Ett inlägg av det mer lättviktiga slaget:

Böckerna om Bridget Jones blev en av 90-talet största litterära succéer och resulterade också i två mycket framgångsrika filmer. De byggde på författaren Helen Fieldings tidningskolumner om sitt skruvade alter ego: en trettioplusare med karriärambitioner inom media, och ständigt på jakt efter kärlek.

Fielding var pionjär inom chick lit och dessutom vassare och roligare än de flesta. Bridget Jones nojade kring sin vikt, sin attraktionskraft och sin klädsel på ett ganska enerverande vis men kallade sig samtidigt feminist och var oftast hopplöst dålig på att leva upp till alla förväntningar på att bete sig kvinnligt. Hon drack för mycket, tog plats, gjorde ständigt bort sig, älskade sex och var allt annat än värdig och mystisk som kvinnorna i modemagasinen. ”Kvinnligheten” blev förvrängd, komisk och därmed avslöjad i all sin löjlighet, och igenkänningsfaktorn för många kvinnor i min ålder var hög. Dessutom hyllade böckerna på en ytterst sympatiskt vis kvinnlig vänskap och solidaritet och gjorde den annars vanligen så framlyfta kvinnliga konkurrensen ganska perifer.

När jag hörde att det kommit en ny bok om Bridget Jones blev jag därför nyfiken – och ännu mer så när jag fick veta att temat för den nya boken är äldre kvinna möter yngre man.

I Mad about the boy träffar Bridget, själv femtio, en tjugonioårig man som hon inleder ett passionerat förhållande med. Och kanske kan denna bok bidra till att luckra upp fördomar om ”äldre” kvinnors sexlust, om relationer mellan äldre kvinnor och yngre män och om moderskap (hon har sin höga ålder till trots små barn som kanske inte alltid får en optimal fostran) men det hela känns tyvärr som ett ganska trött projekt. Bridget Jones nojar fortfarande om sin vikt, dricker fortfarande för mycket, gör bort sig, iklär sig obekväma men sexiga underkläder och kallar sig för feminist. Hon är fortfarande uppfriskande sexsugen och ovärdig på alla sätt och visst skrattar jag men inte alls lika mycket som tidigare. Det blir alldeles för lite parodi och alldeles för mycket ganska distanslöst prat om vikt och botox. Och när hon förståndigt gör slut med sin unge älskare för att han ska få chansen att bli pappa känns det hela i stället som ett normativt missionerande: kvinna, tro inte att du på allvar kan attrahera utan din funktion som barnaföderska. Som gammalt Bridget Jones-fan smärtar det att påpeka att även om den här boken kan läsas för gammal vänskaps skull, så kan man lika gärna hoppa över den – och läsa adepten Caitlin Moran i stället.