Ett krävande och givande Psykodrama

En kvinna kommer till en manlig terapeut. Hon bär spår av brännskador över ena ansiktshalvan och återger fragmentariska minnen av en brand där hennes man och två barn omkommit. Terapeuten lyssnar och ställer frågor, försöker hjälpa henne att söka sanningen. Vad föregick egentligen dramat i sommarhuset de hyrt? Hur var hennes barndom? Hur såg familjelivet ut? Kvinnan berättar om ett äktenskap i fritt fall. Mannen hade vänt sig emot henne och dragit barnen med sig. Hon kände sig utanför och rentav förföljd och hotad av dem. Men vad är sant? Var branden en olycka eller tände mannen tänt på? Eller var det hon själv som dödade dem? Under andra sessioner förnekar kvinnan att hon någonsin varit gift eller haft barn och berättar att hennes föräldrar dog i en brand när hon var fem år. Vid åter andra tillfällen svarar hon underligt oprecist på frågor om sin barndom och sitt arbete och verkar ha svårigheter att minnas ens de mest basala saker om sig själv.

Terapeuten kämpar med att förstå vad som händer inuti kvinnan men också med att hantera sina egna reaktioner på det hon berättar. Är hans tolkningar verkligen professionella eller är de färgade av hans egna obearbetade erfarenheter och omedvetna önskningar?

Huvudpersonen (alla karaktärer är namnlösa) går själv i terapi hos en kvinna som beskrivs som närmast uråldrig. Deras samtal kretsar kring hans roll som terapeut för den mystiska patienten men också kring hans relation till kvinnan han talar med och kring hans eget förflutna. Läsaren får veta att han har råkat ut för en svår olycka som fick till följd att han inte klarade av att arbeta under många år. Kanske var det en bilolycka och kanske dog hans egen familj. Han har svårt att minnas och läsaren får bara små skärvor att pussla med.

Magnus Dahlströms bok Psykodrama är en vindlande, vridande spegelsal att vandra igenom. Gång på gång tror jag mig ha hittat vägen framåt, nyckeln för att rätt kunna förstå vad som utspelar sig i de båda terapirummen, men gång på gång slår jag in i återvändsgränder och tvingas leta vidare efter andra tolkningar, eller ser historien i nya speglar som fördjupar, eller förvränger. Det gäller att läsa noggrant för ledtrådarna serveras inte på fat.

Tillsammans med hans två senaste böcker, Spådom och Sken, bildar Psykodrama en trilogi där människors yrkesroller utgör utgångspunkt för undersökningar av kontaktlöshet, ansvar, felbarhet och paranoia. De andra böckerna har innehållit tre berättelser var, där bland andra en läkare, en polis och en arkeolog fått ta plats. När turen nu kom till psykoterapeuten blev komplexiteten så stor att det bara blev plats för en historia.

Vad kan vi egentligen veta om oss själva och om andra? Magnus Dahlström påminner om att det är mycket litet. Våra jag är obeständiga och de berättelser vi skapar om oss själva och våra liv skiftar med nya erfarenheter. Minnen färgas av nya livsomständigheter, möten och samtal. Lögner vi tagit till i självförsvar förvandlas till sanningar. Det vi tror oss minnas kan vara falskt; andra kan bli till projektionsytor för våra inre dramer. Eller som huvudpersonen själv formulerar det: ”Driften att ordna sin personliga historia bakåt i tiden kunde därför införliva bilder i minnet, trots att de saknade grund. De kunde härröra från någon annan. Vara konstruerade som kompensation. Som ersättning för förlusten av genuina minnen av verkliga händelser. Allt i syftet att göra den personliga berättelsen färdig, få den att flyta framåt såväl som bakåt; därmed hölls känslan kvar av en avgränsad personlighet.”

Där andra romaner normalt lägger tillrätta för att få historien att hålla ihop och bli logisk gör Dahlström tvärtom: han fragmentiserar och ifrågasätter så att till sist inget tycks hänga ihop.

Huvudpersonen i Psykodrama börjar efterhand inse att något inte stämmer med kvinnan i stolen snett emot honom. Är hon personlighetskluven? Som läsare tvingas jag i min tur ta ställning till: finns hon över huvud taget? I samtalen med den äldre kvinnan återkommer huvudpersonen hela tiden till att han tycker sig känna igen sin patient, men utan att komma på varifrån. Är hon en annan del av honom själv? Gränserna mellan dem tycks luckras upp. Är det kanske han som är personlighetskluven, eller har råkat döda sin familj? Är hon en fantasifigur som få bära hans skuld och smärta, och som på så vis gör det möjligt för honom att prata om sina erfarenheter med någon annan? Är hon rentav hans döda hustru? Eller är det i stället den gamla kvinnan som är en fantasi? Ett strängt överjag som blir allt vassare i sitt ifrågasättande av honom och allt mindre av den trygga terapeut som han kan berätta allt för?

För den som är intresserad av psykologi och mänskligt samspel är det vansinnigt spännande att läsa Dahlström. Hotet om att allt när som helst kan falla samman ger thrillerkaraktär även åt långa dialoger där inte mycket egentligen händer. Gång på gång serverar författaren vändningar som tvingar mig som läsare att ifrågasätta allt jag dittills trott och den ena möjliga läsningen läggs till den andra. Några svar levereras inte (om nu någon trodde det) men det är inget jag saknar. I stället fylls jag efter läsningen av en känsla av skön utmattning efter att ha fått träna lyhörd läsning och reflektion över det mänskliga psykets enorma komplexitet.

 

Som recension i Arbetet igår

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s