Fin recension av Ekobyboken

”Drömmar – infriade och ouppfyllda, arkitektur som sticker ut, mer eller mindre långtgående kollektiva och ekologiska lösningar ryms i de skildrade ekobyarna. Men det finns inga enkla recept för en fungerande ekoby, även om en lista med råd presenteras på slutet. Texten består snarare av resonemang, reflektioner och personliga livsberättelser runt ekobylivet. Beskrivningar av miljö-och tekniklösningar står åt sidan för sociala aspekter.

Läs boken, om du är det minsta intresserad av kollektiva och miljöanpassade bolösningar.”

Så fint skriver Ekobyggportalen om Ekobyboken, som jag är en av sju författare till!

Fin recension av Skogspraktikan!

I senaste numret av Miljömagasinet har Skogspraktikan fått en mycket fin recension. Recensenten skriver bland annat:

”Boken är lättläst och är en fin läsupplevelse för alla som vill tänka nytt och intresserar sig för våra ödesfrågor, eller för dem som enbart vill få inspiration till hur skogen kan brukas på ett mer miljöanpassat vis.”

och

”Det fina med denna bok, förutom dess ansats att presentera en mer sympatisk form för nyttjande av skogen, är att författarna inspirerar läsaren att tänka själv, och inte svälja jägmästarskolans och Skogsindustriernas ‘sanningar’ (inte Skogspraktikans heller). För att citera författarna i inledningen: ‘Vi vill uppmana dig som läser denna bok, och själv äger eller förvaltar skog, att börja med att fundera över vad du vill med den skog du rår över’.

Skogspraktikan är en viktig liten tankebok för alla som intresserar sig för skogen och miljön.”

Ryktet om min kritik är betydligt överdrivet!

När människor frågar mig om jag som bokrecensent har några bra boktips så drabbas jag ofta av blackout. Tror jag har kört svaren ”Lasermannen” och ”Sandvargen” sådär femtio gånger var nu (under typ tio år). Därför bestämde jag mig vid läsningen av Gabriella Håkanssons senaste, Kättarnas tempel, att jag hädanefter ska rekommendera den, och föregående delen Aldermanns arvinge, när folk vill ha tips. Det var underbart att vandra in i världen hon skapat! Därför blev jag lite paff när jag såg GP:s val av rubrik och ingress, där det framstår som att jag är rejält kritisk. Så ni som läst min recension i GP: bortse från rubriken och ingressen de valt, jag närmast älskar böckerna.

 

Och här kommer själva recensionen:

 

Under ett par hundra år, med start i mitten av 1600-talet, skickades Englands unga överklassmän ut på en Grand Tour genom Europa. Det fungerade både som bildningsresa och som del i vuxenblivandet. I första delen av Gabriella Håkanssons trilogi om den unge William Aldermann, Aldermanns arvinge, gav han sig ut på en sådan resa genom det tidiga 1800-talets Europa. Efter att ha läst del ett och nu del två, Kättarnas tempel, är det inte utan att jag själv känner mig ha varit ute på en Tour: full av intryck, lätt utmattad och definitivt mer bildad.

I sällskap av sin informator Josias Gebhardt, den nu döde faderns gamle vän och liksom honom insvuren i det hemliga sällskapet Dilettanti, återvänder William Aldermann i bokens början till London. Gebhardt har inte bara passat på att få den unge William att överge den kristna läran för att i stället dyrka de gamla grekiska gudarna – främst fruktbarhetsguden Priapus – utan också efterhand berättat alltmer om det hemliga sällskapet och om Williams tilltänkta roll som arvtagare inom organisationen.

Väl tillbaka i faderns palats lyckas Gebhardt och William nu finna det dolda rum där fadern ska ha gömt sitt mästerverk, grand oeuvre, som ingen dittills sett. Där tronar en magnifik modell av ett museum. Nu är tiden inne för William att förverkliga faderns grandiosa hyllning till antikens ideal. Museet ska byggas till Priapus ära.

Gabriella Håkanssons huvudkaraktär William Aldermann är en komplex figur. Lättledd och hyperkänslig men samtidigt målmedveten tar han med kraft itu med att få faderns museum uppfört. Efter sin avskärmade uppväxt vet han mycket lite om hur man för sig i sociala sammanhang, och ännu mindre om tidens konvenans. Älskarinnan Jenny Cibber är en av palatsets pigor men mot all dåtida vett och etikett tar han henne obekymrat med på affärsmöten. Uppvuxen i ofattbar lyx vill han ändå vända sig till de fattiga för att frigöra dem från deras ok – vilka han tycks föreställa sig främst är av sexuell karaktär. Jenny Cibber vet bättre. I Kättarnas tempel är klassamhället ett av berättelsens nav, liksom sexualiteten.

På 680 sidor (del ett var på 813) får man följa Williams och Gebhardts vedermödor med museet, kampen mot förmyndaren och avfällingen Richard Payne Knight, Jenny Cibbers politiska uppvaknande och radikalisering och museets framväxt och mottagande. Allt serverat med kryddor som bordellbesök, böldpest, pedofili, politiska uppror, vulkanutbrott, 1800-talsmode och likförsäljning. Boken har med andra ord vad man skulle kalla ett mustigt innehåll, men presenterat på en intellektuell prosa och full av historiska referenser (många av karaktärerna har existerat i verkligheten, liksom även sällskapet Dilettanti). Under läsningen associerar jag till både Dan Brown, Charles Dickens och Vladimir Nabokov.

Kättarnas tempel mal effektivt alla föreställningar om antika renhetsideal till stoft och blandar det med dyngan på gatorna i 1800-talets London. Det luktar, lyser av pråliga färger, brölar och larmar. Gabriella Håkansson är, precis som i sina tidigare romaner, oerhört skicklig när det kommer till att skapa en originell men samtidigt helt trovärdig värld. Särskilt mystiskt eller spännande blir det hemliga sällskapet och faderns grand oeuvre emellertid aldrig. Där får Håkansson inte riktigt med mig. Det blir för mycket intellekt och för lite magi.

Vem tyr man sig då till som läsare av detta mastodontverk? Till skillnad från i Dickens romaner finns här inga entydigt goda människor och egentligen bara en entydigt ond (Gebhardt är en rakt igenom obehaglig typ). De flesta är frånstötande på ett eller annat vis. William får raseriutbrott, Jenny Cibber är pedofil (hennes sexuella relation till William inleddes när han var i treårsåldern), Richard Payne Knight är en fegis, förre informatorn John Carrington religiöst vansinnig, den geniala mrs Gell kokett. Överklassen är dubbelmoralisk och trångsynt, underklassen skränande och våldsam. Det lämnas inte mycket utrymme för att känna sympati i Kättarnas tempel. Men rasande roligt har man och ibland skrattar jag högt. Som när författaren låter mig följa museets första besökare, ett stackars intet ont anande borgarpar, på deras vandring mellan fallosar och oanständiga mosaiker. De chockas till kräkanfall.

Kättarnas tempel rymmer också en del tankeväckande gods om egoism kontra altruism, äkthet, religion, börsekonomi och makt och underkastelse. Som den äventyrsbok den är slutar den när det är som mest spännande. Jag ser självklart fram emot den tredje delen, Nya Londinium, som ska komma nästa år.

Ett krävande och givande Psykodrama

En kvinna kommer till en manlig terapeut. Hon bär spår av brännskador över ena ansiktshalvan och återger fragmentariska minnen av en brand där hennes man och två barn omkommit. Terapeuten lyssnar och ställer frågor, försöker hjälpa henne att söka sanningen. Vad föregick egentligen dramat i sommarhuset de hyrt? Hur var hennes barndom? Hur såg familjelivet ut? Kvinnan berättar om ett äktenskap i fritt fall. Mannen hade vänt sig emot henne och dragit barnen med sig. Hon kände sig utanför och rentav förföljd och hotad av dem. Men vad är sant? Var branden en olycka eller tände mannen tänt på? Eller var det hon själv som dödade dem? Under andra sessioner förnekar kvinnan att hon någonsin varit gift eller haft barn och berättar att hennes föräldrar dog i en brand när hon var fem år. Vid åter andra tillfällen svarar hon underligt oprecist på frågor om sin barndom och sitt arbete och verkar ha svårigheter att minnas ens de mest basala saker om sig själv.

Terapeuten kämpar med att förstå vad som händer inuti kvinnan men också med att hantera sina egna reaktioner på det hon berättar. Är hans tolkningar verkligen professionella eller är de färgade av hans egna obearbetade erfarenheter och omedvetna önskningar?

Huvudpersonen (alla karaktärer är namnlösa) går själv i terapi hos en kvinna som beskrivs som närmast uråldrig. Deras samtal kretsar kring hans roll som terapeut för den mystiska patienten men också kring hans relation till kvinnan han talar med och kring hans eget förflutna. Läsaren får veta att han har råkat ut för en svår olycka som fick till följd att han inte klarade av att arbeta under många år. Kanske var det en bilolycka och kanske dog hans egen familj. Han har svårt att minnas och läsaren får bara små skärvor att pussla med.

Magnus Dahlströms bok Psykodrama är en vindlande, vridande spegelsal att vandra igenom. Gång på gång tror jag mig ha hittat vägen framåt, nyckeln för att rätt kunna förstå vad som utspelar sig i de båda terapirummen, men gång på gång slår jag in i återvändsgränder och tvingas leta vidare efter andra tolkningar, eller ser historien i nya speglar som fördjupar, eller förvränger. Det gäller att läsa noggrant för ledtrådarna serveras inte på fat.

Tillsammans med hans två senaste böcker, Spådom och Sken, bildar Psykodrama en trilogi där människors yrkesroller utgör utgångspunkt för undersökningar av kontaktlöshet, ansvar, felbarhet och paranoia. De andra böckerna har innehållit tre berättelser var, där bland andra en läkare, en polis och en arkeolog fått ta plats. När turen nu kom till psykoterapeuten blev komplexiteten så stor att det bara blev plats för en historia.

Vad kan vi egentligen veta om oss själva och om andra? Magnus Dahlström påminner om att det är mycket litet. Våra jag är obeständiga och de berättelser vi skapar om oss själva och våra liv skiftar med nya erfarenheter. Minnen färgas av nya livsomständigheter, möten och samtal. Lögner vi tagit till i självförsvar förvandlas till sanningar. Det vi tror oss minnas kan vara falskt; andra kan bli till projektionsytor för våra inre dramer. Eller som huvudpersonen själv formulerar det: ”Driften att ordna sin personliga historia bakåt i tiden kunde därför införliva bilder i minnet, trots att de saknade grund. De kunde härröra från någon annan. Vara konstruerade som kompensation. Som ersättning för förlusten av genuina minnen av verkliga händelser. Allt i syftet att göra den personliga berättelsen färdig, få den att flyta framåt såväl som bakåt; därmed hölls känslan kvar av en avgränsad personlighet.”

Där andra romaner normalt lägger tillrätta för att få historien att hålla ihop och bli logisk gör Dahlström tvärtom: han fragmentiserar och ifrågasätter så att till sist inget tycks hänga ihop.

Huvudpersonen i Psykodrama börjar efterhand inse att något inte stämmer med kvinnan i stolen snett emot honom. Är hon personlighetskluven? Som läsare tvingas jag i min tur ta ställning till: finns hon över huvud taget? I samtalen med den äldre kvinnan återkommer huvudpersonen hela tiden till att han tycker sig känna igen sin patient, men utan att komma på varifrån. Är hon en annan del av honom själv? Gränserna mellan dem tycks luckras upp. Är det kanske han som är personlighetskluven, eller har råkat döda sin familj? Är hon en fantasifigur som få bära hans skuld och smärta, och som på så vis gör det möjligt för honom att prata om sina erfarenheter med någon annan? Är hon rentav hans döda hustru? Eller är det i stället den gamla kvinnan som är en fantasi? Ett strängt överjag som blir allt vassare i sitt ifrågasättande av honom och allt mindre av den trygga terapeut som han kan berätta allt för?

För den som är intresserad av psykologi och mänskligt samspel är det vansinnigt spännande att läsa Dahlström. Hotet om att allt när som helst kan falla samman ger thrillerkaraktär även åt långa dialoger där inte mycket egentligen händer. Gång på gång serverar författaren vändningar som tvingar mig som läsare att ifrågasätta allt jag dittills trott och den ena möjliga läsningen läggs till den andra. Några svar levereras inte (om nu någon trodde det) men det är inget jag saknar. I stället fylls jag efter läsningen av en känsla av skön utmattning efter att ha fått träna lyhörd läsning och reflektion över det mänskliga psykets enorma komplexitet.

 

Som recension i Arbetet igår