För ett par år sedan kom Doug Saunders bok Myten om den muslimska flodvågen. Nu kommer den i utökad pocketupplaga.Det är en oerhört läsvärd bok för alla som letar argument i migrationsdebatten. Så här skrev jag i GP när boken kom:

”De kom från starkt religiösa länder och ansågs utgöra ett hot mot demokrati och kvinnors rättigheter. Deras tro utmålades som en ideologi och hela gruppen pekades ut som fundamentalister och potentiella terrorister.

Nej, det är inte muslimer det handlar om utan katoliker från Irland och Östeuropa. Deras invandring till USA under första halvan av 1900-talet väckte rädsla och oro. Katolikerna ansågs så annorlunda att de skulle bli omöjliga att integrera. Deras höga födelsetal påstods utgöra ett demografiskt hot mot den inhemska kulturen – snart skulle de vara fler i antal och tvinga sin egen livsstil på det nya landet.

I boken Myten om den muslimska flodvågen visar den kanadensiske journalisten Doug Saunders att allt det som idag påstås om muslimer bara är ett eko av tidigare fördomar, som då handlat om katoliker och judar. Muslimerna är lika lite som dessa grupper mentalt väsensskilda varelser som vill leva i avskilda enklaver i sina nya länder. Allt – Saunders hänvisar till en lång rad studier från USA och Europa – tyder på att de precis som tidigare invandrarvågor anpassar sig relativt snabbt både vad gäller barnkullar och värderingar.

Saunders är inte rädd för att också ta upp de problem som finns, som muslimsk fundamentalism, men sätter in den i ett förklarande och jämförande sammanhang. Det fanns faktiskt också en katolsk terrorism i början av 1900-talet, och känslor av frustration och förödmjukelse riskerar alltid att radikalisera människor.

För den som ibland känner sig stå svarslös i mötet med fördomsfullhet och vardagsrasism är Saunders bok en oumbärlig källa till svar på tal. Den oresonliga rädsla som en privilegierad majoritet alltid tycks känna mot en ny och utsatt minoritet ter sig inte bara obehaglig utan också futtig och ganska korkad efter läsning av hans bok.”

Idag skriver Åsa Linderborg om boken, i en någon längre text än min. Orkar man inte läsa hela boken kan man i alla fall läsa hennes text. Hon skriver bland annat, apropå myten att muslimerna håller på att ”ta över” Europa genom att föda massvis av barn:

”Ökningen beror på arbetskrafts-invandring (turkar till Tyskland), ett kolonialt arv (algerier till Frankrike) och krigskaos (Jugoslavien, Irak, Syrien). Men en viktig faktor är också de ickemuslimska européernas låga fertilitetsgrad. En europeisk kvinna föder i snitt 1,5 barn (en svenska 1,88). Muslimska kvinnor i Europa föder 2,2 barn per familj. Med den takten kommer var tionde europé vara muslim 2050. Det är en bit kvar till majoritet och övertagande.

Intressant nog närmar sig nästan alla muslimska länder en europeisk befolkningstillväxt. I mitten av 1980-talet födde en iransk kvinna 7 barn i snitt, i dag 1,7. I Turkiet är motsvarande siffra 2,15 barn mot tidigare 6. Förklaringen är den snabba urbaniseringen och med den ökad utbildning och fler möjligheter till individuella val (preventivmedel är tillåtet i islam). ”

Det beror alltså inte på någon ambition att ta över Europa, eller någon plikt att föda massor av barn, att muslimska kvinnor föder fler barn än europeiska kristna. Barnafödande ändras över tid, och med modernisering följer oftast mindre barnkullar. Min morfar hade sju syskon, min farmor sex. Själv har jag två syskon och bara två barn (tre med min bonusson). Nya tider, nya vanor.

Saunders poängterar också i sin bok att invandrargrupper tenderar att på någon generation eller två ha anammat det nya värdlandets värderingar i stort (alltså inte bara när det gäller antal barn). Vilket inte är så konstigt, vi människor är ju flexibla, och tar med självklarhet intryck av det samhälle vi lever i. Vilket får mig att tänka på min brasilianska kompis med ursprung i Mellanöstern. Hon levde i Sao Paulo och hade stora delar av sitt sociala nätverk inom en grupp där invandringen till stor del skett i hennes farföräldrageneration. När jag som 21-åring var och hälsade på henne blev jag lite paff när hon berättade om sin kompis’ problem med sin pojkvän. Han blev nämligen svartsjuk när hon var med andra killar under karnevalen, vilket hon ansåg befängt. Under karnevalen fick man ju acceptera att alla hade sex lite som det föll dem in. Hon berättade också att hennes mamma och hon brukade utbyta tips på mysiga ställen att åka till med sina älskare (hennes mamma och hennes pappa var, vad jag kunde bedöma, fortfarande lyckligt gifta med varandra). Nya platser, nya vanor.

Vi människor föds inte till evigt fasta identiteter. Vi är föränderliga och nytänkande. Tyvärr har vi också en tendens till fördomar om människor vi betraktar som tillhörande grupper vi tycker skiljer oss från vår egen. Och det är fördomarna som är det stora problemet, inte andra gruppers vanor och sätt.