. Andra människor hotar vår status; de blir konkurrenter. Och det går inte att undkomma rangordnandet. Alla som är del av ett samhälle är inordnade någonstans i samhällets hierarki, vi är deltagare i tävlingen om status och rang vare sig vi vill eller ej.

Idag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra.  Extremt mycket av utbudet på TV handlar om tävlande, vilket får oss att fundera över våra egna talanger. Vi badar i reklam som går ut på att tala om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi hänger på twitter, instagram och Facebook och matas med andras lyckade liv och får högst konkret feedback på vår egen popularitet: varför får andra många fler retweets och likes än jag?

Den norske filosofen Thomas Hylland Eriksen har skrivit: ”Konkurrensen fungerar stimulerande på självbilden och livsglädjen så länge du vinner, men när du förlorar behöver du något annat, till exempel medmänsklighet^⁠.” Det är inte säkert att han har rätt, om man ser det i ett lite vidare perspektiv. Också själva den typ av individualism som föder konkurrens är dåligt för oss. Medan indvidualism som ger oss möjlighet att gifta oss av kärlek, välja våra egna vänner, och uppleva frihet från socialt tvång och grupptryck gör oss lyckliga, bidrar konkurrensinriktad individualism som kännetecknas av inställningen att var och en av oss bara har ansvar för oss själva och har rätt att ignorera andras välbefinnande, till minskad lycka. ^⁠Vi människor vill hellre känna gemenskap med, än vinna över andra. Men tävlingssamhället fostrar oss till hårdhet och konkurrens och i ett sådant samhälle kryllar det av människor som upplever sig vara förlorare, och som kommer försöka ta sig ur de rollen på de sätt de kan. Det förlorar vi alla på.