Efter att höstbudgeten lades fram förra veckan fylldes media av rubriker som ”Så mycket förlorar du” eller ”8 av 10 är förlorare”. Ekonomiska justeringar för att minska klyftorna i samhället reducerades till en personlig förlust för delar av befolkningen.

Termen homo economicus, ”den ekonomiska människan” myntades i slutet av 1800-talet, av kritiker till John Stuart Mills idéer. Mill hade förklarat att han såg människan som ”en varelse som oundvikligen gör det som kan ge honom den största mängden förnödenheter, bekvämligheter eller lyx, men den minsta mängden arbete eller fysiska insatser med vilka de kan erhållas”. Termen kom snabbt att bli ett vedertaget begrepp som användes av Mills efterföljare, som skapade ekonomisk-matematiska modeller som byggde på antagandet att människan var ekonomiskt rationell, det vill säga rakt igenom egoistisk^⁠. Men vi människor är inte generellt egoister, vilket forskare inom flera discipliner visat. Vi tycker om, och mår bra av att ge och dela med oss.

                Människan är snarare relationell än rationell, som Nina Björk formulerat det. Ett bevis på det är ultimatumspelet, som använts för otaliga experiment. En person ges en summa pengar och får veta att hen måste dela summan med en annan. Denna andra har rätt att tacka ja eller nej till pengarna den andre erbjuder. Om hen tackar nej får person ett inte heller några pengar. En ekonomiskt rationell människa hade sagt ja till vilken summa som helst, hur blygsam den än är, eftersom lite pengar är bättre än inga. I själva verket säger de allra flesta nej, om de uppfattar summan som för låg (smärtgränsen verkar gå kring 20 procent). De straffar alltså utdelare som är för snåla.

Vi människor är sociala varelser med rättvisepatos, inte bara ekonomiskt rationella egoister. Däremot kan vi börja bete oss mer ”ekonomiskt rationellt” eller egoistiskt om vi förespeglas att det är vad som är normalt för oss. Ekonomistudenter är mer benägna att både ge och acceptera mycket lägre belopp i ultimatumspelet än andra. Andra studier visar också att ekonomer är mer benägna än andra att agera ”free riders”, alltså sådana som åker snålskjuts och skor sig på andras insatser^⁠.

Föreställningen om den ekonomiskt rationella människan kan alltså påverka hur vi beter oss, och få oss att frångå vår socialt inriktade och hjälpsamma natur.

Vi har fostrats in i ett konkurrenssamhälle, där människor ställs emot varandra och förväntas acceptera att tävling går före samarbete, och att vissas vinst är viktigare än allas välfärd. Det bidrar till att göra oss blinda för alla de andra samhällsvärden som leder ett gott liv för oss människor.

Troligen hör jag till dem som räknas som ”förlorare” i media men jag betraktar mig faktiskt inte som en person som förlorat något. Tvärtom uppskattar jag ambitionerna (om än försiktiga) att skapa ökad jämlikhet och mer välfärd. Det som gjort mig riktigt förbannad den senaste veckan är i stället att bli tilltalad som om jag vore en pengafixerad egoist.

Som krönika i GP igår.