Igår skrev jag om det goda i oss, i DN.

Jag skriver bland annat:

Två viktiga komponenter i empatin är omsorg och rättvisa, menar psykologiprofessorn Martin L Hoffman. I sin bok ”Empathy and moral development” från år 2000 konstaterar han att människor med hög empatisk förmåga oftare ansluter sig till principen om behovsbaserad rättvisa (åt var och en efter behov) medan de med lägre empatisk förmåga håller på kompetens- eller produktivitetsbaserad rättvisa (den som presterar bättre förtjänar mer). Små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan äldre övergår till att föredra produktivitetsbaserad rättvisa.

Man kan undra vad det är i vårt samhälle som föranleder denna förändrade inställning, som ju tyder på att något gör oss mindre empatiska ju äldre vi blir. Hoffman menar att vi först lär barn att det är rätt att dela med sig men sedan, ju äldre de blir, får dem att tycka att man ska förtjäna sin del: ”Vi tvingar barnen att lära om, från jämlikhet till förtjänst”. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Vi skulle alla kunna hjälpas åt att forma värderingar som säger att behov bör gå före prestation när vi fördelar resurser.

Så man kan alltså vänja hjärnan vid att vilja hjälpa. De flesta av de räddare som paret Oliner intervjuade tog inte själva initiativet att söka upp behövande utan agerade först när de blev tillfrågade. När de väl hade sagt ja en gång fortsatte de. Detta är något som hjälporganisationer vet. Den som börjat betala till Rädda barnen känner ofta ett ansvar att fortsätta och ökar ofta engagemanget efterhand.

Förmodligen kommer den empati- och hjälpvåg som nu sveper över Europa att dämpas med tiden. Många kommer inte att månad efter månad orka eller ha möjlighet att stå med välkommen-skyltar och matpaket på Europas tågstationer.

Men nya spår har då ändå ristats i många hjärnor. Cynikerna som menar att den utbedda empatin och handlingsviljan handlar om personligt varumärkesbyggande och mass- suggestion snarare än verklig godhet kan möjligen ha rätt inledningsvis – men får ändå fel i slutänden. Mängder av människor kommer att ha känt att deras handlingar gjort skillnad och kommer att ha närmare till att bistå andra. De kommer att ha påverkat sina barn, sina vänner. För att inte tala om miljontals mediekonsumenter. De har då bidragit till att göra oss alla lite mer mänskliga, i ordets vackraste bemärkelse.