Igår pratade jag om skola, bildning och kultur på skolbiodagen på Draken, och lyssnade då också på andra människor som hade kloka saker att säga om vikten av att barn får tillgång till bra filmer, får mötas i en biosalong och tas på allvar som människor. Det är alltid häftigt att träffa andra människor som brinner för barn, skola och kultur.

Igår publicerades också mitt senaste inslag för OBS i P1. Även det handlade om skolan.

I det säger jag bland annat:

”De senaste åren är det inte heller många som i samtalet om skolan stått upp för värdet av de estetiska ämnena. Därför blev jag mycket glad när gymnasieminister Aida Hadzialic nyligen i en intervju kallade det ett intellektuellt fattigdomsbevis att de estetiska ämnena sedan några år tillbaka inte är obligatoriska på gymnasiet. Hon lovar att de nu åter ska bli det. På ett sätt som mycket få politiker gjort det senaste decenniet talade hon sig varm för hur viktiga de är för kreativitet, hälsa och innovationsförmåga. Hon lyfter därmed åter in andra aspekter än de rent ekonomistiska i samtalet om skolans uppgift.

I sin bok Hets listade idéhistorikern Sven-Eric Liedman tre grundläggande uppgifter för skolan: att ge en yrkesutbildning, att förbereda för ett liv i ett samhälle tillsammans med andra och att bidra till att ge ett rikt liv. Utifrån en sån syn på skolans uppdrag skulle man kunna tänka sig minst tre nya ämnen i grundskolans obligatoriska kursplan: praktisk filosofi, praktisk psykologi samt medicin och omvårdnad. I praktisk filosofi skulle vi få träna vår förmåga att värdera, resonera, ifrågasätta, dra slutsatser, kort sagt att tänka. Det är viktiga förmågor i en demokrati och ett informationssamhälle. I den praktiska psykologin skulle vi få lära oss mer om hur vi själva och andra fungerar och hur vi kan leva i gott samspel med varandra. Undervisningen skulle försöka hjälpa eleverna att hitta svar på frågor som: Hur fungerar vi människor under press? Vad får oss att slappna av och må bra? Hur kan jag möta och hantera känslor som aggressivitet, nedstämdhet och oro? Varför blir så många av oss instinktivt rädda för det vi ser som främmande, och hur kan vi arbeta bort den rädslan? Och på lektionerna i medicin och omvårdnad skulle vi ges grundläggande kunskaper om kroppen, vanliga sjukdomar, friskfaktorer och hur vi tar hand om sjuka och hjälpbehövande människor. Alla dessa tre ämnen är av sådan karaktär att det är bra om alla i ett samhälle har kunskaper i dem, ju djupare desto bättre.

Kanske spelar det ingen större roll vilka etiketter vi sätter på undervisningen, det är ju innehållet i skolan som helhet som är det viktiga. Praktisk filosofi kan ingå i svenska och medicin och omvårdnad i idrott och hälsa eller i hemkunskap. Men skolans val av rubriker på sitt innehåll formar vår bild av vad som är viktigt, vilket som har prioritet över vad, och påverkar på så vis det allmänna medvetandet, som i sin tur påverkar läro- och kursplaner.

Det finns en stark konservatism på skolans område; många av oss vill att den ska se ut som den alltid gjort. Eller rättare sagt som den gjorde när vi själva gick där, och som vi därför inbillar oss att den alltid gjort. När man ifrågasätter matematikens upphöjda ställning blir många arga. Men i ett samhälle som vill kalla sig intellektuellt reflekterande måste alla ämnen kunna bli föremål för funderingar kring innehåll, timplan, mål och undervisningsform. Vedertagna sanningar och gamla traditioner behöver luftas, vädras – och ibland kasseras. Kanske kan vi medan vi ändå håller på, också passa på att tillåta oss drömma om en ämnesöverskridande undervisning som ger både sammanhang, överblick och mening i stunden.”

Hela inslaget hittas här.

Sedan jag spelade in det har både kultur- och skolministrarna pratat om vikten av kultur för barn, så kanske vänder vindarna på allvar nu.