Bland mediefolk har det snackats mycket om vikten av konsekvensneutralitet den sista tiden. Den gamla högerextremistiska käpphästen att medier mörkar misshagliga fakta om invandring har nämligen plötsligt upphöjts till sanning. Problemet har ansetts så akut att åtgärda att massa journalister genast börjat ange förövares härkomst slentrianmässigt. Men bara förövares då. Fortsätt läsa
nationalism
SD, lögner och uteslutningar
”I Sverige har vi 35-timmars arbetsvecka. Inga svenska företag får betala ut löner som är mer än 100 procent högre än de lägsta inom företaget. Alla skolor har tillräcklig budget för att kunna arbeta ämnesövergripande och alltid ta hänsyn till varje individs förutsättningar och behov.”
Så skulle mitt fantasiflygblad se ut. Det är några av mina drömmar om ett bättre samhälle. Nu vet ju jag att det här inte är verklighet, så jag skulle aldrig komma på idén att låta trycka upp ett sådant flygblad och börja sprida det som sanning. Än mindre med ”Svenska folket” som avsändare. Annat är det med vårt tredje största parti, som inte bara sprider fantasifoster utan hävdar att det redan är sant eftersom det kommer bli sant när de får makten.
Varför gör de såhär?
Underkastelse
Frankrike år 2022. Det är valår och den nationalistiska identitariska rörelsen, som står till höger om Front National, har aktivt arbetat för att driva fram konflikter mellan muslimer och nationalister. Beväpnade grupper skjuter ner människor på Paris gator och oron har lagt grunden för en stark längtan efter ordning, på vilka premisser det än månde vara. En otippad valteknisk samverkan leder så till att Frankrike står med sin första muslimska president och ett ledande parti, Muslimska broderskapet, med konservativ islam som rättesnöre. Nye presidenten Mohammed Ben Abbes påstås visserligen höra till de mer moderata franska muslimerna men ett massivt ekonomiskt stöd från Saudiarabien kräver eftergifter. Rätt till månggifte införs omedelbart, det blir slöjtvång på universiteten och familjen tar individens plats som samhällets primära beståndsdel. Ändå tycks majoriteten nöjd – lugnet lägger sig över Frankrike.
Muslimer håller inte på att ta över Europa
För ett par år sedan kom Doug Saunders bok Myten om den muslimska flodvågen. Nu kommer den i utökad pocketupplaga.Det är en oerhört läsvärd bok för alla som letar argument i migrationsdebatten. Så här skrev jag i GP när boken kom:
”De kom från starkt religiösa länder och ansågs utgöra ett hot mot demokrati och kvinnors rättigheter. Deras tro utmålades som en ideologi och hela gruppen pekades ut som fundamentalister och potentiella terrorister.
Nej, det är inte muslimer det handlar om utan katoliker från Irland och Östeuropa. Deras invandring till USA under första halvan av 1900-talet väckte rädsla och oro. Katolikerna ansågs så annorlunda att de skulle bli omöjliga att integrera. Deras höga födelsetal påstods utgöra ett demografiskt hot mot den inhemska kulturen – snart skulle de vara fler i antal och tvinga sin egen livsstil på det nya landet. Fortsätt läsa
Hinner 30-talet i kapp oss?
Hon är frustrerad över neddragningarna på gruppboendet där hon arbetar. Kommunen har beslutat att de psykiskt funktionsnedsatta ska vara utan personal på nätterna. Jag berättar om de stora försämringar jag själv såg, som extrajobbande på ett gruppboende på 90-talet. I stort samförstånd ondgör vi oss över hur det alltid tycks möjligt att spara på dem som inte kan protestera. Men strax därpå blir vi i stället antagonister. Hon hävdar att det är invandrarna som får alla resurser. Jag protesterar: bidragen de asylsökande får är kaffepengar (för närvarande ska 61-71 kronor per dag räcka till allt, inklusive mat) och om det är så att människor som talar dålig svenska får jobb i vården så är det antagligen inte för att kommunen favoriserar dem utan för att ingen som pratar bättre har sökt. Det når inte fram. Vad säger man då? Hur bemöter man en människa som håller i elefantens snabel och envist beskriver hela djuret som en orm?
Made in France
Idag skriver jag om Alice Petréns bok Made in France i GP:
”Alice Petrén, under ett decennium Sveriges Radios korrespondent, kan sitt Frankrike. Hon har både följt och intervjuat presidenter och besökt Paris utsatta förorter. I boken Made in France. Stolthet och nationalism varvas porträtt av Nicolas Sarkozy och Francois Hollande med nerslag på marknader, i byar och på Paris gator. Här och var ger hon ett längre historiskt perspektiv men det är framför allt dagens Frankrike som skildras, med en nyhetsreporters blick och urval.” Läs hela här.
Falska dikotomier är farliga ordvapen
Föreställ dig att du kommer in till ett sjukhus med fruktansvärd värk i ena benet. Läkaren gör en snabb undersökning och konstaterar att du behöver opereras. I samma andetag meddelar hon också att väntetiden är minst tre månader. Sedan säger hon vänligt adjö och vänder sig om för att gå. ”Men” säger du, ”finns det ingen smärtlindring jag kan få?”. Läkaren vrider bara snabbt på huvudet och säger över axeln ”Tyvärr, om du vill bli opererad om tre månader så kan jag inte ge dig någon smärtlindring nu”, och fortsätter ut genom dörren. Kvar sitter du och förstår ingenting. Varför kan du inte få smärtstillande nu om du vill få en operation om tre månader?
Läkaren skulle antagligen uppfattas som inkompetent och underlig, och det skulle bli rabalder om du kontaktade media och berättade vad som hänt. Men om vi för över samma resonemang på ett annat område så låter vi dumheterna passera gång på gång: ”Man ska inte ge pengar till tiggare på gatan för det är bättre att arbeta för att de får hjälp i sitt hemland”.
Det uppfunna folket
”Grekland är ingen nöjespark för invandrare att komma och roa sig i”, förklarar 26-åriga Ourania Michaloliakis. Nej, Grekland är för grekerna. Ouriana Michaloliakis tycker det är helt i sin ordning att bli kallad rasist.
I SVT-serien Fosterland gör journalisten Fredrik Önnevall nedslag i Europa för att berätta om, och försöka förstå, vad som driver människors nationalism. Vi får träffa sverigedemokraten Maya Markiewicz som visar upp sina nya gula gummistövlar i kombination med blå byxor och glatt utbrister ”Kan det bli mer Sverige?” Hon guidar till ”sitt lilla paradis” – ett rött torp, och förklarar att hon inte förstår var alla människor som söker sig till Sverige ska få plats. ”Det fanns väl en anledning till pesten och spanska sjukan – vi kan ju inte vara hur många som helst”.
I Frankrike träffar Önnevall Christopher Pecoul, ung och homosexuell, och aktiv i Nationella fronten trots att partiet aktivt motarbetar homosexuellas rättigheter. Patriotismen går först: ”Folk avundas vårt kulturarv, vi har en ärorik historia.”
Och i Grekland får vi alltså möta Ourania Michaloliakis, dotter till Gyllene grynings partiledare Nikos Michaloliakos. I tonåren, då hon umgicks med anarkister, blev hon mobbad för att hennes far företrädde Gyllene gryning. Själv skulle hon aldrig döma någon efter vem personens föräldrar är, förklarar hon harmset. Men vad är då ”blodet” i de slagord Gyllene gryning skanderar: ”Blodet, äran och Gyllene gryning”. Varför har ens släktband betydelse i det ena fallet och inte i det andra? Den uppenbara parallellen har lyckats undgå henne.
Det som förenar dessa tre är att rädsla och nostalgi utgör starka drivkrafter. Det är skrämmande att inte förstå vad människor omkring en pratar om; de politiska motståndarna är nog våldsamma, och vem finansierar egentligen den nya moskén? Allt var alldeles uppenbart bättre förr.
Eva-Lotta Hultén 