Myten om homo economicus

Efter att höstbudgeten lades fram förra veckan fylldes media av rubriker som ”Så mycket förlorar du” eller ”8 av 10 är förlorare”. Ekonomiska justeringar för att minska klyftorna i samhället reducerades till en personlig förlust för delar av befolkningen.

Termen homo economicus, ”den ekonomiska människan” myntades i slutet av 1800-talet, av kritiker till John Stuart Mills idéer. Mill hade förklarat att han såg människan som ”en varelse som oundvikligen gör det som kan ge honom den största mängden förnödenheter, bekvämligheter eller lyx, men den minsta mängden arbete eller fysiska insatser med vilka de kan erhållas”. Termen kom snabbt att bli ett vedertaget begrepp som användes av Mills efterföljare, som skapade ekonomisk-matematiska modeller som byggde på antagandet att människan var ekonomiskt rationell, det vill säga rakt igenom egoistisk. Men vi människor är inte generellt egoister, vilket forskare inom flera discipliner visat. Vi tycker om, och mår bra av att ge och dela med oss.

Fortsätt läsa

Det goda i oss

Igår skrev jag om det goda i oss, i DN.

Jag skriver bland annat:

Två viktiga komponenter i empatin är omsorg och rättvisa, menar psykologiprofessorn Martin L Hoffman. I sin bok ”Empathy and moral development” från år 2000 konstaterar han att människor med hög empatisk förmåga oftare ansluter sig till principen om behovsbaserad rättvisa (åt var och en efter behov) medan de med lägre empatisk förmåga håller på kompetens- eller produktivitetsbaserad rättvisa (den som presterar bättre förtjänar mer). Små barn föredrar behovsbaserad rättvisa medan äldre övergår till att föredra produktivitetsbaserad rättvisa.

Man kan undra vad det är i vårt samhälle som föranleder denna förändrade inställning, som ju tyder på att något gör oss mindre empatiska ju äldre vi blir. Hoffman menar att vi först lär barn att det är rätt att dela med sig men sedan, ju äldre de blir, får dem att tycka att man ska förtjäna sin del: ”Vi tvingar barnen att lära om, från jämlikhet till förtjänst”. Men så behöver det naturligtvis inte vara. Vi skulle alla kunna hjälpas åt att forma värderingar som säger att behov bör gå före prestation när vi fördelar resurser.

Så man kan alltså vänja hjärnan vid att vilja hjälpa. De flesta av de räddare som paret Oliner intervjuade tog inte själva initiativet att söka upp behövande utan agerade först när de blev tillfrågade. När de väl hade sagt ja en gång fortsatte de. Detta är något som hjälporganisationer vet. Den som börjat betala till Rädda barnen känner ofta ett ansvar att fortsätta och ökar ofta engagemanget efterhand.

Förmodligen kommer den empati- och hjälpvåg som nu sveper över Europa att dämpas med tiden. Många kommer inte att månad efter månad orka eller ha möjlighet att stå med välkommen-skyltar och matpaket på Europas tågstationer.

Men nya spår har då ändå ristats i många hjärnor. Cynikerna som menar att den utbedda empatin och handlingsviljan handlar om personligt varumärkesbyggande och mass- suggestion snarare än verklig godhet kan möjligen ha rätt inledningsvis – men får ändå fel i slutänden. Mängder av människor kommer att ha känt att deras handlingar gjort skillnad och kommer att ha närmare till att bistå andra. De kommer att ha påverkat sina barn, sina vänner. För att inte tala om miljontals mediekonsumenter. De har då bidragit till att göra oss alla lite mer mänskliga, i ordets vackraste bemärkelse.

Muslimer håller inte på att ta över Europa

För ett par år sedan kom Doug Saunders bok Myten om den muslimska flodvågen. Nu kommer den i utökad pocketupplaga.Det är en oerhört läsvärd bok för alla som letar argument i migrationsdebatten. Så här skrev jag i GP när boken kom:

”De kom från starkt religiösa länder och ansågs utgöra ett hot mot demokrati och kvinnors rättigheter. Deras tro utmålades som en ideologi och hela gruppen pekades ut som fundamentalister och potentiella terrorister.

Nej, det är inte muslimer det handlar om utan katoliker från Irland och Östeuropa. Deras invandring till USA under första halvan av 1900-talet väckte rädsla och oro. Katolikerna ansågs så annorlunda att de skulle bli omöjliga att integrera. Deras höga födelsetal påstods utgöra ett demografiskt hot mot den inhemska kulturen – snart skulle de vara fler i antal och tvinga sin egen livsstil på det nya landet. Fortsätt läsa

Att sprida bilder på döda barn

Det går att ha etiska invändningar mot att publicera bilder på döda barn. Det kan självklart vara ytterst plågsamt för anhöriga att se dessa bilder och att inte ha kontroll över hur ens barn framställs. Men en del av argumenten som används i diskussionen är alltför snäva. Jag har nu hört och läst flera som hävdar att människor generellt aldrig kan vilja att bilder på deras egna döda barn läggs ut på det sättet. På det svarar jag: om en bild på ett dött barn kan bidra till att uppmärksamma världen på fruktansvärda fasor så tror jag ganska många föräldrar skulle säga: ja, sprid den. Det finns inget självklart svar på hur anhöriga reagerar. Jag tror att de flesta är kapabla att ta in skälen till publiceringen i sin bedömning om det är rätt eller fel att visa dem.

Andra drar parallellen att vi aldrig skulle lägga ut bilder av svenska barn som dött i en bilolycka. Nej, det skulle vi inte, bland annat av det skälet att det är stor skillnad på att ha dött i en bilolycka och att ha dött som konsekvens av ett krig eller av en havererad europeisk migrationspolitik. Bilolyckor är hemska, men det finns inga makter bakom, som medvetet orsakar lidandet. Döden i en bil beror på en olycka, inte på mänsklig illvilja eller likgiltighet som hade gått att stoppa om de med makt kunde komma överens om insatser. Att lägga ut bilder på bilolycksoffer är enbart spekulativt och har inget djupare syfte. Det är en himmelsvid skillnad.

Skälen till att inte massprida bilder av döda barn är flera: det är en integritetskränkning, det avtrubbar oss att se sådana bilder alltför ofta, det är risk att cyniska personer börjar ta sprida den typen av bilder i fel sammanhang och av fel skäl om det normaliseras. Men ibland är det, anser jag, faktiskt nödvändigt och rätt att visa vad krig verkligen innebär, och då behöver också de allra värsta bilderna spridas och ses.

Men måste vi då inte i alla fall fråga berörda om lov? Det är en betydligt mer intressant diskussion, som jag just nu inte hunnit fundera klart över. Återkommer.

Jag behöver påfyllning av godhet

När jag läser artikeln i tidningen ETC som handlar om olika initiativ för att välkomna och hjälpa de flyktingar som kommer till Europa börjar jag gråta. Troligen för att jag går omkring hela tiden och är rädd för vart världen är på väg, och för att det är en sådan enorm lättnad att se att vi människor faktiskt också är kapabla att organisera godhet, och göra det snabbt och konkret.

Igår såg jag, som så många andra, bilderna på den drunknade pojken på stranden. Han hette Aylan Kurdi och var tre år. Han bar shorts när han dog och hans ben var pinniga och han hade små svarta skor på sig och såg så enormt sårbar ut. Ja, det gjorde ont att se och det knöt sig i magen på mig. Min dotter kom förbi precis när jag tittade på bilden och jag förklarade vad den visade och sa inte så mycket mer. Vi har redan pratat om kriget i Syrien. Vi har syriska vänner och hon har hört deras historia och vet att de just nu oroar sig över en försvunnen bror, över en syster som är instängd i ett ghetto och håller på att svälta ihjäl, över vänner vars föräldrar försvunnit, över syskon som befinner sig på flykt.

Jag känner en kvävande tyngd över mig varje gång jag öppnar Facebook, varje gång jag läser tidningar, lyssnar på radio, ser och hör sverigedemokraterna, ser dem som tigger vid våra affärer. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med min sorg och frustration. Jag försöker stötta dem som tigger där jag bor, jag skänker kläder och pengar till flyktingar och hjälporganisationer och jag vet att jag inte är ensam för jag känner ju många andra som hjälper. Men jag behöver ständigt bli påmind om det för att inte bli uppgiven. Om att vi människor faktiskt inte bara ställer till elände för varandra utan också vill och kan hjälpa.

I min bok Resan från mörkrets hjärta berättar jag om vad det är så får helt vanliga människor att under vissa omständigheter begå grymheter och övergrepp på varandra. Jag använde mig av exempel från Rwanda, Jugoslavien, andra världskriget, Abu Ghraib, ett antal socialpsykologiska experiment och jag intervjuade en sydafrikansk man som begått hemskheter i krigets Angola, bland annat. Jag läste massvis av böcker och tog del av extrema grymheter. Jag började drömma mardrömmar om att människor plågade mina barn och jag började titta snett på folk – var de kanske sådana som skulle kunna bli bestialiska machetemördare om det utbröt krig här? Jag insåg att jag, om inte annat så för att själv slippa bli misstänksam, rädd, fördomsfull och uppgiven behövde göra boken i två delar, där del ett handlar om vår grymhet, och del två berättar om vad det är oss som får oss att stå emot, visa empati och solidaritet och hjälpa andra.

När boken kommit ut och jag pratade med människor om den så uppstod många intressanta samtal och jag fick ofta tips på fler böcker att läsa, eller filmer att se, nästan alltid sådana som handlade om grymheter, inte om det goda vi också gör. Jag hade ingen ork över för att ta in ännu mer om mänsklig grymhet, jag var redan överfull av den typen av berättelser. Det jag längtade efter var mer påfyllning om godhet. Men den typen av historier är mycket mer sällsynta och vi tycks av någon anledning alltid mer fascinerade av grymheterna än av empatin.

Vi behöver få hopp, förebilder, tips om vad man kan göra. Bilder av döda barn är fruktansvärda och väcker i bästa fall lust att handla, men det är svårt att handla om man inte vet vad man ska göra. Om vi bara serveras problem och aldrig några lösningar ger vi upp, avtrubbas, blir likgiltiga. I värsta fall kan vi börja avhumanisera. Så jag hoppas att bilden av Aylan Kurdi sprids över världen, så som bilden av Kim Phuc spreds, och bidrog till att uppmärksamma grymheterna under Vietnamkriget. Men jag hoppas också att de berättelser som ger hopp, eller tips om vad vi kan göra får spridning, så vi även kommer ihåg att vi människor också vill varandra väl och är beredda att anstränga oss för varandra.

Hinner 30-talet i kapp oss?

Hon är frustrerad över neddragningarna på gruppboendet där hon arbetar. Kommunen har beslutat att de psykiskt funktionsnedsatta ska vara utan personal på nätterna. Jag berättar om de stora försämringar jag själv såg, som extrajobbande på ett gruppboende på 90-talet. I stort samförstånd ondgör vi oss över hur det alltid tycks möjligt att spara på dem som inte kan protestera. Men strax därpå blir vi i stället antagonister. Hon hävdar att det är invandrarna som får alla resurser. Jag protesterar: bidragen de asylsökande får är kaffepengar (för närvarande ska 61-71 kronor per dag räcka till allt, inklusive mat) och om det är så att människor som talar dålig svenska får jobb i vården så är det antagligen inte för att kommunen favoriserar dem utan för att ingen som pratar bättre har sökt. Det når inte fram. Vad säger man då? Hur bemöter man en människa som håller i elefantens snabel och envist beskriver hela djuret som en orm?

Fortsätt läsa

Medborgartjänst – i den verkligt närande sektorns tjänst

Vilka erfarenheter formar oss och ger oss våra uppfattningar om världen och människan? Jag hör ofta mig själv referera till sådant jag upplevde som volontär på ett rehabiliteringscenter i Mexiko eller som vårdbiträde i hemtjänst och på boenden för senila mellan det att jag var 16 och 25 år. Jag upplevde inte någon av dessa erfarenheter som vare sig särskilt rolig eller angenäm medan de pågick; först i backspegeln har de trätt fram som meningsfulla och utvecklande. Jag lärde mig enormt mycket inte bara om omvårdnad utan också om klass, diskriminering, utanförskap (i ordets ursprungliga bemärkelse, inte i den nyliberala), sociala orättvisor och praktisk psykologi, och det gjorde mig medveten om vilka effekter samhälleliga värderingar och prioriteringar faktiskt får i verkligheten.

För att bättre förstå samhällets och människors grundläggande behov borde alla under någon period i livet få tjänstgöra inom vård, omsorg, grundskola, räddningstjänst, sophantering eller någon av de andra samhällssektorer som en trångsynt typ (han hette Bo Södersten) en gång hittade på att vi borde kalla för ”tärande”. Fortsätt läsa

Om grymhet och omsorg

Den här artikeln i Aftonbladet handlar om ett möte mellan en av förintelsens förövare och en av dess överlevare. Den gör mig både sorgsen och glad. Vi människor rymmer så oerhört mycket av både hänsynslöshet, grymhet, omsorg och insikt.

Det är precis sådant som min bok Resan från mörkrets hjärta handlade om. Under fel omständigheter kan vi nästan alla förvandlas till en ”skruv i ett dödsmaskineri”. Men det är väldigt få som liksom denne man klarar att se sitt eget ansvar och be om förlåtelse. Och inte heller alla som liksom denna kvinna kan se det mänskliga också i dem som gjort en ont.

Falska dikotomier är farliga ordvapen

Föreställ dig att du kommer in till ett sjukhus med fruktansvärd värk i ena benet. Läkaren gör en snabb undersökning och konstaterar att du behöver opereras. I samma andetag meddelar hon också att väntetiden är minst tre månader. Sedan säger hon vänligt adjö och vänder sig om för att gå. ”Men” säger du, ”finns det ingen smärtlindring jag kan få?”. Läkaren vrider bara snabbt på huvudet och säger över axeln ”Tyvärr, om du vill bli opererad om tre månader så kan jag inte ge dig någon smärtlindring nu”, och fortsätter ut genom dörren. Kvar sitter du och förstår ingenting. Varför kan du inte få smärtstillande nu om du vill få en operation om tre månader?

Läkaren skulle antagligen uppfattas som inkompetent och underlig, och det skulle bli rabalder om du kontaktade media och berättade vad som hänt. Men om vi för över samma resonemang på ett annat område så låter vi dumheterna passera gång på gång: ”Man ska inte ge pengar till tiggare på gatan för det är bättre att arbeta för att de får hjälp i sitt hemland”.

Fortsätt läsa

Medborgarrättskämpen Katarina Taikon och böckerna om Katitzi

Som liten slukade jag böckerna om Katitzi, läste och läste om. Katarina Taikons självbiografiska serie var en omvälvande läsupplevelse. Det var genom den som jag först lärde mig om förintelsen, och om den svenska diskrimineringen av romer. Berättelsen väckte min indignation över världens orättvisor. När jag några år efter första läsningen insåg att diskrimineringen inte bara skett i förfluten tid utan fortgick så blev jag inte bara upprörd utan också förvånad. Hade inte alla läst Katitzi och förstått hur fel det var att behandla människor olika? Hur kunde något som påverkat mig så starkt ha gått andra förbi?

Fortsätt läsa