När vi ser bilder av människor med annan hudfärg eller etnicitet så reagerar vår amygdala. Amygdalan är den del av hjärnan som bland annat reglerar rädsla och aggression. Det skulle kunna vara ett tecken på att främlingsrädsla är något nedärvt hos oss.

Sådana här instinktiva reaktioner kallar vi ofta för ”magkänsla”. Det handlar om ståndpunkter som vi inte resonerat oss fram till utan som vi tycker oss bara känna är rätt. Men vår magkänsla är ytterst opålitlig.

I en intressant studie fick fem elvaåriga flickor se bilder av ett antal människor och sedan ge ett omdöme om hur snälla eller elaka de trodde personerna vara. Efter att ha blivit uppskrämda fick de avge nya omdömen. Resultatet blev att de bedömde personerna som elakare efter att de blivit rädda. Rädslan hängde kvar och flickorna sökte helt enkelt efter något som kunde förklara deras obehag.

En sådan känsla av allmän rädsla kan få oss att se människor i mer negativ dager än vi annars skulle göra: ”om jag är rädd så måste det vara någons fel”. Det vill säga: det är den andre som har ansvaret för att ändra på sitt beteende; inte jag som har ansvar för att ändra mina fördomar eller fundera över om det egentligen är något helt annat som är problemet. Den som är rädd kommer att söka efter skäl till det och rädslan kan mycket väl komma först, skälen uppfinnas senare.

Vi är dessutom mer benägna att se hot i individer än i mer diffusa företeelser. Det är helt enkelt lättare för oss att vara rädd för andra människor än för klimatförändringar och miljöförstöring eftersom det förstnämnda är mer greppbart. Därför projicerar vi ofta diffus rädsla på människor i stället för att se dess verkliga orsaker.

Det här låter ju inte så bra, men studier visar också att amygdalan hos de av oss som är vana vid att interagera med människor från andra kulturer inte reagerar på bilder av främmande ansikten. En studie från 2005 av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske, visar att det rentav räcker att före testet uppmana försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer i stället för som representanter för en grupp. Vi kan alltså väldigt lätt träna oss till mindre fördomsfulla reaktioner. Andra studier (se t ex gärna Michael Tomasellos filmklipp från hans studier av hur små barn hjälper främlingar), visar att vi också har en oerhörd förmåga till altruism och empati och Elinor Ostroms forskning visar hur vi faktiskt klarar att samarbeta om att förvalta naturresurser på ett hållbart sätt.

Om vi blir mer medvetna om hur vi fungerar kan vi kanske också bli bättre på att ifrågasätta oss själva och ta vara på det konstruktiva och goda i oss, i stället för att mata det destruktiva.

Läs gärna mer i min bok Resan från mörkrets hjärta!