Hon är frustrerad över neddragningarna på gruppboendet där hon arbetar. Kommunen har beslutat att de psykiskt funktionsnedsatta ska vara utan personal på nätterna. Jag berättar om de stora försämringar jag själv såg, som extrajobbande på ett gruppboende på 90-talet. I stort samförstånd ondgör vi oss över hur det alltid tycks möjligt att spara på dem som inte kan protestera. Men strax därpå blir vi i stället antagonister. Hon hävdar att det är invandrarna som får alla resurser. Jag protesterar: bidragen de asylsökande får är kaffepengar (för närvarande ska 61-71 kronor per dag räcka till allt, inklusive mat) och om det är så att människor som talar dålig svenska får jobb i vården så är det antagligen inte för att kommunen favoriserar dem utan för att ingen som pratar bättre har sökt. Det når inte fram. Vad säger man då? Hur bemöter man en människa som håller i elefantens snabel och envist beskriver hela djuret som en orm?
SD växer, Fria tidningen rapporterar om elva attentat mot flyktingförläggningar bara i år och attackerna på fattiga EU-migranter ökar. De fördomar och det hat så många människor ger uttryck för är ett skri om att något har gått väldigt snett i vårt samhälle.
I boken Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna ikapp oss? visar Björn Elmbrant att liknande avgrunder går att hantera på olika sätt. Han jämför utvecklingen i Sverige med den i Tyskland under decenniet före andra världskriget. Vad var det som gjorde att Tyskland vände sig till nationalsocialismen för lösningar, medan Sverige valde socialdemokratin? Elmbrant visar hur både Tyskland och Sverige hade hög arbetslöshet. På tyska såväl som svenska vägar drog män ut på luffen i jakt på försörjning. I Tyskland fattades en rad ekonomiska beslut om fortsatt åtstramning, vilket förvärrade krisen ytterligare. I Sverige drev den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss i stället igenom en ekonomisk politik för att satsa sig ur krisen och skapade på så vis arbete och välfärd. Elmbrant hyllar Wigforss som en framsynt föregångare som bedrev keynesiansk ekonomisk politik före Keynes. Också i Tyskland kom politiker som lovade att skapa arbete och välfärd men där hörde de hemma i det nationalsocialistiska partiet …
Elmbrants genomgång av händelseutvecklingen i Sverige respektive Tyskland är detaljerad och han beskriver bland annat högerns viktiga roll för att hålla rent åt det bruna hållet, framhåller hur det i Sverige fanns en demokratisk tradition som saknades i Tyskland och berättar hur socialdemokraterna i Sverige sökte samarbete med bondeförbundet och på så vis skapade en allians som bidrog till att hålla de svenska nazisterna i schack. Det är en spännande och dramatisk berättelse, med ögonblicksskildringar från strejker, möten, demonstrationer och upplopp.
Björn Elmbrant vill varna och inspirera och i slutet av boken lägger han fram åtta punkter med lärdomar från 30-talet som vi kan ha nytta av i vår tid:
1. Underskatta inte vardagsvåldet.
2. Varning för stereotyper om hur extremister ser ut (de kan vara välklädda universitetsprofessorer).
3. Inse att den liberala demokratin inte är oövervinnelig (ta inte demokratin för självklar).
4. Se upp för politiker som vill samarbeta med extremister.
5. Diskutera ett demokratiskt självförsvar.
6. De goda liberalerna bör ta avstånd från sina auktoritära kusiner.
7. Politikerna måste ta kontrollen över kapitalismen för att rädda den.
8. Socialdemokratin borde gå i spetsen för att bryta dödläget.
Vad gäller den sista punkten så vill jag hävda att alla partier som står för jämlikhet, humanism och välfärd, som har modet att föra en annan ekonomisk politik än den ensidigt konkurrensinriktade och som är beredda och förmögna att mobilisera gräsrötter kan gå i spetsen. Jag är också tveksam till att Elmbrant lägger så stor tyngd vid tillväxt och jobbskapande. Han glömmer den utveckling som gör detta till dåliga eller mycket svåruppnåeliga mål. Evig tillväxt är omöjlig på en planet med begränsade resurser (vi har i år redan passerat Overshoot day, då årets resurser är förbrukade) – och teknikutvecklingen medför oundvikligen att massvis av jobb kommer försvinna de närmaste decennierna. Här förslår inte den traditionella socialdemokratiska politiken. Vi borde inte lägga krut på att skapa låtsasjobb – och på så vis understödja idén att arbete är enda vägen till människovärde, utan hitta en annan modell för ekonomisk fördelning och vettig sysselsättning. Elmbrants förslag att diskutera ett demokratiskt självförsvar är desto mer intressant, men tyvärr inte särskilt utvecklat.
På Facebook sprids just nu texten: ”En kapitalist, en arbetare och en asylsökande sitter vid ett bord med 20 bullar. Kapitalisten tar 19 bullar och ger arbetaren 1 och säger ’Akta dig, den där asylsökande kommer ta din bulle!’”
Om det verkligen vore så att arbetare och kapitalister satt vid samma bord med en hög bullar emellan sig så hade det underlättat förståelsen för att det inte är den asylsökande som är problemet utan fördelningen av tillgängliga resurser. Nu sitter oftast arbetaren ensam med den asylsökande och den enda bullen. I jakt på syndabock tycks valet då enkelt. En väg att krympa de mörka högerkrafterna är att ge alla dem med dåliga arbetsvillkor och låga inkomster tillgång till andra förklaringsmodeller, andra berättelser om vems ansvaret för situationen är. Ingenjörerna bakom, och vinnarna på dagens system måste exponeras, andra möjliga modeller än de rådande synliggöras och göras begripliga.
Det är inte så enkelt att människor börjar hata och förakta enkom för att de saknar ekonomisk trygghet (SD rekryterar ur alla inkomstklasser) men med allmän välfärd och en levande demokrati kan mörka krafter hållas i schack. Den som känner trygghet och bemöts med empati och respekt kan lättare erbjuda andra detsamma. Ekonomin är, som Elmbrant förtjänstfullt visar, en nyckel. Förhoppningsvis blir hans bok noggrant läst av människor som har makt att slå in på andra vägar, eller rentav bygga nya, om det blir nödvändigt.
Eva-Lotta Hultén 