Är främlingsrädsla naturligt?

När vi ser bilder av människor med annan hudfärg eller etnicitet så reagerar vår amygdala. Amygdalan är den del av hjärnan som bland annat reglerar rädsla och aggression. Det skulle kunna vara ett tecken på att främlingsrädsla är något nedärvt hos oss.

Sådana här instinktiva reaktioner kallar vi ofta för ”magkänsla”. Det handlar om ståndpunkter som vi inte resonerat oss fram till utan som vi tycker oss bara känna är rätt. Men vår magkänsla är ytterst opålitlig.

I en intressant studie fick fem elvaåriga flickor se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna vara. Efter att ha blivit uppskrämda fick de avge nya omdömen. Resultatet blev att de bedömde personerna som elakare efter att de blivit rädda. Rädslan hängde kvar och flickorna sökte helt enkelt efter något som kunde förklara deras obehag.

En sådan känsla av allmän rädsla kan få oss att se människor i mer negativ dager än vi annars skulle göra: ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: det är den andre som har ansvaret för att ändra på sitt beteende; inte jag som har ansvar för att ändra mina fördomar eller fundera över om det egentligen är något helt annat som är problemet. Den som är rädd kommer att söka efter skäl till det och rädslan kan mycket väl komma först, skälen uppfinnas senare.

Vi är dessutom mer benägna att se hot i individer än i mer diffusa företeelser. Det är helt enkelt lättare för oss att vara rädd för andra människor än för klimatförändringar och miljöförstöring eftersom det förstnämnda är mer greppbart. Därför projicerar vi ofta diffus rädsla på människor i stället för att se dess verkliga orsaker.

Det här låter ju inte så bra, men studier visar också att amygdalan hos de av oss som är vana vid att interagera med människor från andra kulturer inte reagerar på bilder av främmande ansikten. En studie från 2005 av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske, visar att det rentav räcker att före testet uppmana försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer i stället för som representanter för en grupp. Vi kan alltså väldigt lätt träna oss till mindre fördomsfulla reaktioner. Andra studier (se t ex gärna Michael Tomasellos filmklipp från hans studier av hur små barn hjälper främlingar), visar att vi också har en oerhörd förmåga till altruism och empati och Elinor Ostroms forskning visar hur vi faktiskt klarar att samarbeta om att förvalta naturresurser på ett hållbart sätt.

Om vi blir mer medvetna om hur vi fungerar kan vi kanske också bli bättre på att ifrågasätta oss själva och ta vara på det konstruktiva och goda i oss, i stället för att mata det destruktiva.

 

Läs gärna mer i min bok Resan från mörkrets hjärta!

Kommentar till GP-krönika om min bok

I GP refererar gästkrönikören Hamid Zafar till min bok Resan från mörkrets hjärta, vilket gör mig väldigt glad! Det är en bra krönika men jag vill gärna utveckla några av sakerna han tar upp.

Han skriver:

”Människan har en förmåga att vilja hitta rationella förklaringar till det oförklarliga. Det kan inte vara vanliga jordbrukare som massakrerar kvinnor och barn. Instinktivt försöker vi hitta bakomliggande orsaker som trauman och övergrepp i barndomen. ”

Vi människor vill, precis som Zafar skriver, gärna hitta rationella förklaringar till saker som händer. Det kan få oss att i efterhand rationalisera både våra egna handlingar och andras. Om vi själva begått övergrepp, mobbat eller skadat något kan vi till exempel leta efter felet hos den som har drabbats, för att försäkra oss själva om att personen förtjänat vad vi åsamkat dem. I själva verket är ofta den drabbade helt utan egen skuld, och vårt handlande beror i stället på att vi dragits med i ett socialt spel, gjort som alla andra, eller lytt en ledare (formell eller informell) utan att tänka efter själva. Samma sker om vi sett andra drabbas av hemska saker men underlåtit att agera – för att slippa skämmas skuldbelägger vi offren. Men vi vill också gärna rationalisera förövares beteende, genom att t ex förklara det med att de själva har sociala problem, dålig barndom eller en stark ideologisk övertygelse som fått dem att begå sina handlingar. I själva verket behöver barndom eller trauman inte ha någon som helst betydelse för beteendet, och den ideologiska övertygelsen kommer ofta efter det att de första övergreppen skett (för att rättfärdiga det man gjort). Så började t ex många hutuer i Rwanda inte hata tutsierna förrän efter det att de redan börjat döda dem, och samma med Tyskland – judehatet bredde ut sig på allvar först efter att avskiljningen och sedan dödandet av dem redan inletts.

Zafar skriver:

”Hultén visar att barn som inte har en trygg och vägledande miljö löper större risk att hamna snett i livet. Sverige är ett samhälle där vissa har uppfattningen att barn ska få göra vad de vill och man ger inte sällan barnen ett ansvar som är större än vad de kan hantera. Det är också ett hårt individualiserat samhälle där ytlighet och konsumtion premieras. Då blir det svårt att hitta de trygga varma gemenskaperna som kan ge ungdomar mening utanför skolan.”

Barn behöver få träna på att ta ansvar, inte bara förväntas lyda, och sedan plötsligt förväntas kunna ta eget ansvar. Som med allt annat lärande bör de därför få utmaningar som pushar dem framåt och får dem att utvecklas. Det finns flera studier som visar hur skolan kan arbeta för att få barn att vilja ta ansvar för andra människors välbefinnande och för samhället. Barn som i forskningssituationer förmåtts bete sig hjälpsamt fortsatte efteråt att dela med sig och hjälpa mer än andra barn. I en studie lät socialpsykologen Ervin Staub ett antal barn tillverka leksaker som förklarades vara till fattiga. Andra barn fick samma uppgift, men utan information om syftet. Försöket visade att de förstnämnda barnen fortsatte att vara mer hjälpsamma efteråt. Det finns också många studier som visar hur bra vi människor mår av att hjälpa och stötta andra. Vi är empatiska och samtidigt meningssökande redan från födseln, och vuxna bör stötta barn i att behålla och utveckla dessa egenskaper. Samhället (och helst också föräldrarna – men alla barn har tyvärr inte föräldrar som är förmögna till det) måste servera dem ett smörgåsbord av möjligheter att känna mening, sammanhang och gemenskap, så att de inte lockas att söka det i rörelser eller grupper som erbjuder just detta, men utan empati för, och solidaritet med alla människor.

Mer finns att läsa i min bok Resan från mörkrets hjärta, på ett bibliotek nära dig, eller att köpa t ex här.

Barnen – de små monstren

Vi vuxna älskar att projicera våra egna brister och tillkortakommanden på barnen. De beskylls gärna för att vara egoistiska och våldsamma och om vuxna som bråkar använder vi uttryck som att ”bete sig som dagisbarn” eller säger att de uppför sig ”som i sandlådan.” Att vara barnslig är något negativt.

Det är som vanligt: människor som sitter på makt ondgör sig över och tillskriver människor utan makt dåligt beteende. Det här gör mig upprörd, dels för att det är smutskastning av människor som i stor utsträckning saknar egen röst att försvara sig, och dels för att de här fördomarna gör oss blinda för allt vi skulle kunna lära oss av små barn.

Barn är nämligen inte alls små egoistiska monster utan i stället generellt små under av empati och hjälpsamhet. Kolla till exempel in den här filmen, från en studie av forskaren Michael Tomasello, om hur redan mycket små barn försöker läsa av andra människor för att osjälviskt kunna hjälpa dem, och hur de (till skillnad från schimpanser) som regel fördelar godsaker och annat rättvist, alldeles av sig själva. Det är sannerligen mer än vad man kan säga om väldigt många vuxna!

En personlig anekdot: när min dotter som treåring började få lördagsgodis blev hon så glad över det att hon genast ville dela med sig till andra. Hon sprang och ställde sig vid affärens entré och bjöd alla som gick ut eller in. Det var inte min idé utan hennes.

Redan som spädbarn stressas vi av att höra andras gråt och forskare inom psykologi menar idag att vi föds empatiska och altruistiska och att vi snarare uppfostras till att bli egoistiska och kalla inför andras behov. Psykologiforskaren Martin L Hoffman har konstaterat att vuxna har lättare att komma på situationer där de inte är villiga att dela med sig än vad barn har, och att små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan vuxna tycker att fördelning ska ske efter förtjänst. ”Vi tvingar barn att lära om, från jämlikhet till förtjänst”, skriver han.

Vi vuxna lär alltså barn vad som gäller i samhället: roffa åt dig, satsa på dig själv, håll andra borta från grytorna. Och sedan baktalar vi dem. Vad ska vi kalla ett sådant egoistiskt, ickeempatiskt beteende? Vuxet?

Ogenomtänkt likgiltighet är det stora problemet, inte godhet

En del debattörer har åter kritiserat godhet. Ett av argumenten är att godhet som delvis utförs för att hjälparen själv ska må bättre är dålig eller ogenomtänkt. Varför skulle det finnas ett sådant samband? Normalt funtade människor som insett att någon mår dåligt mår bra av att hjälpa. Det är vanlig empati och säger inget alls om kvaliteten på det man gör.

Ett annat argument är att många som tycker att Sverige ska hjälpa hycklar eftersom de inte själva är beredda att göra något utan bara vill höja sin status. Visst finns sådana personer, men den som säger att vi bör hjälpa påverkar samtidigt sina egna värderingar och egen fortsatta förmåga och vilja att hjälpa i en positiv riktning. Orden övergår i konkret handling. ”Hyckleriet” kan alltså vara början på något bra (men långt ifrån alltid, förstås). Läs mer

Vi och dom – ett farligt tänkande

Den här texten skrev jag för LO-tidningen 2011. Då varnade jag för att vi-och-domtänkande riskerar att övergå i demonisering och avhumanisering. Är vi där nu? I mitt flöde på Facebook dyker allt fler berättelser upp som handlar om hur människor var utseende inte matchar det ”ursvenska” utsätts för kränkningar på stan. Det skrämmer mig något oerhört och jag kan bara hoppas att vi alla hjälps åt att reagera och säga ifrån när vi ser sådant hända. Den som inte gör det är en del av problemet.

Nu till själva texten:

En dag på gymnasiet trängde sig en kille från skolans coola gäng fram emellan mig och mina vänner. Jag fick en hård knuff i magen och ropade argt efter honom: ”Men URSÄKTA mig!” Jag minns så väl hans min när han vände sig om. Han kunde inte sett mer häpen ut om han upptäckt ett gäng myror med talförmåga på golvet där han just gått.

Vår tendens att dela in människor i grupper gör underliga saker med oss. Psykologiprofessorn James Waller visar i sin bok Becoming evil hur vi överskattar likheter inom vår egen grupp, likaväl som inom andra grupper, och att vi också grovt överskattar skillnader mellan grupperna. Vi får allt svårare att se de likheter som finns och ser också mer eller mindre automatiskt den andra gruppen som sämre. Detta illustreras väl av en studie utförd av den brittiske socialpsykologen Henri Tajfel. Han lät ett antal försökspersoner veta att de enligt ett test antingen tyckte bäst om målaren Klee eller i stället föredrog den likaledes expressionistiske målaren Kandinsky. Det var allt som krävdes för att de som gillade Klee sedan skulle diskriminera dem som gillade Kandinsky, och tvärtom.

Tajfel hade för avsikt att undersöka hur stora skillnader som behövdes mellan två grupper för att det skulle uppstå grupptänkande. Hans plan var att börja med grupper utan några uppenbara skillnader alls för att därefter introducera fler och fler skillnader, tills vi-och-dom-tänkade uppstod. Han upptäckte att det var fullt tillräckligt bara med själva indelningen – till och med när man singlat slant uppstod diskriminering. Att dela in människor i ett ”vi” och ett ”dom” är ett beteende som kan ha gynnat oss under den (mycket långa) period då vi levde i små grupper där individens överlevnad hängde på gruppens förmåga att samarbeta och hålla andra grupper på avstånd från de egna vattenhålen och fruktträden. I dagens samhälle kan sådana psykologiska mekanismer i stället orsaka allvarliga problem för oss.

Psykoanalytikern Ludvig Igra menade i sin bok Den tunna hinnan att narcissism i kombination med människans stora symboliseringsförmåga gör att de föreställningar vi gör oss om andra människor ibland ställer sig i vägen för de verkliga människorna. Vi förleds att se andra människor som symboler för olika saker, snarare än som verkliga människor och snart kan vår symboliska bild börja leva ett eget liv, alldeles oavsett vad de verkliga människor den utgår ifrån tar sig för. Så hur bra är då vårt moderna samhälle på att hantera de negativa konsekvenser som riskerar att uppstå av vi-och-domtänkande? Inte alls bra. Vi och dom-tänkande uppmuntras snarare än motarbetas. I vårt extremt tävlingsinriktade samhälle jämförs och rankas grupper i förhållande till varandra hela tiden.

Inom sport, musik, näringsliv och utbildning ställs lag eller nationer emot varandra. Ingen ifrågasätter det rimliga i ambitionerna att bevisa att vi är bättre än andra eller att sno åt oss fördelar på andras bekostnad. Tvärtom, att trycka till andra – eller titta på när det händer – är en folknöje. Vårt samhälle underblåser en av de allra mest negativa egenskaperna hos oss – tendensen att nedvärdera andra.

Sedan i september har vi också ett parti i riksdagen som aktivt arbetar med att sprida ett budskap om att det finns två grupper som står emot varandra: svenskar och invandrare. När SD precis kommit in i riksdagen framhöll många vikten av att inte låta dem sätta agendan. Deras sätt att tänka och att se på människor skulle inte tillåtas normaliseras. Idag kan man konstatera att det finns anledning att tycka att vi har misslyckats. Visst raljeras det över korkade sverigedemokrater som trampar i klaveret men det sker samtidigt en förskjutning av hur vi pratar om och ser på etniska skillnader. Ulf Nilssons gräsliga krönika i Expressen – där han varnade för ”pursvenskarnas” utrotning eftersom muslimska kvinnor föder så många barn – är ett av de kanske tydligaste exemplen på hur människor med vagt främlingsfientliga åsikter nu ges utrymme. Opportunistiska populister tillåts också utnyttja att det finns en utbredd föreställning om att obekväma sanningar inte tillåts komma fram. Media anklagas för att dölja problem som invandringen orsakar. Det får till följd att många journalister ryggar bakåt när de konfronteras med främlingsfientliga påståenden. Jag vet inte hur många intervjuer jag hört i radio och TV där man missat att ställa nödvändiga och ytterst simpla följdfrågor som ”vad bygger du det påståendet på?” eller ”hur menar du att de två sakerna är kopplade till varandra?”.

Vi har stor anledning att vara på vår vakt. Från vi-och-domtänkande är steget inte långt till demonisering och avhumanisering av de grupper vi skiljt ut. Det räcker med att som passiv åskådare se hur människor behandlas illa av andra för att själv börja avhumanisera dem. Det gör vi som ett försvar av vår passivitet: ”denna person är mindre värd än andra, därför hade jag ingen skyldighet att ingripa”. Vi har också ett behov av att tro att världen är rättvis och att det finns logik och konsekvens i det som händer: ”Just-world-thinking”, kallas fenomenet. Ser vi människor lida så söker vi efter sådant som kan göra lidandet till ett rättvist straff för något de har gjort. På så vis kan vi slippa känna otrygghet och rädsla för att själva råka ut för orättvisor och grymheter.

Men när världen faktiskt inte är logisk och rättvis utan i själva verket ofta djupt ologisk och orättvis blir just-world-thinking ett hinder för oss att reagera mot avhumanisering och orättvisa. Ett samhälle kan sträva efter att minimera riskerna för grupptänkande genom en aktiv debatt om frågorna, genom lagar och politik som signalerar inkludering och respekt för olikheter och genom ett skolsystem som tar sitt demokratiuppdrag på allvar. Det är inte verkliga skillnader mellan grupper som är problemet utan hur vi väljer att prata om och se på olikhet som skapar problem. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor. Om vi inte vill se ett samhälle där motsättningar ökar måste vi ständigt påminna oss om risken med att låta oss påverkas av en retorik som säger att vi ska låta våra mest primitiva instinkter forma vårt samhälle.

Vi måste prata med varandra

I mitt förra inlägg skrev jag om hur unga människor skjuter varandra, och att begränsning av skjutvapen bara är en (om än viktig) sida av att komma tillrätta med det problemet. Idag har svärdsattacken i skolan i Trollhättan givit oss en mycket sorglig bekräftelse på det. Den som vill döda eller skada andra behöver inte skjutvapen. En kniv, eller som i det här fallet ett svärd, är också ett vapen och knivar kan vi inte förbjuda. Återstår då att försöka förstå, och göra något åt, själva grundproblemet – att människor bestämmer sig för att de vill skada andra.

Jag vet ännu mycket lite om den aktuella gärningsmannen, men kanske är han en av de där unga männen som upplevt sig befinna sig i botten av den sociala hierarkin, vilket väckt ett begär efter revansch. Kanske är dådet rasistiskt motiverat, eller beror på en kombination av dem båda. Oavsett vilka skälen är så har de i alla fall med stor sannolikhet sina ursprung i den unge mannens relationer till, och föreställningar om andra människor. Och där brister många av oss i kunskap.

Vi vet för lite om hur vi människor fungerar, vad som väcker rädslor, främlingsfientlighet och känslor av att stå lägst i rang. Vi kan för lite om hur demonisering, vi- och dom-tänkande och avhumanisering uppstår, och ännu mindre om hur vi kan bemöta det och dämpa det. Vi dras med av irrationella känslor som skräck och hat, och börjar demonisera demoniserarna, hata dem som hatar ”dom”, och avhumanisera avhumaniserarna.

Men det går inte att hata bort hatare. För var skulle vi egentligen göra av de där ”monstren” när vi hatat bort dem från scenen? Vi måste ge oss in i processen att försöka förstå den andres rädsla och hat för att vända det till något annat. Vi måste prata med varandra.

 

 

Det goda i oss

Igår skrev jag om det goda i oss, i DN.

Jag skriver bland annat:

Två viktiga komponenter i empatin är omsorg och rättvisa, menar psykologiprofessorn Martin L Hoffman. I sin bok ”Empathy and moral development” från år 2000 konstaterar han att människor med hög empatisk förmåga oftare ansluter sig till principen om behovsbaserad rättvisa (åt var och en efter behov) medan de med lägre empatisk förmåga håller på kompetens- eller produktivitetsbaserad rättvisa (den som presterar bättre förtjänar mer). Små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan äldre övergår till att föredra produktivitetsbaserad rättvisa.

Man kan undra vad det är i vårt samhälle som föranleder denna förändrade inställning, som ju tyder på att något gör oss mindre empatiska ju äldre vi blir. Hoffman menar att vi först lär barn att det är rätt att dela med sig men sedan, ju äldre de blir, får dem att tycka att man ska förtjäna sin del: ”Vi tvingar barnen att lära om, från jämlikhet till förtjänst”. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Vi skulle alla kunna hjälpas åt att forma värderingar som säger att behov bör gå före prestation när vi fördelar resurser.

Så man kan alltså vänja hjärnan vid att vilja hjälpa. De flesta av de räddare som paret Oliner intervjuade tog inte själva initiativet att söka upp behövande utan agerade först när de blev tillfrågade. När de väl hade sagt ja en gång fortsatte de. Detta är något som hjälporganisationer vet. Den som börjat betala till Rädda barnen känner ofta ett ansvar att fortsätta och ökar ofta engagemanget efterhand.

Förmodligen kommer den empati- och hjälpvåg som nu sveper över Europa att dämpas med tiden. Många kommer inte att månad efter månad orka eller ha möjlighet att stå med välkommen-skyltar och matpaket på Europas tågstationer.

Men nya spår har då ändå ristats i många hjärnor. Cynikerna som menar att den utbedda empatin och handlingsviljan handlar om personligt varumärkesbyggande och mass- suggestion snarare än verklig godhet kan möjligen ha rätt inledningsvis – men får ändå fel i slutänden. Mängder av människor kommer att ha känt att deras handlingar gjort skillnad och kommer att ha närmare till att bistå andra. De kommer att ha påverkat sina barn, sina vänner. För att inte tala om miljontals mediekonsumenter. De har då bidragit till att göra oss alla lite mer mänskliga, i ordets vackraste bemärkelse.